Hur är köerna nuförtiden?

Bestäm er för en eller två organisationer & bli medlemmar där så ni får en köplats, ring kommunen boka tid för hemutredning & föräldrautbl.

Genom att vara medlemmar i två organisationer & välja länder med kort väntetid kan ni hinna få två barn innan ni anses för gamla.

KIka på de olika organisationernas hemsidor där finns info om köer osv.

Vi har varit gifta i 1 år i augusti, så augusti 2013 kommer vi att ha varit gifta i 2 år.

Jag läste lite kort om SN från Kina och spontant skulle det nog inte kännas helt omöjligt. Det beror ju på vilka handikapp / problem som barnen har. Min utgångspunkt är att jag vill bli en förälder och inte en vårdare. Men problemen i SN verkar vara väldigt varierade? "SN-light" skulle kanske kunna vara ett alternativ. Kikar man på listan över problem hos AC så finns det några stycken där som jag inte skulle ha något problem med eller ens se som ett problem (t.ex. opererbara problem med inre organ - hallå, är det ens ett problem 2012?), men de flesta skulle nog inte kännas så bra.

Jag tror inte att jag skulle känna mig bekväm med något annat än Asien. Jag känner att jag har såpass stark koppling till Asien redan genom språk och intressen. Det handlar ju inte bara om att få ett barn så fort som möjligt utan om att få rätt barn. Det är viktigt för mig att känna en stark positiv koppling till barnets ursprungsland om det ska vara aktuellt med adoption.

Jag har sökt för fullt om SN, men det känns som att det är så väldigt olika vad man menar med att vara en vårdare. Alla föräldrar är ju i någon utsträckning vårdare till sina barn. Det som i den enas ögon är att vara förälder, det skulle i någon annans ögon vara nästan synonymt med att vara en sköterska. Jag skulle inte vilja utsätta ett adoptivbarn för att hamna i en familj där föräldrarna inte trivs med situationen.

Det jag tror spontant om SN, det är att jag skulle känna mig okej med problem som gick att korrigera.

Vi ska prata om det i helgen, om vi ska ta tag i det direkt. Jag hoppas att vi kommer fram till att det är rätt tid att börja nu. =)

Jag har full förståelse för att en del ändrar sig under vägens gång, men jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det angående världsdel. Det finns många olika saker att ta hänsyn till, och gällande etnicitet och annat så tycker jag att det är viktigt att man känner sig bekväm med sitt eget beslut och vågar erkänna för både sig själv och andra att man föredrar vissa saker framför andra av olika skäl. En del ändrar sig, andra inte. Jag tycker inte att man kan förutsätta att alla kommer att ändra sig på vägen och komma till exakt samma insikter. Jag kommer verkligen inte att ändra mig angående Asien, däremot är jag öppen för många olika asiatiska länder. Men tack för att ni delar med er av era erfarenheter, dock!

Nej, barn är inte någon beställningvara, men när det gäller SN så får man faktiskt möjlighet att ta ställning till på förhand hur man skulle klara av de problemen som det gäller, och då kommer jag att välja bort kända problem som jag skulle uppfatta som en tragedi om det drabbade familjen. Eftersom jag aldrig skulle få för mig att fullborda en graviditet med ett känt Downs-barn så skulle jag heller aldrig adoptera ett, till exempel. Om barnet trots alla tester ändå kom ut med DS, då får man försöka hantera den tragedin efter bästa förmåga - men jag skulle aldrig frivilligt bjuda in en sådan tragedi i mitt hem med full medvetenhet om att problemet fanns.

Om det visar sig att det finns dolda SN hos ett adoptivbarn, då får man försöka hantera det efter bästa förmåga, men jag tänker inte ta emot ett barn som jag vet från början har ett omfattande vårdbehov. Man ska inte ta på sig mer än vad man tror att man kan hantera. Sedan kan det hända ändå, och då får man göra sitt bästa, men man ska absolut inte frivilligt åta sig mer än vad man tror att man klarar av.

Tack Hjärtat, det var jättebra information!

Min man var magsjuk i helgen så det kändes inte som bra timing att ta upp ämnet. =)

Vi är inte kristna, så "I ansökan till Sydkorea krävs ett rekommendationsbrev från en präst/pastor som känner paret. " det där känns ju inte så optimistiskt... men andra organisationer verkar kunna adoptera från Sydkorea utan kristen koppling?

Oj, det där låter scary....

Jag har en väldigt fast princip om att inte blanda in religion i mitt liv och jag känner mig verkligen obekväm med all kontakt med prällar och kyrkan... även om det bara var för en rekommendation skulle det kännas obehagligt och falskt. =(

Jag vet inte om jag skulle känna mig trygg med det? Blir det någon slags religiös koppling i andra änden i Korea i så fall? Är det någon religion inblandad i den änden?

Bekännande kristen är en sak, men jag är inte troende alls - 100% hedning. Inte ens döpt. Kan sådant ligga mig till last i en adoptionsprocess mot Korea?

Jag säger inte att Korea automatiskt går bort pga intyg från präst - men jag funderar och har frågor kring konsekvenserna av att det är tvång på detta. Förväntas jag "spela" religiös? Delta i religiösa ceremonier? Och finns det flera organisationer som ordnar adoptioner från Korea med olika inställning till religionen?

Naturligtvis finns det människor som är beredda att ljuga ihop en kristen tro för att få ett barn, men jag känner mig inte bekväm med det. Jag vill inte lura till mig ett barn genom att ljuga. Jag håller helt med dig om att ödmjukhet och respekt är viktiga saker i dessa sammanhang - och det är ju just därför som jag ställer dessa frågor - för att jag anser att det vore respektlöst att ljuga om min tro bara för att få ett barn. Det skulle kännas oärligt och ohederligt. Jag förstår inte vart du vill komma med ditt inlägg? Försöker du säga att jag bör överväga att ljuga om min tro?

Det jag undrar är ju om jag förväntas "spela med" och låtsas vara kristen om jag slår in på den vägen som du pratar om och skaffar en rekommendation från en präst. Leder rekommendationen till situationer som jag som icke-troende kommer att få svårigheter med?

Vad exakt är det du tycker att jag behöver fundera på? Hur mycket jag är beredd att ljuga om för att få ett barn? I så fall blir funderingarna nog inte särskilt långa. Jag tänker inte lura till mig någon annans barn som någon har haft i sin kropp och fött fram genom att ljuga och låtsas tillhöra en religion.

Att ljuga om sin tro för att lura av någon ett barn... det är varken ödmjukt eller respektfullt i mina ögon.

Jag skrev aldrig att jag inte tänkte medverka i det eller inte kunde tänka mig att bryta mot mina principer på området. Om du läser inläggen som folk skriver innan du reagerar skarpt på skulle det hjälpa. Jag skrev ganska tydligt: "Jag vet inte om jag skulle känna mig trygg med det?" Det vill säga - det är någonting om jag kan fundera på, men att jag har en hel del funderingar kring vad det skulle innebära för mig att ge mig in på den vägen.

Jag tycker att din ton är onödigt hård. Vaddå "gilla läget"? Snälla nån, jag har frågor om läget. Varför känner du ett behov av att hänga här och agera skarpt och mästrande mot människor som har frågor och funderingar om adoptionsprocessen? "Gilla läget"?!? Nej, man måste inte gilla läget innan man ens har benat ut vad läget är.

Självfallet är det fokus på mig själv och mina upplevelser - det är ju jag och min man som ska adoptera. Att adoptera är någonting stort och självfallet måste vi försöka hitta en väg genom processen som vi känner oss trygga med och som leder fram till en lösning som känns bra för oss.

Det är tre saker som är viktiga:
1) Asien. Jag har starka språkliga och kulturella kopplingar till Asien och det finns en påtaglig möjlighet att vi kan komma att flytta till Kina eller Vietnam i framtiden. Vi kan ge ett asiatiskt barn en stark koppling till sitt ursprung. Det kan vi inte erbjuda t.ex. ett afrikanskt barn.
2) Lätt SN eller "friskt" barn - vi vill inte ta på oss mer än vi klarar av. Det vore inte rättvist mot vare sig oss eller barnet att ta på oss för mycket.
3) Icke kristen adoption - vi är ateister och kommer inte att ljuga om vår tro, så organisationer som kräver en kristen tro går bort.

Att skaffa en rekommendation från en präst - om det är "det hela" och det inte krävs några fler religiösa inblandningar... så skulle jag kunna tänka mig det. Även om det känns obehagligt.

Självklart ska man inte bara gilla läget. Det är lika självklart att det ska vara fokus på den som adopterar och dennes önskemål. För att man överhuvudtaget ska kunna tänka sig att ställa upp på detta. Skulle själv aldrig kunna tänka mig att adoptera ett SN barn. Varför ska man göra det när det finns friska små spädbarn? Ska man adoptera ska mina önskemål också vara uppfyllda.