Vad är skillnaden?

Om man sätter era erfarenheter och AP i ett historiskt perspektiv så kanske det blir enklare att förstå.
AP är en ganska ung teori som växte fram under sen 60-tal, tidigt 70-tal. Innan teorins uppkomst så var den utbredda uppfattningen att närhet mellan förälder och barn inte hade en avgörande betydelse för dess uppfostran. Just uppfostran hade innebörden av att barnet föddes som ett tomt kärl som föräldern skulle fylla med värderingar och förnuft.

Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med  barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull.

Men om jag skall komma till min poäng i sammanhanget.
Det jag ville få sagt är att om ni sätter er uppfostran och era föräldrar i ett historiskt perspektiv, så kan man säga att era föräldrar som jag gissar var unga vuxna, eller vuxna under 70-talet är en produkt av AP som kom väldigt starkt då. Jag är själv 80-talist och har läst en del pedagogik på universitetet, och när man läser ur ett historisktperspektiv så förstår man att vi och våra föräldrars syn på barnuppfostran är en liten parentes i historien som för oss kanske verkar självklar, men som för många andra främst i resten av världen inte är det.
 
Det pågår fortfarande debatter kring forskningen om AP, det är förvisso bra. Det svänger alltid lite fram och tillbaka. En kritik mot AP har varit att allt för stort ansvar har lagts på mödrarna, som fått skuld när barn exempelvis haft odiagnostiserad autism, adhd eller liknande psykiskstörning. Alla beteende störningar går med andra ord inte att tillskrivas brist på närhet och lyhördhet, som man gärna ville få det till på 60-talet.

Med andra ord, det ni beskriver som "naturligt", "självklart" förhållningssätt till era barn. Är i själva verket bara en produkt av er tid och de diskurser som råder just nu.

Firestarter 


Du gör en viktigt poäng, men eftersom mitt syfte inte var att skriva uppsats här på fl, så har jag inte tagit mig tiden att gå tillbaka i min studentlitteratur. 

När det gäller detta stycke;

"Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med  barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull."

Är bl.a följande källor relevanta;

Eliacheff, Caroline. På kroppen och på skriket - psykoanalys på små barn. 1994

www.ur.se/Produkter/166755-UR-Samtiden-Vad-sp... 

När det gäller anknytningsteorin så tycker jag att MajaV hänvisar bra till John Bowlby. 

 

MajaV

Jag kan absolut förstå din kritik, och mitt något förenklade resonemang kring historiebeskrivningen blev en följd av att jag valde att rationalisera bort så mycket jag kunde, i förmån för läslusten.

Min poäng kvarstår dock, att det finns ett värde i att ifrågasätta begreppen "naturligt" föräldraskap, samt "vanligt" parenting.

Jag kan ställa mig bakom citat  "mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik." 

Jag vill dock flika in att kultur precis som Flickan och Kråkan skriver, ibland helt eller delvis överskuggar den sk instinkten som MajaV hänvisar till. I flera kulturer kan även denna instinkt i sig vara grunden för den socialiseringsprocess som råder, men den kan också vara helt underordnad andra värderingar och ideal.

Ser vi till det västerländska samhället så har det historiskt sett väldigt olika ut, och de rådande omständigheterna så som ekonomiskt välstånd, religion, politiskt ideologi mm har spelat en storroll för hur föräldrar har hanterat och sett på socialiseringsprocessen hos barn.

I andra kulturer, ex trobriandernas som bla skildras i Malinowskis forskning har man sett att mamman inte är den huvudsakliga beskyddaren, utan hela "klanen" som det så fint heter. Ja listan på exempel där denna "mamma instinkt" blir underordnad samhällets värderingar, mytbildning eller ekonomiska villkor kan göras lång.

Till Ts vill jag då säga att, visst kan din syn på föräldraskap vara en produkt av din sk "mamma instinkt", att ta hand om och ansvara för ditt barns överlevnad. Man skall dock också komma ihåg att ditt perspektiv, och det du beskriver som "vanligt" parenting, eller vad MajaV hänvisar till som "naturligt föräldraskap", hade kunnat ha en helt annan innebörd i en annan kulturell kontext.


 

"Intressant diskussion förresten "

Håller helt med!
Kul att diskussionen förs på en lite annan nivå för ovanlighetens skull.