ledsen bonusmamma

Ibland så blir det inte som man tänkt sig. När det gäller din sits så har dom flesta hamnat där. Vissa har fått en bra man som tacklat problemen/känslorna rätt sen har vi andra som enbart tar barnens sida.

Jag har mått som dig och efter många år och men så insåg jag att styvfamiljsgrejen är inte min att vara i. Det är inget fel på min särbo han gjorde nog det mesta rätt och lite fel men det var mer mig det berodde på.

Har du din egen plats i hemmet så som barnen har sitt rum ? En egen vrå att bara vara du i ?

Mitt enda råd till dig är att tyck inte illa om barnen utan tyck illa om situationen du har hamnat i. Kan du dra dig ur ?
Vad skulle få dig att må bra igen? Flytta till eget boende kanske,kolla nätet och dröm dig bort.

Kan du se dig om fem år och kanske må bättre och hur ska du göra för att nå dit ?

Hur länge var ni ihop innan ni blev sambo ?

Jag tror också att du behöver rota inom dig för att få fram varför dessa känslor uppkommer, först då kommer du att kunna bearbeta dem. Är det dags för egna barn kanske? 

Men jag tror också att det är inget ovanligt att ha ångest när det gäller vissa aspekter av bonuslivet. Jag har ångest varje gång innan sambons barn kommer. Den försvinner genast när de kommer genom dörren, så det påverkar inte så mycket. 

Så känner jag med. Mycket för att min sambo mår dåligt över det hela. Han valde inte detta barn, det gjorde hans kk genom att ljuga. Han försökte vara ihop med henne och göra 'det rätta' men det gick inte och nu är hon skitarg på honom för det.

Mamman är den som gör mesta delen av det, barnet är som barn är mest, gullig och go ibland, pest och pina ibland. Svårt att känna sig delaktig när det aldrig blir vardag. Pga avstånd kan vi inte ha varannan v.

Men jag mår fruktansvärt dåligt när det är dags för umgänge igen.