När barnen har blivit lite större
Vi har 3 barn som är 5 år, 3 år och en liten på 6 månader. Vi hade aldrig planerat att vi skulle vara ap, efter några år som föräldrar började jag läsa om ap och insåg att det fanns ett namn på vårat sätt att bemöta och uppfostra våra barn.
Samsovning har varit självklart för oss men nu med tre barn har det varit svårt rent praktisk. Vi löste det genom att 5 åringen sover i en egen säng som står nära våran. Om han vaknar på natten, vilket sällan händer, får han hålla pappas hand om han vill och det är han helt med på. 3 åringen har också en egen säng som står vid vår fotända men han kryper ofta upp i vår säng och sover mellan oss. Lillasyster nattammas och sover bredvid mig. Pojkarna har ett lekrum på nedervåning och det finns lediga sovrum till dem om de vill ha. Vi har pratat om det och erbjudit dem men än så länge trivs vi bäst såhär.
Långtidsamning, bärande och överlag att spendera tid med barnen och se till att de är trygga känns bäst för oss.
Men i och med att de är flera syskon nu så är det svårt att direkt alltid möta deras behov. Om jag är ensam med alla tre så får de lov att vänta ibland och jag vill tro att det inte är är dåligt för dem utan att de förstår att det är en del av livet. jag tror absolut inte att ni skämt bort er dotter, jag tror inte man kan göra det med tid eller närhet, däremot så finns ett syskon nu i hennes liv vilket gör att hon måste dela mamma och pappa med någon annan vilket alltid kan vara omtumlande och lite chockerande för barn. Oavsett vilken uppfostringsmetod man använt sig av. Det handlar om att vänja sig bara och jag det är en omställning som gäller för alla.
Våra pojkar är trygga och nöjda barn. 5-åringen är väldigt social och uttåtriktad och vill gärna sova borta, vilket han gör ibland på eget initiativ. 3-åring har alltid varit blygare och vill lära känna nya människor innan han släpper dem nära. Det är hans personlighet. Han sover gärna hos mormor som han känner väl och det är inga problem att lämna honom hos dagmamman som han också känner sig trygg med.
Trots att det bara skiljer 2 år mellan våra pojkar är de väldigt olika som individer även om vi uppfostrat och bemött dem lika. Din dotter kommer säkert att klara sig riktigt bra eftersom hon har två föräldrar som bryr sig så mycket om henne!
kanske lite rörigt men jag hoppas du förstår vart jag vill komma - att ge ett barn tid och närhet är inte att skämma bort, det är att älska och bry sig om!