Seriös jag skulle viljan förstå dig TS för du känns som min svärmor, men jag förstår inte hur mycket jag än försöker.
Man får säga vad man tycker men man får räkna med att det blir konsekvenser, det är de du skördar nu.
De kanske inte har behov av barnvakt, alla vill inte lämna bort sina barn en del vill vara tillsammans med sina barn. Acceptera. Sen växer barnet upp och kan välja att besöka dig om du inte förstör alla chanser till en normal relation.
Brukar du tvinga dig på människor generellt? Tvingar du på grannen dina åsikter, saker, bjuder in dig själv osv? behandla din son och svärdotter med samma respekt som du behandlar andra (hoppas att du inte är lika respektlös mot alla i din omgivning).
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 10:46:31 följande:
Är inte svärdottern lite väl långsint om det som hände i början av förhållandet, och detta är ju ganska många år sedan, fortfarande ska ligga mig i fatet? Jag har ju dessutom aldrig sagt något direkt till henne, om min son har fört vidare det jag sagt, ja då får det stå för honom tycker jag! Jag har bara agerat utifrån MITT BARNS bästa när jag sagt vad jag tycker. Det är så längesedan nu dessutom, så det borde vara överspelat vid det här laget. Ni har påpekat att jag ligger på för mycket. Ja, kanske jag gör det. Men jag tror att om jag inte låg på så skulle vi inte ses alls och jag skulle inte ha något alls att säga till om. Är det verkligen helt fel att tycka att man som mamma ändå har LITE rätt att kanske få sätta LITE prägel på ens barns hem? Annars är man ju som vem som helst som kommer på besök, då kunde man lika gärna vara grannen! Ja, min son är vuxen, men jag kommer alltid att vara hans MAMMA, och han kommer alltid att vara mitt BARN. Har inte farmor lika stor rätt till sitt barnbarn som mormor? Jag har jättebra hand med barn, och det finns inget som gör att jag är olämplig på något sätt. Andra släktingar anförtror sina barn åt mig och det går jättebra.
Du har inte agerat utifrån ditt barns bästa med att säga vad du tycker. man behöver inte säga allt man tycker och nu ligger det dig i fatet som du själv skriver och det har knappast heller gynnat din son, varit bra för honom.
Du tror att ni inte skulle ses, du vet inte. Och det är säkerligen bättre att ses sällan och det är välkomnade och trevligt så att de vill ses igen än att det känns ansträngt och påtvingande så att de känner för att flytta 100 mil bort från dig?
Är det okej om din son sätter lite prägel på ditt hem, köper lite saker då och då som du tycker är asfula och tar energi från dig men som han tycker att du ska ha i ditt hem? Är det okej att sätta prägel på sin mammas hem? Satte din mamma prägel på ditt hem, vad tyckte du om det? Hade ni samma smak i så fall. Har du och din son samma smak?
Även om du alltid är hans mamma kan han bryta kontakten helt med dig om du bara blir mer och mer energitjuv i hans liv, ja då kommer han inte ha något val tillslut om han inte vill må dåligt. Är detta vad du vill? Eller har du missat att barn ska frigöra sig från sina föräldrar och väljer ofta sin egna nya familj (partner och barn) som kommer att komma före om man är sund och vettig.
Ingen har rätt till ett barn. Du är svartsjuk. Jobba med det! Var glad att andra tycker om att anförtro sina barn till dig men accepter att det inte gäller alla.
De andra kanske du inte har trängt dig på, sårat och satt prägel på deras hem osv?
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 11:04:20 följande:
Jag vill ju bara dela med mig av det jag har! Är det så fel att vilja känna sig behövd, att få göra lite nytta? Det känns som att de skulle klara sig lika bra utan mig, men vilken roll skulle jag ha då? Är det ingen skillnad på att vara mamma och farmor mot att tex bara vara en vän eller en bekant?
Ja det blir väldigt fel, det märker du ju själv. Man kan inte göra sig behövd om man inte försöker manipulera. Är man behövd så är man, det går inte att skapa det behovet. Det är inte autentiskt utan fejk, falskt och vidrigt.
Ja de skulle kanske klara sig lika bra utan dig, och vet du det är väldigt positivt. Det betyder att när du dör kommer inte deras liv gå i spillror, de kommer att överleva. Det betyder att de inte är sjuka utan friska. Det betyder att de är kompetenta att ta hand om sig själva. Var stolt och glad över det, att du fostrat din son till att ta hand om sin familj, att vara en självständig individ som inte förblir ett barn livet ut.
Det är en stor skillnad mellan vänner och farmor/mormor. Vänner väljer man själv, de passar ens person, respekterar de inte ens integritet så bryts vänskapen lättare än en släktrelation. Bara för att man är släkt betyder det inte att man passar ihop, trivs ihop, har det bra tillsammans och vill umgås.
Din roll, din uppfattning om din roll krockar rejält med deras uppfattning om hur de önskar ha dig i sitt liv.
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 11:21:15 följande:
Ja, jag har fått en del att tänka på. Men ni måste förstå, att det är svårt att backa när man känner sig bortmotad! Jag är van att få min vilja igenom, jag är inte en person man sätter sig på i första taget. Men jag ska försöka tona ner mig lite och se vad som händer.
Om man skall backa nån gång så är det när man är bortmotad, för då har du trängt in personerna i ett hörn och de ser ingen annan utväg än att bli av med dig. Jag hade brutit kontakten med dig för att du skulle förstå allvaret i att inte inkräkta i mitt liv. Detta kan hända om du inte backar. Vad väljer du?
Nu har i ingen harmoni, ingen balans, den kan bara existera om du backar, låter de komma till dig. Och kommer de inte så gör de inte, då är det bara för dig att acceptera, finnas i bakgrunden om de vill men inte tränga dig på.
Hur skulle du själv vilja, vill du bli trängd? Är det behagligt för dig eller skulle du bli förbannad på den som tränger dig, tvingar sig in i ditt liv?
Om du vill få din vilja igenom så kommer du säkert knäcka en familj, få ha din son för dig själv, barnbarnet bo varannan vecka eller nått. Det är fan grymt elakt. Eller så tar din son avstånd från dig om han inte har ett ängels tålamod och hans fru utvecklar det med.
Det är ingen som satt sig på dig, det är ingen som klampat ini ditt hem när de vill och sätter sin prägel på ditt hem. Det är du som sätter dig på folk. Fatta, det är så himla oartigt och hemskt. Som sagt jag hade brutit kontakten helt med dig för jag vill inte ha folk som vill få sin vilja igenom gällande mitt familjeliv, bara för att få din vilja igenom. Du känns barnslig.
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 11:36:34 följande:
Kan ingen förstå mig alls? Ja, jag erkänner, jag har gjort fel, men jag har inte menat illa. Det är bara det att jag har längtat sååå länge efter att få barnbarn. Vilken lycka när jag fick veta att jag äntligen skulle bli farmor! Och jag grät av glädje första gången jag fick hålla detta lilla liv i min famn. Och nu... jag är fortfarande så lycklig över mitt barnbarn, men det känns som att många av mina förhoppningar har grusats...
Jag skulle som sagt vilja förstå dig, men det går inte. Du vill förmodligen att din son är som han var en gång innan i tiden när han var beroende av dig. Det fick säkert dig att känna dig viktig och betydelsefull. Ditt föräldraskap var antagligen ganska egoistiskt (mer generellt) och bekräftade dig som en "bra" människa. Nu uteblir denna bekräftelse och du kan inte att det, du tycks sakna självförtroende som "vad är jag om jag inte är mamma/farmor"?
Det är okej att ha förhoppningar när man får ett barnbarn eller på annat i livet. Men din son och hans frus förhoppningar kommer främsta rummet i sin familj, som dina gjorde när du fick barn. Du har redan upplevt detta, du verkar inte kunna låta de njuta i fred av sin familj utan vill "ha och ha" så som du önskat och hoppats. Nu står du där som en sårad liten flicka som inte fick som du ville, surar och är bitter istället för att inse att det inte är du som är huvudrollsinnehavaren. Du kanske känner dig förpassad till statist eller är det snart om du inte skärper dig, men inse att du bara har en biroll nu mer i din sons liv särskilt som du beter dig och försöker stjäla huvudrollen.
Så sörj att dina förhoppningar grusat, vi är många som inte får vad vi önskar.
Inse detta, ta till dig det.
Men lägg ner bitterheten, dina förhoppningar var dina som inte stämde överens med den nya familjen.
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-04 10:27:56 följande:
Varför tror alla att jag inte har något eget liv? Jag har man, hus, hund, jobb och många fritidsintressen som jag engagerar mig i. Skulle jag vilja umgås med son och sonson endast i brist på annat, eller? Många får det att låta som att jag springer hos dem hela tiden, men jag har ju skrivit att det handlar om ett par gånger i månaden. Och inte kommer jag alltid oanmäld heller, jag försöker oftast ringa en stund innan och säga till att jag kommer. Är det verkligen så jobbigt att avsätta ett par timmar ett par gånger i månaden? Jag vill inte ha något av dem, ingen middag, ingenting, bara umgås! De får för min del göra vad de brukar göra på kvällen, ignorera mig om det är så, bara jag kan umgås lite med sonsonen. Samma det här med dukar och gardiner, varför haka upp sig så mycket på det? Jag ger till dem, sen är det upp till dem om de vill använda eller inte. Jag är inte ute efter att inreda deras hem, men fy på mig, jag gillar att komma på besök till dem och se några av "mina" saker i deras hem. Känna att det där har jag fixat åt dem! Jag ger bara saker som jag tror att de har nytta av.
Ett par gånger oinbjuden i månaden är många gånger.
När kommer du dit? Har de jobbat är de trötta och bara vill vara tillsammans i fred, hade de planerat att bjuda över någon annan, har de bråkat och har saker att reda ut för sig själva, känner de för att ha sex efter barnet somnat och går runt och små flörtar med varandra och så kommer du där som gubben i lådan? Tänk dig själv att du är mitt uppe i nått som du engagerar dig i och då kommer nån bara ( eller har försökt ringa och säga "nu kommer jag") fast du hade helt andra planer. Deras planer och önskningar måste ju läggas helt åt sidan då flr din skull, om och om igen. Oartigt, så gör man bara inte om de inte vill ha det så!!
Du skriver att du inte vill ha något av dem, men du vill umgås, du tar tid från något annat. Du kan ju krascha deras äktenskap för skjutton.
Och vad är det för nått revirmarkerade, se dina saker i deras hem? Tänk om de tycker det är så himla irriterande att du dyker upp i tid och otid och att de då dessutom skall bli påmind om dig varje dag? Du är en energitjuv, förstår du det?
Och om du vill ge, fråga vad de behöver (tro inte för tro funkar inte om man inte känner någon väl), kanske vill de hellre ha hjälp med något praktiskt, som städa?
Jag tycker det är sorgligt. Många önskar sig engagerade föräldrar men få om ens nån vill känna sig tvingad att umgås, ha saker de inte gillar osv. De verkar bry sig uppenbarligen, så backa undan. Och tänk efter på vad du håller på med, vad som är viktigast, deras förhoppningar om de som familj eller din förhoppning om de som familj osv? Och inse att du håller på att köra en relation i botten, har många vänner, och jag själv, som har mormor/farmor som liknar dig, du skulle kunna vara en av dem. Även om du vill gott, tänker fina tankar och drömmer fina drömmar så blir det väldigt fel. Lägg av eller så slutar det med en sämre kontakt eller ingen alls - ditt val!!
