Pappan ifrågesätter barns boende för att slippa underhåll

Först kan jag klargöra att ert avtal spelar ingen som helst roll om det blir en tvist om boendet. Då ses det nämligen till barnets bästa och då har ett avtal mellan er föräldrar inget med saken att göra. Så det kan du sluta tänka på på en gång. 

Vad gäller boendet så är det väl jättebra att han nu är villig att ta ansvaret för sina barn, något som dom garanterat kommer att gynnas av såvida han inte missköter det. Skulle han missköta det så har du ju alla möjligheter att få hela boendet.

Som jag ser det är det WIN WIN att låta honom få halva boendet.
Om han klarar det kommer det att gynna barnen, vilket förhoppningsvis gynnar dig. 
Om han inte klarar det kan du få hela boendet, vilket du ser som gynnsamt för dig.

 

Jag förstår inte att alla utgå ifrån att det skulle bli alltid bäst för barnen att ha en vecka ett hem hos mamma och en vecka hos pappa - oberoende hur familjelivet såg ut tidigare. Så klart är det jätte bra om min ex plötsligt inser hur viktigt barnen är för honom, fast han sade i 10 år att han inte ville vara delaktig - vilken positiv utveckling det blev av diskussionen om en liten underhållsbidrag! Eller? Han är villig att ta ansvaret för barnen p.g.a. han inte vill betala underhållsbidrag till mig! Det är ju inte så att han pratar med mig och förklarar att han har insett att han vill ändra sin roll som pappa och vara mer delaktig etc.... Det handlar om ett princip - och har med mig att göra, inte med barnen, det är jag ganska säkert på. I vårt fall så var det klart för barnen, att dom bor hos den personen, som har tagit hand om dom de senaste 10 åren - och det är jag. Dom tillbringar varannan helg med honom och en dag i veckan, och jag kan inte se varför det skulle bli bättre för dom att inte ha sitt "huvudboende" hos mig längre. Schemat fungerade ju bra för barnen! Varför tror här så många att det är alltid så mycket bättre att barnen har två hem? Jag är ytterst tveksam hur han kommer att sköta allt kring barnen, och det känns inte bra för mig att utsätta dom till detta experiment just nu - det är endast 2 månader sen vi separerade och det gick än så längre huvsatt bra för barnen. Ska jag nu pga rädsla inte våga kräva underhållsbidrag? I så fall skulle han exakt få vad han vill.

Ge han en chans , alla kan ändra sig när situationer ändras i ens tillvaro !

Ingen här känner pappan eller kan säga om han är en ansvarsfull förälder. Det vi kan svara på är hur stor chans vi tror han har att få växelvis boende och inget du skriver i tråden talar mot att han skulle få det. Att ni har haft ett avtal där du tar i stort sett allt ansvar för barnen kommer inte spela någon som helst roll vid en eventuell tvist, hur orättvist det än kan låta.

Jag kan inte säga vad som är bäst för barnen, det kan troligtvis ingen här göra, men det är min bedömning att inget av det du skrivit i tråden kommer att hindra att han får växelvis boende. Domstolarna eftersträvar att barnen ska få en nära relation till båda sina föräldrar och om du kommer med argument som att han bara är ute efter att slippa betala underhåll är risken stor att det slår tillbaka på dig om du inte har starka bevis för att så är fallet. Det är inte en åsikt utan ett konstaterande.

Han ska betala underhållsbidrag nu, inget att snacka om. Ring FK och få det ordnat. Boendefrågan får ni lösa i domstol om ni inte kan komma överens, men tills dess ska han betala underhåll. Lycka till

Tack för era svar! Jag ska väl skicka en ansökan om underhållsbidrag till Fk och vi ska se vad som kommer ut. Har aldrig tänkt att jag behöver blanda in en officiell instans i vårt liv - och vad kommer nästa gång, när vi inte är överens - advokaten?? Domstol?? Hur som helst, om han sen ifrågesätter boendet efter FKs svar - då får jag ta nästa steget. Jag hoppas fortfarande att han genomtänker det hela och slutar med det tråkiga taktikspelet som har bara en målsättning, att inte gå med på vad jag tycker - inte ens diskutera på ett rättvis sätt. Lite svårt att inse för mig att det kanske kommer att vara jobbigt hela tiden framöver, det är bara början, hur ska jag stå ut med det, det tar så otroligt mycket energi och det hela gynnar barnen inte alls. Blir det nu alltid "emot mig" när det gäller allt kring barnen, semestertider, jul, etc etc