Pappa med Asperger - Seperation ?

Hej !
Jag lever med min sambo sedan 8 år tillbaka. Vi har en pojke på snart 5 år och en flicka på 6 och ett halvt år.
Under lång tid ( ända sedan barn nr 2 kom ) lever vi ett innehållsfattigt och kärlekslöst förhållande.
Hade jag inte haft barn är jag rätt säker på att vi inte hade bott ihop idag.
Sedan i våras har jag misstänkt att min Sambo har Asperger. Men han själv är helt omedveten om detta.
Vi har svårt för att prata med varandra . Jag har i många år trott att bara om Han eller JAG gjorde så eller så skulle vi ha det bättre. Nu misstänker jag att vi aldrig kommer att få det bättre. Jag lever i princip som ensamstående fast i sambo förhållande. Barnen vänder sig alltid till mig, vill ha svar från mig, hjälp av mig , uppskattning etc. Min sambo är deprimerad.Orkeslös. Han går inte till läkare. Har sömnsvårigheter sedan många år men vill inte ha några läkemedel alls. Han drar sig undan fr familjelivet alltmer. Hans umgänge med barnen består mest i att ligga på sängen och titta på TV eller sitta bredvid och spela dataspel. Han umgås inte med andra. Sitt arbete avskyr han och vill sluta där. Han känner sig inte uppskattad hemma eller på arbetet.
Jag känner oro för att separera då jag inte vet hur det skulle gå med barnen. Han har humör ( kan skrika förbannade jävla unge till vår pojke). Pojken har alltid reagerat på tillsägelser och det låser sig mellan dom.
Min sambo " ser " inte honom. På dagis är han glad, anpassningsbar, lätt att tycka om, lite blyg, bråkar aldrig och behöver sällan tillsägelser. Hemma anser sambon att han är svår och bråkig. Att han förstör för andra och är väldigt svartsjuk. Barnens känslomässiga behov och sociala behov skulle nog inte bli riktigt tillgodosätt om vi delade på  oss och om han skulle ha barnen hälften av tiden. Sambon har ingen insikt i sina egna eller barnens känslor. Kan ofta såra dom. Barnen kan inte se på pappa om han skojar ( jag får "översätta" vad han menar). Vår flicka kom hem och hade blivit utsatt på sin skola av andra kamrater. De hade knuffat henne i en vägg, lagt en hand på hennes mun och sagt " håll käften", hindrat henne fr att gå, sagt "ska jag döda dig " till henne. När jag sa till min sambo att jag tänkte ta upp detta med lärarna vad hon hade sagt till oss reagerade min sambo med irriteration och frågade mig " vad vill du uppnå med det ?".
Naturligtvis pratade jag med lärarna och nu är allt bra igen men inte en enda gång har min sambo frågat mig vad lärarna svarade mig eller vad jag sa till dom. Inget ! Han verkar inte bry sig , orkar inte. Litar på att jag ska fixa allt. Det ligger ett stort ansvar på mig och jag kan ta det men är det så här vi ska leva ?
Ska jag för alltid känna mig så ensam ? Han känner sig nog ocskå ensam ? Familjerådgivning vill han inte gå i. Har man Asperger är det inte heller lösningen har jag förstått. Barnen vet inte något annat. Pappa och jag har alltid haft det så här. Men nu vill han säga upp sig på jobbet och vi ska kunna leva på 6000 kr mindre i lön!
Vad är det rätta för barnen ? Vad mår de bäst av ?   
Båda barnen mår bra och upplevs som trygga, kärleksfulla, glada, fantasirika, har många vänner.