Ni med bara 1 barn.

Jag är ensambarn. Det har många fördelar. Man får uppmärksamhet från sina föräldrar och slipper jämföras med ett syskon, man får lära sig att sysselsätta sig själv, man får inte konstiga idéer om millimeter-rättvisa (det är bara människor som vuxit upp med täta syskon som mäter saftglas med linjal) och statistiskt sett så klarar man sig bättre i skolan (nobelpristagare är oftast ensam- eller äldstabarn). 

Nu har jag förvisso två barn själv, men vi försökte inte få en tvåa primärt för att det inte skulle vara synd om ettan. Vi, som vuxna, ville ha ett barn till. Det är sex år mellan barnen och de har stor glädje av varandra och slipper konkurrera.

Säg åt dina vänner att de kan ta sig i röven. Bara för att de inte var nöjda med sina första två - tre barn utan var tvungna att försöka igen så  behöver du inte göra likadant. Säg som det är, att du är så nöjd med barnet du har och behöver inte försöka en gång till. (Jo, när ens "vänner" är så elaka som dina så får man faktiskt vara lika elak tillbaka.)

Tack gulliga du =) vissa dagar känner jag att jag aldrig skulle orka, andra dagar känner jag att jag skulle, är så himla upp och ner. 

 

Ja alltså mina "vänner" tycker att min dotter är så trevlig, så rar, och snäll osv medans deras ungar är satungar, när jag träffar dem så är jag faktiskt inte avundsjuk på 2-3 barn som rycker dem i armarna och ska slåss om vem ska sitta bredvid.. tex när vi var och fikade så satt min dotter och åt sin bulle jätte fint medans de andra slogs, bråkade, tjaffsade, när vi skulle gå där ifrån så ville hon inte sitta i vagnen så vi kunde gå och hon höll mig fint i handen och så hade jag vagnen i andra, men mina kompisar barn sprang hejvilt omkring och tjaffsade om vem som skulle hålla mamman i handen osv.. =)

Är nu gravid efter en ivf och om allt går bra och en liten tittar ut i sommar, så är det mycket möjligt att det barnet blir ensambarn!
Ivf fungerade väldigt väl på mig men det är ju inte säkert att det gör det nästa gång och det tog väldigt mycket på orken att kämpa att få barn. Jag känner att jag hellre lägger den energin på att älska mitt barn istället för att lägga min energi på ett barn som kanske inte kommer.

stor kram till dig & grattis till dig! och jag vill bara säga att du är tuff som gjorde ivf.
Jag vill inte göra det pga all stress (har 2 vänner som gjort det)
Men nu är det också så att du förmodligen var tvungen och jag är glad för din skull att du lyckades =)  

Gläd dig då åt den dotter du har och bekymra dig inte om att de tramsar om att man MÅSTE ha syskon. Om ni vuxna vill ha fler barn önskar jag helhjärtat att ni får det, för det är så himla roligt (tycker jag) att se mina två barn tillsammans och jag är väldigt nöjd med att det blev som det blev. 

Men om det bara blir ett barn så är det faktiskt en oerhört bra situation att växa upp i.  

Jag känner ju att jag vill ha syskon, men just den där stressen med att "försöka" vill jag inte gå igenom, allt känns omöjligt pga min hormonobalans.  men vi skyddar oss inte så det kanske blir en liten "ojsan" lillasyster, eller lillebror i framtiden :) 

låter som för oss, våran dotter (som har ett jäkla humör och är envis) beter sig oftast väldigt bra ute bland folk och sitter stilla och äter, håller handen när vi går och säger tack..  dock saknar hon andra barn att leka med ofta, då de inte bor några nära i lämplig ålder -bara äldre barn som får vara ute själva och cykla nära stora vägen mm.. hon älskar bebisar och 1-2åringar, är väldigt snäll med dom och förstår att dom är små..  hon är för snäll med barn i sin ålder med, hon ger inte igen, utan kommer oftare gråtande till oss vuxna, men hon har ju inte lärt sig på samma sett, syskon som bråkar lär sig mkt om hur man löser saker med.. lär sig vänta på sin tur, även om de kan vara jobbigt när dom är små.. hade även jag en jobbig resa tills hon va född, och efter för den delen.. mf med tvillingar, sen hormonobalans, så de tog över ett år innan ja vart gravid igen.. då fick ja världens foglossning  redan i första trimesten, och sen uvi med sammandragningar från v 25.. hon föddes i v37,med urakut snitt, efter 6timmars verkarbete och 9½cm öppen, för då hade ja hög feber och puls, så hon mådde inte bra.. sen mådde inte ja så bra på bb, va kvar i 5dygn, men ändå fick ja åka tillbax sen med ambulans för ja va jättedålig (gbs) amningen strulade lite, antagligen för ja va så sjuk.. sambon fick ta hand om henne, lägga henne till mina bröst, sen ta henne igen.. för mellan frossan skrek ja typ ingen flaska! men sen gick allt mkt bättre när ja fått rejält med antibiotikadropp.. amningen flöt på, dottern sov åt, sov lite mer,  sover fortfarande kanonbra, förutom lite mardrömmar ibland.. men hon är ju 4år och sover 12-13timmar, så ja kan inte klaga.. även om ja fick en bebis som inte sover lika bra som dottern så skulle ja ändå kunna skrapa ihop lite under dom 12-13timmarna hon sover.. å hon har inga problem med att se en eller två filmer medans ja vilar tex när ja varit sjuk.. har iaf ena örat öppet när ja sover..

Skönt att läsa att det faktiskt är ok med ett barn! Har en kille på 15 månader. Hade en grymt tuff graviditet, allvarliga foglossningar som fortfarande inte gått över, förlossningsdeppression mm.

Jag känner att jag inte orkar varesig fysiskt eller psykiskt att gå igenom det en gång till. Och vet inte heller om min och sambons relation hade klarat ett sådant kaos igen.

Tycker själv att jag/vi tagit ett moget beslut i att värna om den killen vi fått! Men så får man blickar och kommentarer som tyder på att man är hemsk och elak som "bara" skaffar ett??? Förstår inte logiken?

Jag vill ju kunna leka och busa med min son, och ha en kropp som orkar det oxå. Och att vi som föräldrar inte brutits ner pg av allt som hände sist?

Jag begriper nig inte på folk ibland...

Tack för bra tråd!