När får det vara nog?

Han skyller på saker som att det är mycket på jobbet, han är trött och så vidare. Han säger också själv att han skulle vilja att vi har mer sex, han älskar att ha sex med mig och vill också jobba på det. Men inget händer. Han säger en sak och gör en annan, så jag vet inte vad jag ska tro. Han verkar njuta enormt av vårt sexliv när vi väl har sex i alla fall och har inga problem med erektionen så det verkar inte bero på det. 
Jag undrar om han inte åtrår mig längre. I så fall skulle jag vilja att han sa det. Jag vet i alla fall att många andra män gör det så jag är fortfarande på banan.  

Det kanske stämmer att han är tröt och mycket på jobbet etc och även att han gillar att ha sex. Men att det inte är tillräckligt viktigt att prioritera det framför annat. Inte för att det är någon tröst för din del.Är lite samam fö rmin del. Hon njuter när vi har sex och tycker vi skall ha det oftare. men gör liskom inget för att det skall hända oftare.

Är du nöjd med sexlivet själv då när ni väl har sex? Är det "bara" frekvens och intresse som är problemet för din del?

Jag är inte nöjd med sexlivet alls, varken vad gäller frekvens eller vad som ingår i det. Det brukar bli tio minuters samlag när vi får till det, han kommer, jag får själv pilla mig till min orgasm. 

Vad är lust?

Det kan bottna i attraktionen till personens yttre. Att den har ett antal saker man själv tycker är attraktiva och sexiga. Eller saker vi har "nedärvt" skall vara så (bröst, rumpa, tvättbräda. muskler osv). Det kan även vara den där utstrålningen, sättet, den mentala biten, som man inte kan sätta fingret på. För många är den mer viktig än utseendet. Om både stämmer in så kan det bli rena julafton.

Men saknas det där kittet som gör att man känner att man är ett par - kärleken, ömhet, respekten, att ens partner visar att man är allt för den - så brukar den yttre attraktionen i längden inte räcka till. Alla som har haft ett "passionerat men stormigt förhållande" vet nog vad jag menar. Man kanske har sex som kaniner men resterande 22 timmar om dygnet så är det mest ett helvete. Motsatsen finns självklart också. Där man funkar bra tillsammans, man bråkar inte men den där lusten finns inte hos den ena eller båda. Det förhållandet brukar inte heller funka i längden.

Att lusten inte finns behöver inte bero på att man inte tycker att ens partner är attraktiv. I många fall så är den fortfarande det och man kan ibland titta på personen och undra "Va i h*lv kan jag inte längre bli sugen på henne/honom?!" Man ser ju att personen är attraktiv men det händer inget inom en. Jag tror att man kanske borde titta på hur förhållandet egentligen mår och fungerar. Att allt flyter smärtfritt behöver inte betyda att det är bra. Det betyder bara att man inte är i osynk inom just det området. Men spelet man-kvinna, det som en gång fanns där och gjorde att man föll för den andre kanske har blivit lidande pga misskötsel eller att man har "glömt bort" varandra och att man faktiskt är ett par. Vilket är lätt hänt. Speciellt om det finns tusen andra saker som kräver ens vakna tid. Man skjuter det så lätt på framtiden men sanningen är att den här framtiden bara är en sekund bort.

Och så hamnar man i en negativ spiral. Man blir sviken och hoppas på att nästa gång så. Får löften eller tecken på att nu minsann skall vi ta tag i det. Men så rinner det ut i sanden. Till sist blir allt så laddat att allt man gör får dolda innebörder och förväntningar trots att man kanske inte vill det. Alla har rätt att inte ha lust ibland. Det är naturligt. Men när lusten och bekräftelsen inte finns där på en fungerande sätt så kan ett legitimt nej plötsligt bli ytterligare ett i raden. Här är det då lätt att man tar fram en checklista och säger att man minsann har gjort allt man skall så vad är problemet? Lusten lär inte födas ur det där men jag har full förståelse på den besvikelse och frustration man känner. Att man har frågat och fått svaret att "om du bara så kanske..." och när man gör det så blir det ändå ingen skillnad förutom att man blir ännu bittrare, får mer sänkt självkänsla och spiralen tar ytterligare ett varv nedåt.

 

...hm...ligger mycket i dina sista meningar tror jag. Skulle kunna tänka mig att min fru ligger på ung den nivån...speciellt "inte är sexuellt intresserad av en själv"

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Kombon låg sexlust + sexuellt intresse går väl närmast hand i hand, men jag ser även att de kan vara delade. Framförallt nivån på det sexuella intresset hos olika personer.

Min fru "lider" helt klart av lågt sexuellt intresse. Tänker lite eller sällan å sex, har inga eller väldigt få "gömda"/hemliga fantasier (har delat med mig lite av mina och inte fått någon respons), har tidigare nästan aldrig tidigare, innan vårat år av sex kommunikation, tagit initiativ (det gör hon numera mkt "bättre"...sänder signaler så jag kan fortsätta och indirekt ta initiativet ändå även om hon säkert känner det som hon tar initiativet).

Dessutom tror jag faktiskt att hon inte är speciellt medveten om det själv heller. Att hon faktiskt har ett lågt intresse för sex i grund och botten. Hon har inga sexuella erfarenheter innan mig bortsett från oskulden och någon till engångsgrej i de sena tonåren. Hon läser inte ex. noveller eller i forum eller liknande om relationer osv. Tyvärr...(eller kanske är det bra när jag tänker efter)...har hon inte några väninnor eller nära vänner som hon umgås med eller har tjejmiddagar med så hon kan få "prata av sig" lite om ex. sex och eller relationer i allmänhet. Ett värsta scenario annars hade ju varit om hon hade en skara av väninnor som förstod henne och tyckte att hennes gubbe nog skulle vara nöjd med vad jag får...men ni förstår säkert vad jag menar. Det finns ju även de väninnorna som vill sin väninna väl och ge henne tips o så.

Det blir ju lätt mkt att väga in i en diskussion om olika lust. Men det var en fundering jag fick när jag läste dina sista rader i inlägget jag spinner vidare på.

Att själv vara medveten om vad man vill och önskar och ha förmågan att låta andra grejer vara under tiden man ser sig själv i spegeln och lär känna sig själv och sin sexualitet tror jag kan vara viktigt. Att fråga sig själv varför man eg säger nej i stället för ja. Är det av ren vara eller beror det på annat än trötthet, huvudvärk eller jag-är-inte-på-humör. 

Dr Robertspierr: det du skriver är så sant! Jag hade ett ex, som jag också har barn med. Jag var världens lyckligaste och vi höll ihop i fem år. Han var snäll, omtänksam, lyhörd, trygg, you name it. Men dom sista åren, eller året så fanns ingenting av "vuxenkärlek" kvar. Det var just kompisförhållande med barn med i bilden. Vi hade inte ett bråk en enda gång men det blev så tråkigt. Allt gick på slentrian och vi gjorde ingenting tillsammans längre. Detta fick mig att tröttna (säkert även han också men han var "nöjd" som det var) och jag flyttade. När jag träffade min nuvarande var allt himlastormande. Han var charmig, bra i sängen, rolig, snäll, trevlig, snygg.. Ja allt. Ett tag. Tills för 1 och ett halvt år sedan då. 

Min dåvarande är just som du beskriver. En person som bara är en vän nu men som jag alltid kommer älska. Inte som partner men som ett ex. Ett bra ex.

Många har frågat mig varför jag gick ifrån mitt ex och det enkla svaret på det var att det fanns ingen kärlek kvar, ingen kemi, inget sex. Jag vill INTE att mitt äktenskap slutar så. Men jag känner samtidigt att det är på god väg tyvärr. Jag har varit i denna situation och lessnade då, varför skulle jag inte göra det nu liksom? 

Har läst upp det högt vad du skrivit för min make. Bad om respons på det och fick till svar: Ja, det är ju detta du har sagt hela tiden. Jag har hört det!

Ja vad bra att han hört, det betyder att han lyssnat. Men VARFÖR händer inget då? Är han inte rädd om det vi har?  Eller tror han att jag inte kommer lämna? Är jag så jävla feg? Jag älskar honom, det gör jag. Men jag älskar mig själv också och vill inte utsätta mig för detta och förlora halva livet åt en man som inte bryr sig eller tar mig för given. Ska jag vakna upp när jag är 50 år och tänka: Vart fan tog livet vägen? Varför gjorde jag ingenting? Varför satte jag mig inte i det främsta rummet och visade mig själv respekten så jag kunde få vara lycklig? 

Svar till (När ?) Men usch.. Vet inte vad jag ska svara på dina inlägg eftersom jag själv söker svar på samma frågor. Men du får jättegärna vara här och ventlilera lite!  

Vill inte uppfattas som någon språkpolis nu men att höra och lyssna är två olika grejer. Uppfattade du att hans hört var mer lyssnat så låt det va för det då och då är det ju alltid en start.

Jag försökte bryta mig in i min frus innersta i månader innan vi kunde kommunicera på en bra och vettig nivå.  

Vad trist. Kan först fall man blir otrogen när man har det så.Ha sex sällan och när man har det så är det inte ens bra..

Här är en till som snart går sönder inombords... jag skriver mer sen... jag står i valet och kvalet att lämna nu.

Uppdatering från mig. I förrgår natt så tog jag initiativ till att ha sex med min man, kanske efter att ha läst den här tråden. Det var sent, båda var trötta men jag sög och runkade av honom i alla fall. Trevligt. Han kom, jag kom inte, sedan somnade vi. Jag var superkåt hela dagen igår och på kvällen försökte jag på nytt ta initiativ till sex. Min tur, liksom. 
Men nej, han orkade inte, han var så trött och så var det ju två tv-program han skulle kolla på. Det slutade med att jag onanerade själv, som vanligt, i duschen. 

När jag kom ut därifrån (han fattade vad jag gjorde där inne eftersom det tog så lång tid) så frågade jag "är det så tröttsamt att behöva ha sex med sin fru då och då?". Då blev han jättesur och sedan så började han "jag förstår faktiskt inte hur du kan klaga nu, jag har jobbat hela dagen är jättetrött och handlade efter jobbet och sedan åkte jag hem och lagade middag så jag gör faktiskt massor och jag tycker inte att du kan klaga".
Jag förstår inte riktigt hur han kan sätta sex med sin fru på samma "att göra-lista" som att handla och städa men det gör han tydligen. Det sårar mig enormt. Jag handlar och lagar middag här fem dagar av sju men jag vill ha sex ändå. 
Nu har han i alla fall fått tömma så då blir det väl inget förrän mellan jul och nyår kanske. 

Jag blir inte ens ledsen längre men känner mig förfärligt uppgiven. Jag inser också att jag är ganska sårbar för uppmärksamhet och flirtar från andra män, för jag skriker efter att bli bekräftad som människa, kvinna, sexuell varelse. Hur gör man nu?