Hur är köerna nuförtiden?
Anonym skrev 2012-09-26 10:18:45 följande:
Jag tror inte att jag skulle känna mig bekväm med något annat än Asien. Jag känner att jag har såpass stark koppling till Asien redan genom språk och intressen. Det handlar ju inte bara om att få ett barn så fort som möjligt utan om att få rätt barn. 
Det är viktigt för mig att känna en stark positiv koppling till barnets ursprungsland om det ska vara aktuellt med adoption. Jag har sökt för fullt om SN, men det känns som att det är så väldigt olika vad man menar med att vara en vårdare. Alla föräldrar är ju i någon utsträckning vårdare till sina barn. Det som i den enas ögon är att vara förälder, det skulle i någon annans ögon vara nästan synonymt med att vara en sköterska. Jag skulle inte vilja utsätta ett adoptivbarn för att hamna i en familj där föräldrarna inte trivs med situationen.
Det jag tror spontant om SN, det är att jag skulle känna mig okej med problem som gick att korrigera.
Det blev Colombia. Vi var framme i kön och fick en förfrågan om vi ville adoptera därifrån. Koreakön var vid det tillfället mycket längre. Jublande glada svarade vi på stående fot JAAAA på den frågan. Vi fick en pojke som hade hunnit leva lite längre än jag först hade tänkt mig. Frisk var han förvisso, om man inte räknade alla hans allergier. En alldeles underbar liten pojke och det vackraste och goaste och charmigaste och gladaste barn jag någonsin hade sett. Det var total kärlek från första början. Och med det vaknade ett stort intresse för Latinamerika och för att läsa spanska.
När det var dags för oss att adoptera ett syskon var COLOMBIA lika självklart som KOREA hade varit när vi började fundera på adoption. Andra gången fick vi en pytteliten och supersöt liten flicka som enligt alla utlåtanden skulle vara frisk, men som visade sig ha det ena SN efter det andra. Det har varit många läkarbesök, utredningar, behandlingar, mediciner, möten, träningar osv genom åren. Vissa SN har varit behandlingsbara men krävt insatser i åratal. Det har inte bara varit kontakter med sjukvården utan med barnhabilliteringen, med BUP, med förskolan och skolan, logopeder osv. Vissa av vår dotters SN har gått att behandla, mer eller mindre fullständigt. Andra får hon kämpa med. Vissa SN kan lindras genom en tillrättalagd och förstående omgivning. Vissa, t.ex. hennes astma, har i stort sett vuxit bort. Under alla dessa år har jag aldrig för ett ögonblick känt mig som hennes vårdare, trots all medicinering, sjukgymnastik, träningar av olika slag. Jag har varit och är hennes mamma, och hon är min dotter. Att adoptera henne är något av det mest meningsfulla jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och i hennes liv, definitivt, Det är inget att hymla om - jag är övertygad om att utan adoption skulle hon knappast ha varit i livet idag. Så illa var det. Så sjuk har hon varit.
Idag är min dotter frisk och stark, klarar sig själv, är självständig, har vänner, har framtidstro. Och hela tiden har hon varit alldeles underbar. Glad, söt, charmig, snäll, varmhjärtad och generös.
Föräldraskap handlar mycket om att våga ge sig ut i det okända. Jag vet att det kan låta om en lite arrogant klyscha att säga att barn är ingen beställningsvara, men det ligger mycket sanning i det. För så är det. Man får det barn man får, den familj man får. I föräldraskapet ingår att lösa de problem som uppstår längs vägen. Ingen familj klarar sig undan sjukdomar, bekymmer, oro. De flesta råkar ut för åtminstone något olycksfall. De flesta måste någon gång uppsöka akuten med sitt barn. Ibland uppstår dessa SN direkt vid födseln eller i tidig barndom, ibland dröjer det kanske ända till tonåren. Man har aldrig några garantier. Aldrig någonsin. Man kan bara göra sitt bästa och hoppas att ens bästa är tillräckligt bra. Man kan behöva kämpa för sitt barn. Som förälder måste man vara stark. Det gäller alla föräldrar, men kanske adoptivföräldrar extra mycket eftersom det finns minst en extra dimension i vårt föräldraskap.
TS, anmäl er till föräldrautbildningen och ansök om att bli utredda. Bestäm ingenting nu. Det kommer att hinna hända mycket innan ni är framme i adoptionsprocessen Ni kanske kommer att adoptera ett barn från Afrika i stället. Vem vet?
Vad jag vill ha sagt är att livet blir inte alltid som man har tänkt sig.