Vad är skillnaden?
Jag håller verkligen inte med om att detta vanliga, naturliga föräldraskapet skulle ha fötts som resultat av forskning på 60/70-talet. Det är en feltolkning av historian. Det är snarare så att industrialismen hade som bieffekt att föräldrar inte längre kunde lyssna instinktivt på sina barn och ta saker och ting i lugn och ro och vänta in, etc, utan i och med att någon annan började bestämma arbetstider och arbetsförhållanden så var kvinnor tvungna att lägga om sitt föräldraskap. Jag ser samma sak idag, när jag berättar för föräldrar i min närhet att jag ska stanna hemma med mitt barn tills hon är cirka 2,5. Det 100% av föräldrarna säger är att de önskar att de kunde göra likadant själv, eftersom det inte känns rätt att lämna ifrån sig barnet så tidigt, men eftersom samhället ser ut som det gör så kan de inte lyssna på sina instinkter.
Men nu vidare med historieskildringen :) så länge någon orkar läsa..
Med industrialismen kom ett ökat materiellt välstånd och med tiden möjlighet att bo mindre trångbott. Barn skulle få lyxen att få sitt eget rum, föräldrar skulle få lyxen att satsa på sig själva. Man började skaffa barn senare, för att njuta av livet och det materiella välståndet - lyxen att göra precis det man ville. Det är naturligtvis inte helt förenligt med att abrupt kasta sig in i en mammaroll som innebär att vara jour 24 timmar om dygnet - ingen egentid, ingen tid för självförverkligande, man kan riskera att tappa bort sig själv, liksom. Män, som inte varit pappalediga, har skött forskningen kring uppfostran och dylikt. De verkligt intressanta resultaten kom när en kvinna - Mary Ainsworth - blandade sig i forskningen och det är hon (med John Bowlby) som har lagt grunden för anknytningsteorin och anknytningsforskningen, som bevisar det mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik. Anledningen är att det är allvarligt och att man instinktivt snabbt måste göra något åt ett barn som skriker så att det inte far illa (på grund av fara, men även hormonellt och vad gäller synapserna i hjärnan - har man sett vid senare forskning, se Sue Gerhardt). Som slutklämmigt bevis för det hele hänvisar jag till djurungars skrik och rop på hjälp: Har ni någonsin sett en djurmamma som ignorerar sin unge i hopp om att den ska lugna sig själv eller på grund av att den faktiskt behöver lite egentid, eller kanske för att forskningen säger att det inte gör så mycket om man inte tröstar/matar/whatever sin unge?