I v.18, sambon vill absolut inte ha barnet.

Efter vecka 18 tillåts abort endast om det finns särskilda skäl eller om barnet är svårt skadat. En speciell utredning görs och du måste ha Socialstyrelsens godkännande. Efter vecka 22 bedöms barnet kunna leva utanför sin mammas kropp och då är det inte längre tillåtet att göra abort.

Åh vännen, vilken jobbig sits. Önskar att jag kunde komma med något konkret tips i din situation.

Jag var inte i samma kniviga sits som dig men jag var också 19 år när jag blev oplanerat gravid. Jag var ensam, har dock haft dotterns pappa som ställt upp men vi har aldrig varit tillsammans. Det går! Det vill jag bara säga.

Och du, gå på arbetsintervjun! Det är inget som säger att du inte kan jobba ett tag innan förlossning.

Önskar dig all lycka! Har du några frågor så får du gärna pm:a till mig,

Kram!

Jag vet exakt hur det går till och att jag måste ansöka om det. 

Att kräva att någon gör abort i v18 är för mig helt jävla sjukt!!!
Ok jag fattar att detta är en stor chock för er men de är inte humant att tro att någon skulle palla me de psykiskt.
Prata med en bm så du få reda på hur det gå till och jag vet att du skrev att vi inte skulle säga detta men jag kan inte låta bli, hur du en gör snälla avsluta det med honom!!!
Inte för att han inte vill ha barn utan gör sitt otroliga omogna sätt att bete sig i mot dig när du berättade.
Tror han att hela graviditeten skulle försvinna om han teg ihjäl dig?
Nä gå o prata med någon och kasta ut aset i jobbet kan du fortfarade få fast du är gravid

Vad jag menar är ju att det krävs lite mer än att bara ansöka om det, du kan ju inte säga att ni inte vill ha barnet eller att barnets pappa kommer att lämna dig om du behåller...
Det brukar i regel krävas rätt mycket för att det ska gå igenom...

Ta reda på alla ekonomiska stödmöjligheter du kan få. Diskutera igenom framtidsplaner första tiden hemma med barn, dagis, lekgrupper, dagmammor ev distansstudier eller deltidsjobb med en duktig psykolog som har egna barn samt sök lämplig lägenhet. Jag tycker inte att man automatiskt ska tänka abort, när saker och ting strular ihop sig under graviditeten. Det mesta verkar gå att hantera men ibland ser man allt i svart när någon sabbar ens liv eller framtidsplaner. Att vara ensamstående ung mamma är ju varken ovanligt eller särskilt sorgligt numera.

inte för att skrämmas, men OM (nog inte så troligt) att aborten går igenom, så kommer de ske en vanlig vaginal förlossning. 

det är en vädligt jobbig sits du sitter i, men jag hade helt klart valt att behålla, och tycker din sambo borde stötta dig i att behålla!  prata igenom de noga med honom!  och vill han inte stötta dig i något han har varit delaktig att skapa tycker jag han inte är värd dig! INGET prev medel är 100% säkert så har man sex så får man rökna med att de kan råka hända tycker jag, och då ta sitt ansvar.

min mamma sa alltid att är man redo för att ha sex ska man vara redo för konsekvenserna!  

Det har du rätt i och jag har fått förklarat för mig att det krävs en hel del. Barnet mår bra och jag har inga "problem" som säger att en abort skulle vara det enda rätta. Anledningen till varför jag funderar över att ansöka är pga min levnadssituation och att jag känner att jag inte kan ge allt vad ett barn förtjänar och att jag inte är redo. 

Troligtvis kommer det kännas bättre senare, men just nu är allt bara fel.  

Fast det är inte en tillräckligt god anledning. Det ska till fysiska skador eller risker. Som det är nu kan du föda barnet och sedan lämna det till en fosterfamilj som sedan får full vårdnad.