När får det vara nog?

Fy fan vad tråkigt!! Det är bara att lämna honom, annars kommer du definitivt vara otrogen så småningom. Fattar inte han det?

Försök få honom till läkare. Skräm honom lite med att testosteronbrist kan ge muskelförtvining och att erektionsproblem kan bero på diabetes och att du tycker han ska kolla upp sej för sin hälsas skull. (även om han troligen är frisk och du mest tänker på sexet) För mej var det stor skillnad bara han började ta nåt litet steg framåt. Gick till läkaren och kollade upp sej. Provade rosenrot och arginin från hälsokosten. Ett litet  steg som visar att han bryr sej kommer ge dej hopp ochmer tålamod. Det är jättelätt att säja o svårt att följa men försök att inte tjata utan uppmuntra och låt honom inte glida in i "jag är en sån som inte har lust" -rollen utan försök prata lite om bra sex ni haft förr, vadsom helst som får honom att känna sej som en sexuell varelse, att byta roll.

Har försökt, han tog då kontakt med en specialist men mer har det inte blivit.. Detta var i somras. 
Det är liksom så med allt.. det blir ett A men aldrig ett B. Men nu jävlar är jag less, gud skulle kunna döda för att få bekräftelsen, känslan, tyngden, värmen, kyssarna, passionen och allt däremellan som sex ger.. Fan.

Det värsta ändå är att han säger: Jag kan inte lova att det blir bättring eftersom det inte blivit det hittills, så isåfall är valet ditt om du vill stanna och ta det eller om du vill skiljas.

Aha, tack för den liksom, bryr sig mycket..  

Vill han inte så vill han inte. Gör slut eller va otrogen.... Eller vänta och stötta din man ur hans "problem".....

Det verkar som om man inte inser och fattar allvaret i det du säger. Precis som om han vet du klagar en stund, han säger det han måste säga, sen blir det lugnt igen ett tag - tills nästa gång. Eftersom du säger att det här har pågått i 1½ år nu så kan det vara så att han har lärt sig hur du funkar. Dvs du får dina "utbrott" då och då men sen blir det lugnt igen. Och du går under inombords. För du känner att han aldrig tar tag i problemet. Jag skulle känna det som om min partner tycker det kvittar. Inte undra på att du är frustrerad eftersom det här rinner ut över allt annat i förhållandet.

Jag skulle börja ifrågasätta den gemensamma framtiden. Om det skall fortsätta att vara såhär och det är något jag måste finna mig i om jag skall stanna i förhållandet. Kanske det kommer att bli ännu värre? Kärleken är en sak men den blir lidande och tvinar till sist sakta bort om man inte får den där närheten som sex ger. För sex handlar inte bara om friktion. Det handlar om delad njutning. Att mötas, utforska, leka, ge och få, humor, nyfikenhet, växa sig närmare och lära känna den andre på ett helt annat sätt. Men det är förutom ett sätt att stilla klådan av sexdriften även en bekräftelse på att ens partner fortfarande åtrår en. Passionen kanske inte är lika stark men glöden och spänningen i ett fungerande sexliv kompenserar det lätt. För att inte nämna den fysiska känslan och den kick man får av att känna att någon vill ha en - någon som man själv vill ha tillbaka.

Just detta att det är en bekräftelse, ett kvitto på att man fortfarande är den enda som ens partner vill ha är en stark längtan och ett behov hos de flesta. Om man inte får detta så känns förhållandet inte komplett. Man kanske har allt det andra. Kärlek, trygghet, vänskap, tillit, humor. Men fattas pusselbiten beträffande sex så brukar det kännas väldigt tomt (om man inte självklart har valt ett gemensamt vitt förhållande). Jag tror inte din man har förstått hur allvarligt detta är. Att han leker med elden och det är situationer som dessa otrohet brukar födas. För om han inte ger dig "det" du behöver så finns det 1000-tals andra kandidater därute som inte skulle tveka. Du kanske inte planerar att vara otrogen men risken finns att du sänker vindbryggan till din inre borg lite varje dag.Steg för steg, obemärkt, så blir du mer blottad. Garden sänks. Så kommer den där dagen då han korsar din väg. Han som lyssnar, ser dig, bekräftar dig och visar den uppskattning och intresse som du vill att din man skall göra. Chansen är då stor att du gläntar lite på dörren och sen kan de sluta precis hur som helst.

Alternativet är att du lackar ur totalt innan du hamnar där, han vaknar upp och inser att du är på väg ut genom dörren för alltid och då är det oftast för sent. För har man kommit så långt som att man har bestämt sig så är det oerhört svårt att hindra en sån person.

Har du ingen aning om vad han ointresse kan bottna i? För det låter väldigt konstigt att han hela tiden slingrar sig från att behöva göra något åt det. Det låter som om han är alldeles för säker på dig och dina känslor men det förklarar inte hans ointresse till sex med dig.   

Tack för ett väldigt bra inlägg! Detta är så sant! Jag vet faktiskt inte varför lusten har svalnat eller varför han inte tar tag i problemet. När jag frågar så säger han att han känner ingen lust och att han är nöjd som det är. Hur tar man det därifrån? Är han nöjd så är han nöjd liksom. Jag kan inte förklara bättre eftersom jag inte vet tyvärr.. 

Och hur ställer han sig inför risken att förlora dig? Att du kanske hittar det du söker någon annanstans?

Det som är så tragiskt med situationer som denna är att det ofta får gå för långt innan den andre vaknar. Och det där med att man är 100% säker på kärleken från den som är missnöjd (och därför tror att det i inte kommer att hända något) är en farlig inställning. För det är faktiskt så att det till stor del bygger på antagandet att den som inte är nöjd (men inte klarar av att lämna) aldrig får upptäcka att det finns andra som kan fylla den "ointresserade" partnerns plats.

Just kärleken kan förändras snabbt. Den är den som ofta håller en kvar trots att man är missnöjd. Man är rädd att förlora den och aldrig hitta en ny. Man tror att detta är den enda chansen och fortsätter därför att leva på hoppet att det skall lösa sig på något sätt (trots att man går under varje dag). Om och när man träffar någon som visar att det finns andra där ute, någon som faktiskt är minst lika bra (eller bra på "ett annat sätt") samt man är i det läge där man är emottaglig, då kan den gamla kärleken plötsligt ändra sig. Den kan "försvinna", falna bort eller plötsligt visa sig hur svag den egentligen är. Speciellt om den andre kan erbjuda ett komplett förhållande.

Jag vet personer som har trott att deras ex var den enda äkta kärleken de någonsin skulle ha i livet. Det var den personen som de skulle bilda familj med och åldras tillsammans med. Men så började den andre sluta bry sig om saker i förhållande. Ta partnern för givet, inte höra eller ta in vad den personen sa och ville. Sakta började förhållandet falla sönder. Men man bet ihop för man älskade sin partner. Det funkade en tid men sen var kärleken urholkad på något sätt. Den fanns där men det saknades så mycket annat i förhållandet. Partnern verkade dock inte bry sig eller fatta. "Det var bra som det var". Till sist så kom man till en punkt där den olycklige antingen gav upp eller hade fått känslor för någon annan. Då - vaknade partnern och blev väldigt aktiv och ville göra en massa förändringar. Men för sent. Kärleken fanns kvar men var för svag att bygga vidare på och det hade mer utvecklats till en kompiskärlek än ett riktigt förhållande.

Det gick en tid. Den olycklige som hade lämnat fick naturligtvis sina tvivel. Om beslutet var rätt. Kärleken fanns kvar där men med tiden blev den just bara den "kärlek" man kan ha till ett ex. Jag tror att tiden kan förändra känslor (både till det bättre och till det sämre). Kalla det glida ifrån varandra. Det kan även hända för de som väljer att bryta upp och man senare kan känna "Varför var jag kvar i det där förhållandet så länge?" Det kanske beror på att man har fått tid till att tänka och känna efter. Fått distans till det hela. Även fått känna hur världen ser ut utanför det gamla förhållandet med chansen att känna att "Nej, det är inte fel på mig - Det är partnern som hade problem som den inte valde att ta tag i". Och det är här jag menade med att det kan vara sorgligt. För här kan känslan komma att det var så onödigt att det behövde sluta såhär. Att man kanske hade haft en möjlighet att få ordning på förhållandet om den andre hade engagerat sig. Men nu har det runnit en massa vatten under broarna, exet känns avlägsen, man tänker och känner inte på samma sätt längre (saknad/längtan) och det är mest sorg över detta faktum man känner. En ny person har kanske kommit in i ens liv och för varje månad som går så känns den gamla partnern mer och mer som en bland alla andra tidigare som det inte blev något med.

Varför skriver jag detta?

Kanske för att det är såhär många förhållanden slutar fast de inte hade behövt göra det. Att kärlek kan dödas. Visst finns den kvar på nått sätt men den ändrar karaktär från att ha varit den man inte kan leva utan till något typ "jag en gång var kär i men idag har som en vän och jag alltid kommer att älska på ett speciellt sätt". Livet är orättvist ibland men ofta är det vi själva som ställer till det genom att inte vara rädd om och uppskatta det vi faktisk har. Jag undrar ofta varför vi människor har så svårt för att vårda det vi har. När vi står inför faktumet att vi har förlorat det så brukar vi plötsligt bli väldigt aktiva och hitta allt det vi tidigare sa att vi inte hade eller kunde. Den frågan lär jag nog aldrig få svar på. 

Om jag var dig skulle jag ta det vidare med att förklara mina känslor och att jag inte tyckte att det var bra med läget som det är idag. Gissar att du tycker att du redan gjort det, men har du verkligen det? Märker du att han lyssnar på dig och vill förstå dig? Att han kan försöka sätta sig inte i en omvänd situation där du inte har någon lust men han?

Vet han om att du kanske funderar på alternativa "lösningar". Har du visat hur "desperat" du är? 

TS, är du jag? Jag är i samma situation här, förutom att jag har väntat i snart tre år. När ska man ta ett beslut att lämna?
Precis som du så har jag pratat om det här många gånger, både klokt och pedagogiskt och i mer förtvivlade och anklagande ordalag. Jag har försökt förföra honom, varit med om mitt livs absolut mest förödmjukande situationer som resultat, bönat och bett att han ska söka hjälp, förklarat hur jag känner. Han är jätteförstående och sedan händer ingenting.

Som de Robespierre skriver så går det i vågor. Veckor av gräl och dålig stämning, då han lovar att allt ska bli bättre, går över till lugnare perioder när vi har trevligt tillsammans och jag går och väntar och hoppas på att den där bättringen ska inträffa. Min man verkar dock tolka de lugna perioderna som att jag är nöjd. Vilket jag inte är, men jag orkar ju inte leva i osämja och kaos precis hela tiden. Så kommer en grälperiod och så börjar det om.

Jag känner mig väldigt osedd och oälskad och under de här åren har mitt självförtroende dalat rejält, jag har gått ner mig både mentalt och fysiskt, drabbats av depression och mitt i allt har jag också varit otrogen.

Nu har jag på något sätt accepterat läget och börjar se framåt istället. Mot ett liv där min man förmodligen inte finns med. Jag ska börja bygga på att hamna där.
Första steget är att börja tänka på mig själv, träna, leva sunt, sätta mina egna behov först. Där är jag nu. Min man verkar tycka att jag mår jättebra eftersom jag har så mycket energi och förstår inte alls att jag är på väg härifrån mentalt. 
Jag ville absolut inte hamna här, men jag kan heller inte tänka mig att stanna i ett sexlöst förhållande resten av livet.  Jag är i 35-årsåldern och kan inte se mig själv sitta och längta efter att bli kysst i 30-40 år till. 
de Robespierre skriver att man hamnar i en situation där kärleken finns kvar men är för svag för att bygga på. Jag är väldigt rädd för att det är där vi är nu.

Glad att jag hittade den här tråden och jag skriver gärna mer i den med er andra. Det är väldigt nyttigt att få andras tankar på min situation. 

 

Vad svarar din man på det du säger då? Håller han med och säga sig vilja ha förändring eller skyller han på annat. Kanske på dig? Att om du bara var si eller så skulle han ha lust. Fast det kanske är mest när det är omvänt, dvs en kvinna som inte har lust. Det ser man ju ofta på de kommentarer som ges här på FL till män som klagar över brister i sexlivet. "Du tar inte tilräckligt stort ansvar för barn och hem. Gör mer hemma", "Ta disken är bästa förspelet", "Visa att du bryr om henne och tänk inte bara på sex" brukar de självklara råden vara.

Nu sa jag inte det som ett inlägg om "striden" mellan könen utan mer vad en man med bristande lust kommer för motargument. Skyller man på partnern eller är det undanflykter som stress etc.

Jag tror på något sätt att det är värre för en man att inte ha lust eftersom män förväntas alltid vilja ha sex. Dito värre för en kvinna att bli nekad sex. Vad är det för fel på mig liksom, alla män vill ju knulla? Inte för att jag tror det är så egentligen, inte mer än att sex är en del av erövringen och ett sätt att vara "manlig" på. När väl bytet är fångat så tror jag inte det är så stor skillnad mellan kvinnlig och manlig sexlust. mer än att det är mer accepterat att kvinnor saknar lust än vad det är för män.

Jag har ju samma problem, fast är man då. Har hört en massa argument varför sexlusten inte finns. Finns så många anledningar att inte ha lust. Är det inte arbete, barn, stress etc så är det fel som jag gör. "Du visar mig inte tillräckligt med intresse", delvis sant för intresset dalar när man har en partner som nekar en fysisk närhet gång på gång. Jag funderar just nu på att vara en perfekt partner (utifrån hennes mall då) under en period och se om det blir annorlunda. Skulle inte tro det men intressant som experiment.

Jag tror det tyvärr i många fall är så att en partner antingen har en låg sexlust eller inte är sexuellt intresserad av en själv. Men kanske inte ens själv är medveten om det.