Vad är skillnaden?
Om man sätter era erfarenheter och AP i ett historiskt perspektiv så kanske det blir enklare att förstå.
AP är en ganska ung teori som växte fram under sen 60-tal, tidigt 70-tal. Innan teorins uppkomst så var den utbredda uppfattningen att närhet mellan förälder och barn inte hade en avgörande betydelse för dess uppfostran. Just uppfostran hade innebörden av att barnet föddes som ett tomt kärl som föräldern skulle fylla med värderingar och förnuft.
Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull.
Men om jag skall komma till min poäng i sammanhanget.
Det jag ville få sagt är att om ni sätter er uppfostran och era föräldrar i ett historiskt perspektiv, så kan man säga att era föräldrar som jag gissar var unga vuxna, eller vuxna under 70-talet är en produkt av AP som kom väldigt starkt då. Jag är själv 80-talist och har läst en del pedagogik på universitetet, och när man läser ur ett historisktperspektiv så förstår man att vi och våra föräldrars syn på barnuppfostran är en liten parentes i historien som för oss kanske verkar självklar, men som för många andra främst i resten av världen inte är det.
Det pågår fortfarande debatter kring forskningen om AP, det är förvisso bra. Det svänger alltid lite fram och tillbaka. En kritik mot AP har varit att allt för stort ansvar har lagts på mödrarna, som fått skuld när barn exempelvis haft odiagnostiserad autism, adhd eller liknande psykiskstörning. Alla beteende störningar går med andra ord inte att tillskrivas brist på närhet och lyhördhet, som man gärna ville få det till på 60-talet.
Med andra ord, det ni beskriver som "naturligt", "självklart" förhållningssätt till era barn. Är i själva verket bara en produkt av er tid och de diskurser som råder just nu.