När får det vara nog?

Hur gör man nu?

 

Ingenting. Och låter det hela gå åt helvete.

Eller så säger man: 

- Ser du en framtid tillsammans med mig så måste vi hitta en lösning på problemet och i den ingår även du. Det här är ett problem vi båda äger tillsammans - inte bara jag. Är det något du inte har vågat berätta eller säga innan så bör du vara medveten om detta faktum - Att om det är någon gång i vårt förhållande som du skall berätta för mig så är det nu!

Om du väljer att inte engagera dig så är det ditt val och det står det dig fritt att göra det. Men då tolkar jag det som om du tycker det lika väl kan kvitta och då är det ingen idé att vi fortsätter tillsammans. Tyvärr. Klockan är en minut i 12 nu och om du inte vill möta mig i detta och ge mig det jag saknar och behöver så kommer någon annan säkert kunna göra det. Och jag kan då inte längre lova hur jag kommer att hantera det.

 

Mmm. Jag har verkligen sagt så förut, flera gånger. Nästan ordagrant. Det hjälper inte. Jag känner mig väldigt uppgiven. 

Just nu har jag också svårt att ställa ett ultimatum där jag går på dagen eftersom det är praktiska saker runt om mig som gör det så gott som omöjligt. Det kommer att vara annorlunda om ett år. Frågan är om jag överhuvudtaget kommer att ha kvar några känslor för honom om ett år.  

Vad är det som säger att du måste gå på dagen. Ingen brukar kunna det som vi lever idag med praktiska och ekonomiska beroenden på olika sätt. Det räcker med att säga att det är nu som gäller. Om han inte agerar så gör det tydligt att du kommer att börja förbereda processen med att hitta ett eget boende och en uppdelning av det ni har byggt upp tillsammans. Den saken kommer att ta en tid och när han ser att du menar allvar så kanske han kommer att fatta. Men jag kan inte lova hur du då ställer dig till det. Kanske du då i ditt huvud redan har flyttat ut.

Känner igen mig.
Hur gör man praktiskt med en separation när man har en lägenhet tillsammans och den andra inte vill sälja/byta?
Det är inte lätt att hitta en ny lägenhet när man bor i Stockholm. 

Uppdatering från mig. I förrgår natt så tog jag initiativ till att ha sex med min man, kanske efter att ha läst den här tråden. Det var sent, båda var trötta men jag sög och runkade av honom i alla fall. Trevligt. Han kom, jag kom inte, sedan somnade vi. Jag var superkåt hela dagen igår och på kvällen försökte jag på nytt ta initiativ till sex. Min tur, liksom. 
Men nej, han orkade inte, han var så trött och så var det ju två tv-program han skulle kolla på. Det slutade med att jag onanerade själv, som vanligt, i duschen. 

När jag kom ut därifrån (han fattade vad jag gjorde där inne eftersom det tog så lång tid) så frågade jag "är det så tröttsamt att behöva ha sex med sin fru då och då?". Då blev han jättesur och sedan så började han "jag förstår faktiskt inte hur du kan klaga nu, jag har jobbat hela dagen är jättetrött och handlade efter jobbet och sedan åkte jag hem och lagade middag så jag gör faktiskt massor och jag tycker inte att du kan klaga".
Jag förstår inte riktigt hur han kan sätta sex med sin fru på samma "att göra-lista" som att handla och städa men det gör han tydligen. Det sårar mig enormt. Jag handlar och lagar middag här fem dagar av sju men jag vill ha sex ändå. 
Nu har han i alla fall fått tömma så då blir det väl inget förrän mellan jul och nyår kanske. 

Jag blir inte ens ledsen längre men känner mig förfärligt uppgiven. Jag inser också att jag är ganska sårbar för uppmärksamhet och flirtar från andra män, för jag skriker efter att bli bekräftad som människa, kvinna, sexuell varelse. Hur gör man nu?

 

Mmm. Jag har verkligen sagt så förut, flera gånger. Nästan ordagrant. Det hjälper inte. Jag känner mig väldigt uppgiven. 

Just nu har jag också svårt att ställa ett ultimatum där jag går på dagen eftersom det är praktiska saker runt om mig som gör det så gott som omöjligt. Det kommer att vara annorlunda om ett år. Frågan är om jag överhuvudtaget kommer att ha kvar några känslor för honom om ett år.  

Jag måste i alla fall ha en plan färdig, om nu skiten skulle hitta fläkten snabbare än vad jag räknat med. Jag vill gärna kunna separera, om det nu blir det, utan att hamna i fritt fall. Om du förstår. Risken finns ju att om jag ställer ultimatum så kanske han berättar sin orsak till varför han inte har sex med mig, om det nu finns en sådan, eller bestämmer sig för att flytta på fläcken. 

Känner igen den typen av kommentar. Det är som att ha sex är en uppoffring. Kul att höra eller hur? Det har inget alls med trötthet att göra utan om prioriteringar och han (liksom min fru) har valt att prioritera annat än ha sex med dig.

I din sits (är ju redan i den sitsen och har tagit det steget) hade jag alls inte känt något dåligt samvete att vara otrogen.


Har han inte reagerat något alls på det? Antar du även tagit upp att ha öppet förhållande eller?

Att känna sig avvisad och nekad sex gör att den kärlek man känner vittrar bort en liten bit i taget.