ledsen bonusmamma

Håller med om att det är den biologiska föräldern som måste 'bjuda in den nya partnern till familjen och försöka få alla att känna sig som en familj. Det tar ett tag så klart. Min sambo och jag har bott ihop i snart ett år. Han känner sig def som en i familjen. Han ÄR nämligen en del av familjen!

Nu har han inga biobarn som bor här så ofta, men om han haft det är det VÅR sak att se till att alla barn har det bra. Läste en undersökning och i den stod det att det tar 2 år innan familjen är väl 'inarbetad'.
Det är antagligen olika för alla, men det är en riktlinje iaf.

Du är inte knäpp någonstans. Ibland är det skittufft att vara bonusmamma och det är okej att känna så, Att ge sig själv rätt att få känna så och känna sig ledsen för det innebär inte att man få agera ut dessa känslor på barnen, vilka vissa här uppenbart tror att du gör.

Jag tror att alla bioföräldrar också känner att deras barn är jobbiga, så pass jobbiga så att de knappt står ut med dem faktiskt. Men för dem blir det värt det eftersom de även får den ovillkorliga kärleken från sina barn. Det är helt okej som bioförälder att känna så här då och då, så varför är det helt förförligt att göra det som bonusmamma? Som bonusmamma få man ju inte en iaf inte ibörjan de där mysiga stunderna som gör det hela värt det. Det är okej att tycka att barn är jobbiga så längre man inte agera ut det på dem.

Du skriver ju faktiskt själv att vissa dagar tycker du om barnen, fundera på vad som är annorlunda dessa dagar när du gillar dem? Kanske är du mindre stressad, har mer energi att leka osv? Fokusera på de bra dagarna istället för de dåliga! 

Jag tror att mycket av de här känslorna kommer lätta om du är ärlig mot dig själv och även säger som det är till din sambo, att det känns lite jobbigt och att du känner dig lite utanför men att du önskar att det vore på ett annat sätt. Jag undrar också hur mycket du har boundat med barnen? Kanske ska ni hitta på saker utan pappa så ni får en bättre relation?  

Vad med mig är det som gör dig rädd?

Att jag tycker att TS ska leta inåt och försöka lokalisera problemet och sen jobba med det? Så att dom kan bli en familj som hon faktiskt verkar vilja? Och som hennes sambo garanterat vill?
Jag tror inte att barnen far illa, eller att hon behandlar dom illa, då hade det varit en annan femma.
Jag tror att detta är en familj, som vilken annan som helst, där dom stött på ett väghinder... Och dessa kan man ta sig förbi om man vill.

Och självklart kan man vara en familj efter 7 månader, vad är det för korkad inställning att familjeband har med tid att göra?  Vad verdo betyder vet jag inte... 

Själv kan jag känna att när sambons barn är jobbigt så bara gaaaaaaaaaaaaaaaaah! Jag har ju inga som helst gulliga bebisminnen från det barnet. Inget 'myskapital' att ta av när det är jobbigt. Barnet är dessutom i en trotsålder och testar  testar TESTAR hela tiden, och mamman har inte alls samma regler som vi, hos mamman får barnet som det vill om h*n kastar sig bakåt på golvet och skriker. ibland dunkas också huvudet i golvet, men man ser att barnet gör det på ett sätt som inte skadar det, men mamman ger direkt efter = barnet är bortskämt. Hos oss ser man början till skrik och kasta sig bakåt, sen avbryts det, som om barnet kommer på att just det, här hjälper det inte. Men ska alltid testas ett par ggr först, för att kolla om vi har samam regler som sist antagligen.

Sen vet jag ju också hur sambon hade det när han försökte vara en förälder tillsammans med mamman, eftersom vi var vänner då, han var den jag ringde när det var jobbigt, jag var den han ringde. Givetvis fattar jag att det han har berättat är hans sida, men hon känner mig genom honom och hon berättade också visa saker som jag kunde lägga till det han berättade och få en ganska klar bild av hur det var.

När hon nu anser att det är hans skyldighet att ställa upp på HENNE och ger honom skuldkänslor som att han inte tänker på baaaaaaaaaarnet (vad fan nu barnet har för glädje av att sambon åker 14 mil för att hänga upp en tavla hos mamman vet jag inte..) osv, så han mår urdåligt.   

Så eg rä det itne barnet i sig som är jobbigt, utan hela relationen sambon, mamman, barnet. Och jag har inte haft chans att bonda nå vidare, eftersom vi har  barnet så sällan. Nu ska vi dock ev få ha tors till måndag i mellandagarna, så kanske kan vi hitta en egen liten samvaro, barnet och jag, det hinner man inte ritkgit på fredag vid 18-19 till söndag 14-15 då barnet ska hem igen.    

Då kanske jag kan tanka lite myskapital som jag kan ta av när det inte är riktigt lika kul längre.  

Hur länge hade ni haft ett förhållande innan ni flyttade ihop? Gick det för snabbt kanske? Hur var din relation med hans barn innan flytten?

Jaha, när blir man familj då och vad för skillnad gör det? Du är väl medveten att man nästan kan få ett till barn på den tiden, är man då inte heller familj? 
Var går gränsen? Och när bör man försöka fixa istället för att kasta bort? Och tror du inte att även bonusbarnen blir ledsna om TS försvinner, hon skrev ju att de har en fin relation! 

En familj kan man bli när man trivs och mår bra, ska man lära sig att älska varandra, toppen att börja en relation med att lära sig stå ut.Nja har ju kompisar som min dotter träffar ibland mer eller mindre regelbundet, inte så att hon blir ledsen om man inte ses.Men att ha en mäniska som mår dåligt tillsammans med mitt barn, finns inte för mig iaf

Tror du att världen är platt också? För du verkar tro att relationer mellan olika människor är endimensionella.