Vad är skillnaden?
zootwind skrev 2012-11-29 11:20:55 följande:
Om man sätter era erfarenheter och AP i ett historiskt perspektiv så kanske det blir enklare att förstå.AP är en ganska ung teori som växte fram under sen 60-tal, tidigt 70-tal. Innan teorins uppkomst så var den utbredda uppfattningen att närhet mellan förälder och barn inte hade en avgörande betydelse för dess uppfostran. Just uppfostran hade innebörden av att barnet föddes som ett tomt kärl som föräldern skulle fylla med värderingar och förnuft.
Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull.
Men om jag skall komma till min poäng i sammanhanget.
Det jag ville få sagt är att om ni sätter er uppfostran och era föräldrar i ett historiskt perspektiv, så kan man säga att era föräldrar som jag gissar var unga vuxna, eller vuxna under 70-talet är en produkt av AP som kom väldigt starkt då. Jag är själv 80-talist och har läst en del pedagogik på universitetet, och när man läser ur ett historisktperspektiv så förstår man att vi och våra föräldrars syn på barnuppfostran är en liten parentes i historien som för oss kanske verkar självklar, men som för många andra främst i resten av världen inte är det.
Det pågår fortfarande debatter kring forskningen om AP, det är förvisso bra. Det svänger alltid lite fram och tillbaka. En kritik mot AP har varit att allt för stort ansvar har lagts på mödrarna, som fått skuld när barn exempelvis haft odiagnostiserad autism, adhd eller liknande psykiskstörning. Alla beteende störningar går med andra ord inte att tillskrivas brist på närhet och lyhördhet, som man gärna ville få det till på 60-talet.
Med andra ord, det ni beskriver som "naturligt", "självklart" förhållningssätt till era barn. Är i själva verket bara en produkt av er tid och de diskurser som råder just nu.
Maja V skrev 2012-11-29 20:43:41 följande:
Jag håller verkligen inte med om att detta vanliga, naturliga föräldraskapet skulle ha fötts som resultat av forskning på 60/70-talet. Det är en feltolkning av historian. Det är snarare så att industrialismen hade som bieffekt att föräldrar inte längre kunde lyssna instinktivt på sina barn och ta saker och ting i lugn och ro och vänta in, etc, utan i och med att någon annan började bestämma arbetstider och arbetsförhållanden så var kvinnor tvungna att lägga om sitt föräldraskap. Jag ser samma sak idag, när jag berättar för föräldrar i min närhet att jag ska stanna hemma med mitt barn tills hon är cirka 2,5. Det 100% av föräldrarna säger är att de önskar att de kunde göra likadant själv, eftersom det inte känns rätt att lämna ifrån sig barnet så tidigt, men eftersom samhället ser ut som det gör så kan de inte lyssna på sina instinkter. Men nu vidare med historieskildringen :) så länge någon orkar läsa..
Med industrialismen kom ett ökat materiellt välstånd och med tiden möjlighet att bo mindre trångbott. Barn skulle få lyxen att få sitt eget rum, föräldrar skulle få lyxen att satsa på sig själva. Man började skaffa barn senare, för att njuta av livet och det materiella välståndet - lyxen att göra precis det man ville. Det är naturligtvis inte helt förenligt med att abrupt kasta sig in i en mammaroll som innebär att vara jour 24 timmar om dygnet - ingen egentid, ingen tid för självförverkligande, man kan riskera att tappa bort sig själv, liksom. Män, som inte varit pappalediga, har skött forskningen kring uppfostran och dylikt. De verkligt intressanta resultaten kom när en kvinna - Mary Ainsworth - blandade sig i forskningen och det är hon (med John Bowlby) som har lagt grunden för anknytningsteorin och anknytningsforskningen, som bevisar det mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik. Anledningen är att det är allvarligt och att man instinktivt snabbt måste göra något åt ett barn som skriker så att det inte far illa (på grund av fara, men även hormonellt och vad gäller synapserna i hjärnan - har man sett vid senare forskning, se Sue Gerhardt). Som slutklämmigt bevis för det hele hänvisar jag till djurungars skrik och rop på hjälp: Har ni någonsin sett en djurmamma som ignorerar sin unge i hopp om att den ska lugna sig själv eller på grund av att den faktiskt behöver lite egentid, eller kanske för att forskningen säger att det inte gör så mycket om man inte tröstar/matar/whatever sin unge?