Svärdottern förstör!

Ska svärdottern dansa efter svärmors pipa då? Svärmor respekterar inte att sonen och svärdottern är en familj och att hon inte ska köpa gardiner till dem osv. Om svärmor slutar lägga sig i så kanske deras relation skulle bli bättre och hon skulle vara mer välkommen.

Min svärmor har aldrig lagt sig i och får passa barnen om hon vill. Min mamma har berättat för oss syskon att hon ibland aktivt väljer att hålla med våra respektive just för att medvetet stötta dem men undviker i största mån att lägga sig i. Hon är också välkommen som barnvakt för alla sina barnbarn.

Har du en dotter då?Låter inte så .Skaffa ett eget liv då .

Jag tror inte heller att det spelar nån roll vad TS gör. Svärdottern har bara bestämt sig för att hennes mamma är bättre och svärmor gör allt fel. Det är helt omöjligt för TS att göra svärdottern nöjd. 

Det är väl självklart att svärdottern älskar sin mamma, men hon behöver inte vara så ointelligent att hon inte begriper att svärmor också har massor att bidra med. Tyvärr är svärdottern för omogen för att förstå detta, eller att hon helt enkelt är alldeles för egoistisk.

När det är på detta sätt, är väl det enda raka att strunta i svärdöttrar, som beter sig så och hoppas att åtminstone ens son vaknar upp nån gång. 

Min son ägde redan huset de bor i när de träffades och att flytta därifrån skulle han aldrig göra.
Han har renoverat och grejat i många år och huset är hans ögonsten.

Jag bor på gångavstånd från dem, tar kanske en dryg kvart att gå.

Har alltid varit oerhört tacksam för min svärmor som accepterat mig från första sekund och är underbar på alla sätt. Känner mig ännu mer tacksam nu när jag läser svaren från alla griniga svärmödrar som svarar vad det verkar.

Herregud, skylla allt på svärdottern, kan inte ens få flytta närmare sin mor utan att det ska gapas om det. Fråga då er själva vad det är för ynkrygg till son ni uppfostrat om han inte vågade säga nej till flytten? Har det aldrig slagit er att sonen kanske inte uppfattar sin svärmor såsom hon uppfattar sig själv? Han kanske tycker hon är jobbig, påträngande. Irriterad över vad hon tidigare sagt?

Som man bäddar får man ligga. Ju mer ni svärmödrar sitter o skriver här desto bittrare lär ni bli. Ändra inställning och skärskåda er själva istället för att skulle ert eget misslyckande på svärdottern.

 

Förutom jag då. 

Kort sagt: Det är du som förstör! Så där var min svärmor med. Hon dissade mej totalt och allt jag gjorde var fel. Min man sa tillslut åt henne att sluta. MEN relationen är förstörd för alltid. Att ta bara skit! Nej, tack! Jag och svärmor ses. Det gör vi. Men någon fin och kärleksfull relation blir det aldrig.

Mellan raderna anar jag kulturkrockar, kanske vissa inlägg avser familjer som har annan bakgrund än etnisk svensk. Mönstret med svärmor som kommer med gardiner och vill dekorera sonens hem med prydnadsföremål känner jag väl igen; det är hemlandstoner för någon som haft en tysk svärmor.                                                                                                                                                                                               Egentligen ska man inte generalisera, men I den krets jag fordom levde hade svärmödrarna stort inflytande på sina söners familjer, svärdöttrar omfattades av kollektivet familjen och fick prioritera ner de egna individuella önskemålen.                                                                                                                                                      Man vill som ung utveckla sin egen smak, min var ganska stram och sparsmakad, men icke förty kom svärmor med sirliga förgyllda porslinsfigurer, stora grupper föreställande herdar och herdinnor. Alla figurerna skulle stå på brokaddukar och i soffor skulle det finnas massor av kuddar i sammet och brokad, gärna lilafärgade och med rosetter i beige spets.                                                                                                                                                                                                      Jättestora mönstrade dukar anlände i parti och minut,  de skulle finnas på alla bord, inklusive det nya designade glasbordet. Det egna tyska hemmet var överlastat, balettdansöser i porslin, kuddar och sammetsgardiner med undergardiner i spets och dessutom porslinshundar lite varstans, man fick se upp så man inte kraschade någon tax.                                                                                                                                        Det värsta med svärmodern, eller ex-svärmodern, var  inte hennes inredningssmak utan det faktum att hon bad mig kontakta mina chefer för att avsäga mig min kommande befordran. Den skulle kunna kollidera med hemmets skötsel och omhändertagandet av mannen, mannen som aldrig i sitt liv strukit en skjorta eller tvättat ett par strumpor. 

Ja men precis, menade verkligen inte att alla svärmödrar är jobbiga. Att ha en god relation med sin svärmor  blir ju nästan som att ha en extra mor. Men jag tror att många tyvärr känner sig bittra och avundsjuka och vill äga sina söner. Konstigt att man aldrig hör talas om besvärliga svärfadrar. Verkar inte alls vara samma konkurrens där.

Min svärmor var en helt underbar människa. Lugn och varm och respekterade både mig och barnbarnen. Kom bara med råd när man bad om det. Hon har varit död i några år nu och jag saknar henne oerhört. Hon hade en förmåga att få omgivningen att känna sig sedd och bekräftad. Barnbarnen älskade henne och så även jag. 
När hon var barnvakt så umgicks hon verkligen med barnen och de var ofta ute i skog och mark eller bakade ihop. Helt enkelt en underbar farmor.
Min mamma föredrog att klappa dem på huvudet och sätta dem framför tv:n. Alltid stressad och rätt ointresserad vilket barnen kände såklart. Så gissa vem barnen helst hade som barnvakt?

Roligt att du gillade din svärmor och hon verkade vara en fin människa.

Jag vill jättegärna göra mysiga saker med mina barnbarn och har älskat att vara ute med dom i naturen och göra lite annat än att sitta framför TVn. Men tyvärr verkar det inte uppskattas av svärdottern, för hon har själv inte velat vara med, utan bara min son.

Men när hon så tydligt visat att hon hellre hittar på annat, än att vara med oss, har ju såklart min son tröttnat, när hon inte vill vara med. Jag kan inte tro att han är glad över detta och jag kommer inte bli ett dugg förvånad om det tar slut mellan dom. Han umgås med hennes familj, men hon struntar fullständigt i att jag finns. 

 

Om din son inte vill umgås med dig för att hans fru inte vill vara med, ligger problemet faktiskt hos din son. Han skulle kunna ta med sig barnen och träffa dig någon gång i veckan, eller låta dig vara barnvakt ibland, utan att svärdottern är med eller bestämmer det.

Så sluta skyll på din svärdotter, det är inte hennes ansvar att upprätthålla relationen med dig. Sen kan man tycka att hon borde bjuda till, men om du upplevs som krävande och kvävande, kan jag förstå om hon inte vill eller orkar.

Våra barn träffar sin farmor och farfar oftare än de träffar sin mormor. Detta för att farmor och farfar bor närmare samt är piggare. Jag har en bra relation till dem, men hade jag inte haft det, hade min man fått sköta kontakten. Det är hans föräldrar. Nu anstränger vi oss båda och jag är djupt tacksam över att de finns, men de är inte påträngande eller krävande. 

Jag tycker du redan fått väldigt bra svar. 
Ta till dig av detta. 
Denna tjej är fullt medveten om vad du tyckte / tycker om henne, hon är inte dum. Och din son har också säkert berättat om era samtal. 
Hon vet att du inte tycker om henne. 

Och då är det inte så konstigt att hon inte vill ha dig nära. 
Dessutom låter du otroligt påträngande. 

Och det är väl inget konstigt i att mormor har bättre kontakt. Skyll inte detta på din svärdotter utan på din son. HAN är kopplingen mellan er och får anstränga sig. Hon har ingen skyldighet att höras med dig, och framför allt efter ditt bemötande i början hade jag gjort precis samma sak. 
Hade gjort allt för att undvika dig. 

Vill du ha en förändring? Ta tag i det. Ta ett lugnt samtal med svärdottern,  be om ursäkt. Förklara att du är ledsen över att det upplevdes fel i början och att du vill vara en del av barnets liv. Visa att du bryr dig. 

Jag är inte TS, så jag hoppas ni kan hålla isär dom som skriver vad här.
Min son blev helt uppslukad av svärdotterns familj när de fick barn. Svärdotterns pappa fick dessutom barn (en sladdis med en ny kvinna) nästan samtidigt med sin dotter, vilket hon absolut inte var glad över. Men nu är dessa barn bästisar och träffas jätteofta. Hon har helt glömt bort hur besviken hon var på sin pappa när han skulle få en sladdis. Hon tyckte att det var hennes tur att vara i centrum och få barn. 

Svärdottern kan tjafsa och bråka med sin familj och ändå umgås med dom, men jag som farmor måste göra allting perfekt. Varför är det så?

Och jag är ABSOLUT inte krävande eller kvävande. Jag ringer de aldrig längre och messar aldrig min svärdotter och knappt sonen heller. Har inte träffat barnbarnen på över två år, liksom svärdottern och sonen på ett och ett halvt år.

Har bett om ursäkt flera gånger om jag sårat dom, men jag har ALDRIG fått nån ursäkt, fast svärdottern sagt otroligt elaka saker till mig. 

Jag är en snäll och omtänksam människa och jag brydde nig massor om mina svärföräldrar och de träffade mina barn massor. Däremot brydde sig inte mina barns pappa (ett ex) inte om min mamma, världens snällaste människa. Och nu beter sig min som och svärdotter likadant som mina bagns pappa. Allting är mycket märkligt minst sagt. 

Mina barn blev även valda till friendsare i skolan, så om jag hade varit en hemsk människa, dålig mamma, tror jag inte det hade varit möjligt. 

Jag blandar inte ihop dig med TS. Jag svarade på det du skrev, inget annat. 

Tråkigt att det har skurit sig mellan dig och din son, men något måste det ju bero på? Vi har ju bara din version.

Jag skulle aldrig sluta träffa min mamma, oavsett vad min man tyckte, men vi har en bra relation.

Sonen föredrar väl att umgås med sin pappa kanske. Vi är separerade sen länge, inte mitt val dock. Pappan blev ihop med sin kollega bakom ryggen på mig och tvingade mig att flyttta när barnen bara var 6 och 4 år..Sonen och pappan är fotbollstokiga båda två.

Min son är väldigt lik sin pappa till sättet och tycker t ex att otrohet, det är sånt som händer och rycker bara på axlarna åt det. Detta tycker jag är väldigt sorrgligt och märkligt. Han vet mycket väl hur mycket vi alla - han, hans bror och jag har lidit av detta, eftersom vi pga varannan vecka under deras uppväxt, förlorat massor med tid i varandras liv.

Det är så mycket saker, som hänt och det kommer att ta lång tid innan barn, fast de är ?vuxna?, kommer att förstå. Tiden får utvisa. Det är min tröst för tillfället, fast när/om de kommer till insikt, kanske jag inte finns längre. Det vetkar de inte heller förstå.