Erfdgt skrev 2012-11-05 14:33:18 följande:
Jag kan förstå att alla inte vill ha barn och jag kan förstå att man ibland kan sakna livet före barn, åtminstone delar av det. Jag kan alltså till viss del förstå vad du menar och hur du tänker. Även jag kan sakna vissa saker med livet före vi hade barn, men trots det så ångrar jag inte att vi skaffade barn, för jag är mer nöjd med livet med barn än utan barn. Därför har jag svårt att förstå just "ångra"-delen. Jag menar, man kan sakna saker man gjorde förut, utan att ångra att man skaffade barn. Men du ångrar det verkligen? Tror du ditt liv hade varit bättre utan barnen? Att du hade mått bättre?
Känner du att du är tillräcklig som mamma, att du ger tillräckligt, ärligt och fullt ut om du känner att du ångrar att du skaffade barn?
Jag vill bara tillägga att jag inte alls säger eller menar att du är en dålig mamma, för det vet jag inget om, jag är bara väldigt nyfiken :)
Jag uppskattar din vänliga ton, det gör det enklare att svara.
Jag har kommit fram till att om jag fått leva om mitt liv, med all kunskap jag skaffat mig, så hade jag gjort exakt samma val i allt förutom barnen. Jag hade inte skaffat barn. I den situationen så hade jag ju aldrig lärt känna mig barn och på så sätt aldrig saknat just de här två människorna.
Jag tycker själv att jag är en bra mamma, får ofta höra det från andra också. Jag är engagerad i dem, ger mycket av mig själv, tycker om att lära dem nya saker och att se deras framsteg. Men många dagar känner jag att jag hellre lagt den tiden på mig och mina intressen. Jag låter aldrig mina barn lida för att jag inte vill eller orkar utan givetvis så prioriterar jag dem i de flesta lägen. På så sätt är jag nog som de flesta andra föräldrar.
De har underbara mor- och farföräldrar som engagerar sig väldigt mycket och på så sätt kan jag och min man få mycket tid för oss själva. Jag njuter till fullo när vi lämnar bort barnen en helg och jag tänker knappt på dem tills det är dags att hämta igen.
Jag tycker själv att mitt liv var fantastiskt innan jag fick barn. Jag älskade mitt liv, min lägenhet, min fritid... Livet numera är väl egentligen inte dåligt, jag har en fantastisk man, ett underbart hus, många fina vänner som jag inte hade träffat om jag inte fått barn...men livet blir ju annorlunda efter man fått barn, även om man behåller gamla vänner, hobbys och får massor av egentid. Nu är det så mycket "måsten" som jag inte tycker om, men gör ändå. Tidigare var det tråkigaste på hela månaden att sätta sig och betala räkningar...det var liksom det enda bekymmer jag hade. Nu är det dagisproblem, vabbande, panik över att blöjorna tagit slut, föräldramöten, trotsperioder, potträning, bråk under middagen, tidiga helgmorgnar, syskonbråk, skador, köpa nya gummistövlar för tredje gången på ett år för att fötterna växer, inte kunna se den där skräckisen på tv för att barnen fortfarande är vakna....gah. Visst är det många mysiga saker med dem också, de är givetvis inte bara en enda stor finne i röven hela dagarna. Men jag känner inte att det positiva väger upp för att jag ska känna att jag älskar att vara mamma.
Har lust att slå på folk som säger att man ska njuuuuuuta av småbarnsåren och att man kommer att sakna dem när barnen är större. Jag kommer aldrig att sakna den här tiden. Jag tror (och hoppas) att jag trivs bättre när de blir äldre. En bebis kommer jag aldrig att vilja ha igen.
