"– Det har hänt oerhört mycket på väldigt kort tid.
När jag började som läkarstudent 1990 sa man att gränsen för de barn som kunde räddas var i vecka 28.
I dag har det gått ned en hel månad, till vecka 24, säger Boubou Hallberg, sektionschef över avdelningen.
Med det menar han att den som föds i vecka 24 har goda chanser att klara sig,
även om det krävs mycket vård och det finns förhöjda risker för funktionshinder.
Men faktum är att neonatalvården blivit så framgångsrik att man i dag kan rädda en del barn
födda redan i vecka 23.
Det har till och med hänt att barn räddats som fötts efter att graviditeten precis passerat vecka 22.
Och det är här som framgångarna i svensk neonatalvård har väckt frågor.
22 veckor och noll dagar är nämligen det som i praxis blivit den övre gränsen för sena aborter,
de som kräver tillstånd av Socialstyrelsens rättsliga råd.
Om foster räddas så tidigt, borde de då kunna aborteras med bara en veckas marginal?
Boubou Hallberg kan förstå att den snäva gränsen mellan liv och död kittlar människors tankar.
Samtidigt vill han inte ta personlig ställning i frågan.
– För mig är det inget problem.
Jag koncentrerar mig på mitt arbete.
Jag tycker att utmaningen att försöka klara dem som föds i vecka 23 är tillräckligt stor.
Nära hälften är dödfödda och vi ser att många utsätts för alltför stort lidande
när vi sätter in livsuppehållande åtgärder, säger han.
Lidande är ett begrepp han återkommer till.
De minimala barnen i kuvöserna skulle egentligen ha behövt vara kvar i sin mammas mage,
omgivna av fostervatten, avskärmade från intryck.
I stället utsätts de för slangar, ljus, elektroder, stick och operationer.
Det händer under en period då hjärnornas tillväxt sker nästan explosionsartat.
– Problemet för oss är att på ett säkert sätt kunna ge varje individ ett kvalitetsfullt liv, ett liv värt att leva. Och det ligger ett stort ansvar på oss att avgöra vad det är.
Ingen vet egentligen, och vi blir mer och mer ödmjuka eftersom fler saker går att utveckla
än vad vi tidigare trott.
Men priset får inte bli för högt, säger Boubou Hallberg.
I stället för den sena abortens etiska dilemman ser han andra.
Som att vissa forskare internationellt vill satsa på varje foster som föds efter att graviditeten
gått in i vecka 22, trots att skadorna och lidandet skulle kunna bli mycket högt.
I dag dör 93 procent av dem, och de som lever får allvarliga skador.
– Personligen tycker jag att det är bra att vi har riktlinjer för att inte satsa på foster
som precis passerat vecka 22.
Vi ska inte utsätta någon för mer lidande än nödvändigt, säger han.
De riktlinjer Boubou Hallberg pratar om kommer från Stockholms läns landsting.
Några nationella riktlinjer finns inte,
men Socialstyrelsen gör just nu en utredning om säker neonatalogi som handlar om hur man ska
ta hand om extremt tidigt födda barn.
På Socialstyrelsen finns även Rättsliga rådet –
samma råd som ger tillstånd till dem som ansöker om abort efter vecka 18.
Rättsliga rådet diskuterar och förhåller sig hela tiden till den neonatalologiska forskningen.
– Sverige har fri abort upp till vecka 18.
Därefter krävs tillstånd från oss som sitter i Rättsliga rådets abortnämnd.
Det är inte många som vill göra sena aborter,
bara omkring en procent av det totala antalet aborter sker efter graviditetsvecka 18.
År 2010 innebar det nära 500 personer.
Av dem beviljades 450.
Ungefär 55 procent av dem gjorde det av medicinska skäl
– skador på fostret upptäcks ofta vid den rutinkontroll med ultraljud
som görs i graviditetsvecka 17–18.
I 45 procent av fallen angavs sociala skäl,
exempelvis att kvinnan är underårig, hemlös, missbrukare eller har blivit våldtagen.
Den senare gruppen har alltid varit ungefär lika stor,
medan gruppen som anger medicinska skäl har vuxit något på sistone.
Bland dem som anger medicinska skäl kan det finnas foster med sjukdomar som många anser
går att kombinera med ett bra liv, som Downs syndrom, ryggmärgsskador eller gomspalt.
Hur resonerar ni där?
– I de fallen låter vi föräldrarnas upplevelse avgöra.
Om de vet att barnet har en fosterskada och har fått information om vad den innebär
och upplever att de inte har kapacitet att ta hand om det skadade barnet,
så är föräldrarnas upplevelse av otillräcklighet det viktigaste.
Det föds inte färre barn med Downs syndrom i dag.
Förresten vore det absurt att lista vilka skador som är okej och vilka som inte är det,
säger Marc Bygdeman.
Även om en majoritet av dem som begär att få göra abort efter vecka 18 får bifall, gäller det inte alla.
– Aborter på livsdugliga foster får alltid avslag eftersom det är förbjudet.
För oss är diskussionen om liv eller inte ointressant – vi ser till livsduglighet.
Och vad som är livsdugligt avgörs av i vilken vecka man anser sig kunna rädda foster.
Där har utvecklingen verkligen gått framåt,
men nu verkar det som att vi nått en gräns vid vecka 22 plus noll dagar, säger Marc Bygdeman.
Det betyder att en kvinna som vill göra abort i vecka 22 plus tre dagar inte får det
– till och med om graviditeten innebär en fara för kvinnans liv.
Just nu ser Socialstyrelsen inget skäl att göra några förändringar, säger Marc Bygdeman.
I maj förra året berättade en anonym sjuksköterska från en av landets kvinnokliniker
för tidningen Dagens Medicin att sent aborterade foster kunde andas och röra sig efter att de kommit ut. »Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö«, sa sköterskan,
som efterlyste råd från Socialstyrelsen.
Hon var inte ute efter en strängare abortlag.
Vad hon ville prata om var det förbud som finns i Sverige att ge aborterade foster, efter vecka 12,
ett livsavslutande medel.
– Problemet är att vi i dag har en ny abortmetod,
där man ger mamman tabletter som sätter i gång processen.
Det är helt ofarligt för mamman, till skillnad från den tidigare abortmetoden,
då man först dödade fostret genom att spruta in koksalt i livmodern,
ett koksalt som bland annat kunde ge allvarliga njurskador.
Men den nya metodens tabletter är inte giftiga för fostret.
Fostret dör genom en störd hormonproduktion och att värkarbetet sätts i gång,
och ibland dör det väldigt sent i förloppet.
Vad vårdpersonalen ser är så kallade reflektoriska livstecken, att armar och ben rör sig,
en suck som liknar andetag kan uppstå.
Fostret är inte livsdugligt, men det är ändå påfrestande för personalen, säger Marc Bygdeman.
Han har i många omgångar sett svängningar i opinionen,
där abortmotståndet dyker upp, liksom de som är emot preventivmedel eller fri sexualitet.
– Att vi får de barn vi vill ha och undviker dem vi inte vill ha är något människor gjort i alla tider.
I länder där man förbjuder abort förekommer ändå lika många som där det är tillåtet.
Vi ska inte glömma att innan Sverige hade fri abort fanns en hel avdelning på Karolinska
som bara tog hand om komplikationer på grund av aborter som gjorts i lönndom, säger han.
Men tillbaka till begreppet lidande.
De aborterade foster som kommer ut med en stunds »reflektoriska« livstecken innan de dör – lider de? Känner de smärta? Nej, säger Boubou Hallberg från neonatalen.
Han berättar att det finns lugnande ämnen i magen som gör att fostren inte känner något alls i början.
Det tar ett tag innan det som kallas »arousal« inträder – stunden då man blir medveten.
På neonatalen läser man då av ansiktsuttrycken som indikerar om barnet känner smärta,
vilket kan hända eftersom de omedelbart får en slang i sig för syretillförsel.
Barnen skulle aldrig överleva om de inte befann sig på neonatalavdelningen,
det gäller även dem födda »sent« med neonatal-mått mätt, i vecka 30.
Varje vecka dör barn på Karolinska.
Ibland för att priset – lidandet – beräknas bli för högt.
Får barnen exempelvis en hjärnblödning eller andra svåra sjukdomar som innebär
att de aldrig kommer att kunna äta, kommunicera eller röra sig,
kan läkarna i samråd med föräldrarna besluta om att avsluta intensivvården.
Det görs i enlighet med socialstyrelsen riktlinjer och Karolinskas egna lokala instruktioner
om begränsningar av livsuppehållande behandling och vård i livets slutskede.
– Vi resonerar så här:
Alla som kommer till oss ska få chansen att visa vilka de är.
Har de livsgnistan så satsar vi på dem.
Sedan kan mycket hända på vägen, säger Boubou Hallberg."
"Birk kommer antagligen att förbli familjens enda barn.
– Jonas vill ha fler, men han är för rädd vad som kan hända.
Risken är stor att även nästa barn skulle hamna på neonatalen.
Vi måste ta hand om det barn vi har, så jag ska försöka att inte bli gravid igen, säger Tina Toller.
Om du av misstag skulle bli det, skulle du kunna tänka dig att göra en abort?
– OM det skulle hända, så skulle det kunna bli aktuellt med abort, ja.
För Birks skull."
http://www.fokus.se/2012/03/pa-liv-och-dod/
Oavsett om det är tillåtet eller inte är antalet aborter i världen lika många.
Det genomförs omkring 50 miljoner aborter i världen varje år.
Av dem är 30 miljoner legala och ungefär 20 miljoner illegala.
40 procent av världens kvinnor bor i länder med fri abort,
23 procent i länder där abort är tillåtet av sociala skäl
och 37 procent i länder där abort är förbjudet, i vissa fall med undantag för våldtäkt och medicinska skäl.
– Enligt FN påverkas det faktiska antalet aborter inte så mycket av huruvida abort är tillåtet eller inte, däremot utsätts kvinnorna antingen för stora hälsoproblem eller ekonomiska problem
när aborter görs illegalt, säger Åsa Regnér, generalsekreterare på RFSU.
I Sydamerika är lagstiftningen väldigt hård,
i Nicaragua och Honduras är den värst – där spelar det ingen roll om mammans liv är i fara.
En del bisarra fall finns, som i Nicaragua där en 12-åring som blivit våldtagen tvingades föda.
Man räknar med att omkring 350 000 kvinnor i världen dör varje år
i anslutning till graviditet eller förlossning,
och nästan hälften av dödsfallen i utvecklingsländerna beror på illegala aborter."
