Stödet är inte ömsesidigt...

Jag har ingen aning om hur din vän känner, har själv blivit gravid snabbt o känner ingen direkt som haft större problem med det.. Ingen jag haft nära reletion till iaf.. Men jag kan förstå att det är en väldigt stressande situation.. Ni verkar ju vara nära vänner, så jag tror att om ni bara kommer igång o pratar om det här så löser sig mycket.. Sen finns det kanske saker du inte bör säga som bara strör salt i hennes sår, som att det är jobbigt med barn ibland.. Om hon blir gravid så kommer hon att förstå vad du menade en dag, men om hon inte blir gravid kan en sån kommentar från en av ens bästa vänner sitta kvar o gnaga länge, o hon kan nog uppleva dig som otacksam.. Jag tror att nåt av det bästa du kan göra är att ringa o säga att du har en dålig dag o behöver hennes stöd just nu... Lämna ditt barn hos barnvakt.. Ta upp o prata om de grejer som tynger dig. Se hur hon svarar.. Om hon börjar prata om sina problem, be henne att lyssna på dig nu för du måste få ut dig detta.. Jag har en vän som gärna pratar om sina egna problem.. Hon glömmer nog fråga hur jag har det ibland.. Men hon har alltid vart sån.. Men det funkar på henne när jag är tydlig med att jag inte mår bra, behöver prata osv.. Hon utgår nog från att allt är bra, för det brukar det vara... Din vän behöver dig i detta.. Hon e stressad o mår dåligt.. Fortsätt stötta henne.. Tipsa om sånt som sägs underlätta att bli gravid.. Typ massage o andra såna grejer.. Förhoppningsvis lyckas dom snart o er relation kan blomstra igen...

Din vän låter som en riktig energitjuv.
Fråga dig själv hur länge du orkar med henne. 

Hej!
Förstår att det är frustrerande att trösta och trösta och inte själv få prata av sig och få stöd. Självklart ska du kräva att hon även ska lyssna på dina problem!

Att ha svårt att bli med barn, gå igenom utredningar och behandlingar, är oerhört psykiskt krävande. Om du söker på nätet kan du hitta sammanfattningar från avhandlingar som behandlar de psykologiska aspekterna med barnlöshet. Det som ofta gör barnlöshetssituationen extra svår att hantera är att (såvida man inte lyckas få barn) inte naturligt kommer till en slutpunkt där man kan sörja och så småningom gå vidare. Istället befinner sig många i en konstant krissituation som återaktualiseras vid varje misslyckat försök. För många blir det mao inte lättare att hantera barnlösheten iaf inte medan man fortfarande försöker få barn. Så ha i åtanke att din vän kanske är i en (eller gång på gång hamnar i en) akut krisreaktion och att du kanske inte, hur empatisk och sympatisk du än är, kan förstå vilket oerhört trauma det är för många att behöva kämpa i åratal för att få barn. I vissa avhandlingar jämförs krisen med att förlora en närstående - utan att någonsin komma till sorgefasen.

Jag tycker det låter som om du är en fantastisk vän, som har varit så delaktig och lyssnande. Jag skulle råda dig att först och främst besluta dig för hur mycket du orkar stötta, så att du känner dig trygg i vilka situationer DU tycker det är okej att säga nej till henne. Det är inte alltid så lätt att förstå när man går över gränsen när man befinner sig i kris, så för att vara en så bra vän som möjligt behöver du vara tydlig med dina gränser och behov. Vi alla är ju olika, men jag skulle också ha svårt att dela dina sorger över hur jobbigt det kan vara som förälder ibland (även om jag förståss förstår att det verkligen kan vara det). Om du vill ge din vän en riktigt chans att visa hur mycket hon bryr sig och vill finnas där för dig, låt henne i första hand få stötta dig i det som inte rör barnet. Hon skäms förmodligen över att hon är avundsjuk och inte klarar av att dela din upplevelse av föräldraskapet - det betyder itne att hon inte kan vara en bra vän (även om hon, utifrån vad du skriver, behöver påminnas om hur hon bör vara för att vara en bra vän till dig)

Så säg ifrån tydlligt när hon går över gränsen, be henne att stötta dig i situationer där hon inte direkt påminns om barnlösheten och glöm inte att din vän förmodligen är i kris (då kanske det är lättare att inte bli lika sårad när hon gör fel). Var rädd om dig, hoppas ni kan rädda er vänskap!

Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört jobbigt så tyvärr är det nog så att din vän inte orkar med att stötta dig nu. Om du skulle beklaga dig över saker som är besvärliga i föräldraskapet så är risken stor att du skulle såra henne djupt, däremot kan du ju försöka prata med henne om din separation och annat som inte direkt har med barnet att göra. Jag har erfarenhet av att kämpa för att bli gravid (lyckades tillslut på 3:e provrörsförsöket) och är nu mamma till en tvååring. Även om det stundvis har varit mycket jobbigt att vara förälder, då tex sonen under sitt första år nästan alltid vaknade flera gånger per natt, så är det en bagatell jämfört med den oro och sorg vi kände innan vi äntligen fick honom. Man oroar sig för att man aldrig kommer att få barn och då kan det vara jobbigt att umgås med folk som har barn och många ofrivilligt barnlösa drar sig undan från vänner med barn, så att hon fortfarande söker ditt stöd ska du se som ett tecken på att hon ser dig som en oerhört värdefull vän som hon vill umgås med trots att du nu har barn.

Kommentaren ovan från Olympia om att din vän är en energitjuv blev jag illa berörd av. Den som skriver så förstår inte vilken livskris man går igenom som ofrivilligt barnlös. Alla vänner som går igenom något oerhört svårt tex barnlöshet eller anhöriga som dör blir förstås tillfälligt sådana som kräver mer än de kan ge tillbaka. Sen behöver trådstartaren själv förstås också stöttning. Mitt bästa råd till trådstartaren är nog att försöka orka fortsätta stötta din vän men samtidigt se till att du själv hittar någon annan att prata med om dina egna problem, det kan ta ett bra tag innan din vän orkar med att stötta dig på samma sätt som förut. Försök hitta nya vänner, kanske någon annan ensamstående mamma som kan förstå din situation.

Ibland orkar man kanske inte ge mer i en relation. Vänskapen är inte alltid tillräckligt stark för att klara av att hantera en svår kris. Men att döma och kategorisera en vän i kris, som att vara än det ena än det andra är både onödigt, grymt och orättivst. Ni är två i relationen och har båda ett lika stort ansvar för att den ska fungera. Om du inte orkar Anonym (På tå) är det också okej, men äg beslutet och skuldbelägg inte din vän mer än vad hon i så fall redan skulle göra själv. Fast det låter som ni varit fina och nära vänner länge, så ni kan säkert lösa det med en ärlig och öppen dialog.

Ano Nymast och Olympia: Kanske lite livserfarenhet kan hjälpa mot den småsinta dömmande attityden?!

Men ni vet väl att det värsta livskris som kan drabba en människa är att inte kunna reproducera sig. Så vännen har all rätt att vara otrevlig och dryg. Hon kan ju inte få barn för guds skull!!!

TS

Om jag var du så skulle jag ta ett snack med kompisen och förklara att hon måste sluta vara så dryg och ge dig pikar hela tiden. Är hon en bra vän så kommer hon att inse hur hon beter sig.

Ano Nymast: Och det är just där barnlösheten skiljer sig åt; man kommer aldrig till krissituationens efterspel eftersom den akuta krisen återaktualiseras gång på gång. Och att anklaga och dömma då... kom igen!

Men om man mår bättre av att slippa försöka förstå och istället peka finger och dömma, för att känna sig som en riktigt god människa... tragiskt om det är det du lär dina barn!