Ni med bara 1 barn.

är så glad, hade ett väldigt bra samtal med sambon igårkväll och de verkar som han hunnit smälta att ja verkligen vill ha minst ett till barn, så kanske kan de bli ett syskon till dottern nästa år.. känns som ja 'är på rosa moln just nu.. även om ja hade en jobbig graviditet efter mf i 4e mån, foglossning från helvetet från början till slut.. och sen avslutade vi med akutsnitt efter 9!cm helt naturligt.. bara för ja hade gbs infektion som ingen märkt innan.. trots ambulansfärd tillbax för mera antibiotikadropp, låg inlagd några dygn på kvinnokliniken, eftersom ja blivit utskriven från bb redan, men fick ha bebis med mig iaf.. amningen va seg att få igång, men sen flöt allt på efter en väldigt smärtsam uvi en månad efter snittet..   är ändå hoppfull om naturlig förlossning nästa gång, och att de kan gå bra.. annars blir de väl ett snitt till då, gör ju jävligt ont efteråt, men man överlever ju..

men de är svårt om man är oense, för de är inget man kan va säker på förs man fått ett barn, då vet man om man vill ha fler eller inte.. men ja är lika säker som innan på att ja vill ha fler..  

Jag brukar säga till idioter som påpekar i tid och otid "att är det inte dags för 2:an snart???" såsom följer: "Näe, jag lyckades så bra med ettan så jag behöver inte försöka en gång till".

Det får tyst på dem.

Alternativt säger jag att de gärna får hosta upp 6500:- per månad åt mig tills jag trillar av pinn om det nu är så j-a viktigt för dem om det blir en tvåa i detta hushåll! För det är vad jag kommer gå back om jag får ett till barn med en ny man då jag uppbär efterlevandepension.

Men säg den dag då folk fattar hela dilemmat..... Vad är en bal på slottet........?

Fördelen med ett barn är att det är så lätt att bara ha ett barn. Dottern är 6 år snart. Vi åker hit och dit, fikar på affärscentra och kan ge henne en massa uppmärksamhet. Vi har lugnt och skönt hemma och det är stor skillnad på då familjens kompisar kommer med sina 2-3 barn och allt röj som blir då. Då de gått hem så tänker vi " äntligen bara vi". Vänner och kusiner har hon många och dagis går hon ju på så det tränas socialt där. En nackdel är att hon inte har någon jämnårig som står henne nära som ett syskon kan göra. Vänner kommer och går men syskon består. Men det är ju inte säkert att de skulle bli så nära varandra, det vet man ju inte.

Jag tänkte mig nog flera barn innan jag var gravid och dottern föddes. Nu tänker jag att jag fattar ett nytt beslut när dottern fyllt två men att det förmodligen blir en familj med bara vi två.

Som jag ser det kan syskon visserligen vara en fantastisk gåva att ha (inte för det äldsta barnet - då kan jag ju som sagt lika gärna ge henne en katt - utan för dem alla att ha varandra), inte minst när jag är borta att ha någon som också minns samma barndom och samma människor. Någon som delat all det där. Men det kan också vara en gåva att få vara ensam med sin/a förälder/ar. Jag har ett liv jag njuter av nu tillsammans med min dotter, men jag kan se att om jag skulle gå igenom en graviditet och säg... få alla problem med lillasyskonet som vi haft nu - då hade vår njutbara tillvaro under lång tid varit en kamp för att få det att fungera. Och inte för att säga att flerbarnsfamiljer inte njuter, men jag kan se att det i mitt liv skulle vara stor risk att det blev en evig snurra av hämta-lämna-följa-göra med fler barn än dottern. Det skulle fungera, men jag vill ge min dotter - ge oss - gåvan av att ha ett liv som inte bara fungerar utan är bra. Och vi har det fint, jag skrattar mer än jag någonsin gjort och ja... jag vill ha det livet kvar. Och jag tror att min dotter får en helt annan typ av gåva än den hon haft i ett syskon, av att ha en mamma som faktiskt har roligt med henne i vardagen.

Jag är ensambarn och trivs alldeles utmärkt, har aldrig saknat eller velat ha några syskon.

Tycker inte att dina vänner är riktiga vänner när de resonerar som de gör, man har rätt att själv välja sånt på egen hand, vi skulle också behövt gå igenom IVF pga sjukdom hos min make, och jag blev allvarligt sjuk för två år sedan och insåg då att jag inte skulle orka med en IVF och vi bestämde att satsa på familjen vi tre, och idag mår jag bättre än nånsin och maken med och vår dotter nu 7 år vet hur det är och är en underbar liten tjej och vi har det bra och det är väl viktigast, sen får andra tycka vad de vill, men de kan inte bestämma en sån sak.  Stå på dig TS

Vår 2.5-åring är ett sk funktionellt endabarn då mina äldre barn är 17 och 18 år äldre än henne. Jag var inne på att ge henne ett syskon till relativt tätt pga min och sambons ålder (nu 42 och 43 år) men sambon var inte riktigt med på noterna då och nu verkar det vara för sent dels pga ålder då samt en sjukdom hos sambon som påverkar fertiliteten.
Ibland känner jag mig jätteledsen över det faktum att hon inte får ett syskon i nära ålder och ibland ser jag helt klart fördelarna med all uppmärksamhet och tid hon får från oss alla. Något som jag vet att de äldre barnen inte fått lika mycket av dels för att de var två st med bara 1 år mellan sig och jag var yngre och ensamstående med dom från tidig ålder. Samtidigt njuter jag själv i fulla drag av henne och det är också något som jag knappt hann med med de 2 andra barnen då allt gick mer eller mindre enligt löpandebandsprincipen känns det som nu i efterhand. 
Blir det ett barn till här så blir jag väldigt lycklig men blir det inte så känner jag mig helt nöjd ändå :).