ledsen bonusmamma

TS - säger som jag brukar säga i dessa situationer - iochmed att du är MEDVETEN om "problemet", VILL ändra på det och försöker hitta ett sätt att göra just det, så är du inte alls ngn hemsk person

Det är otrolig skillnad på att konstatera att man inte gillar situationen men ägna all kraft åt att klaga eller göra den värre, och att, som du, se problemet och försöka hitta orsaken.
Viljan att göra det bra är allt!
Sen är sju månader väldigt kort tid, även om man kan bli en familj på den tiden (jag anser att jag, min man och hans dotter blev det), så har allt du känt till kastats omkull.
Ja, du visste att han hade barn, men det är ngt av det löjligaste argumentet jag vet.. Klart som f-n man vet att mannen man träffar har barn, det innebär inte att man vet hur det är att LEVA med barn..
Jag har både biobarn och bonusbarn, jag hamnar i situationer jag inte kunnat veta ngt om innan hela tiden..
Oberoende av hur länge ni känt varandra innan ni flyttade ihop, så är det ett stort steg att plötsligt anpassa sitt liv till inte bara en person (mannen du faktsikt blivit sambo med), utan även barnet, barnets mamma, eventuellt barnets mammas nya..
För även om DE inte bor med er, så är de med och påverkar vardagen.
Hela tiden finns mamman där och påverkar DIN tid..
Det är så det är och ja, "du visste det"
MEN, det påverkar inte mindre för det...

Du har fått många kloka råd här ovan. Att försöka se skillnaden på de gånger det funkar bra och när det inte gör det, försöka komma underfund med var problemet ligger och "attackera" det därifrån.
Skaffa ett eget litet "krypin" där du kan dra dig tillbaka ibland o bara vara själv.
Det är skitsvårt att vara bonusförälder, man vet inte vilket ben man skall stå på, förväntningarna från sambon, omgivningen, vänner...
En del tyckte jag självklart skulle bli "mamma" när jag flyttade ihop med min man.
En del tyckte jag skulle låta allt vara pappans ansvar o leva mitt liv som tidigare..
Nu blev det inget av det, utan jag hittade min egen väg, tillsammans men min man OCH barnet.

Jag tycker inte du skall ge upp, men att du kanske behöver prata med din man. Inte berätta direkt HUR du känner, som du gör här - man kan vara väldigt tunnelseende när det gäller ens egna barn..
Men berätta att du inte hittat din "roll", att det känns jobbigt att plötsligt förväntas leva som en familj, att du måste få andas själv ibland också..
Tryck på att du VILL det här, att du vill leva med honom och barnen, men att det blivit mer intensivt än du var beredd på.

Gör du någonsin något med barnen själva?
Det hjälpte mig att få kontakt med min bonus.. Man känner sig lätt övervakad med föräldern i närheten, oavsett om det är så eller inte.
man är rädd att göra fel, vilket leder till att det BLIR fel..
så att göra ngt kul själva, typ gå till lekplatsen 8beroende på ålder), till ngn djurpark etc.. kan vara ett bra sätt att kunna skapa en egen relation till barnen som inte är avhängig pappan..

Vilken roll vill DU ha till barnen, och vilken roll vill PAPPAN att du skall ha?
Förväntar han sig ngt du inte är villig att ge?
Har ni diskuterat det något?
Även en sån sak kan ju göra ditt och barnens förhållande ansträngt, om du inte riktigt vet hur du skall agera?

Hej bmoder,

nej, du är inte ensam. Jag kan också må riktigt illa när det är dags för styvbarnsvistelsen. Har svårt att sova, oroar mig, ältar. Och även om jag kan prata med min partner om det mesta så är det här ibland så svårt att prata om. Ibland är det svårt inför mig själv att sätta fingret på vad jag mår dåligt över, än svårare att försöka förklara för honom. Ibland blir det för mycket för honom att orka lyssna på. Det blir ju som att man pratar om hur jobbig hans barn är, fast egentligen är det ju relationen vi diskuterar, hur vi ska ha det i vårt hem för att det ska fungera.

Det här med att känna sig ensam, jag tror inte på att man ska gripa efter det första givna och kalla det för svartsjuka. Det är så lätt att känna sig utanför när man umgås med människor som känt varandra sen länge, ja, i det här fallet, sedan barnsben. Det är som att de har ett eget språk, de behöver inte ens säga något så vet de vad de menar. De har sina invanda mönster och förstår inte att de utesluter mig.

När man flyttar ihop med en man (eller kvinna) så har båda två sina vanor som man ska lära känna och acceptera, det är nog så svårt när man bara är två. Det är än svårare när de är flera. Man kommer där och känner sig som en inkräktare och vågar knappt andas för att störa deras rutiner. Det håller ju inte i längden förstås, ingen människa mår bra av att inte få lov att vara sig själv. När man flyttar ihop med man och barn kan man ha dåligt samvete för så mycket, man kan få dåligt samvete för att man vill kunna vara sig själv. Som vuxen ska man vara så mycket klokare och tålmodigare än ett barn. De som inte ens har valt mig, ska de behöva förändra något? Tänk om de hatar mig på kuppen! Tänk om jag förstör deras barndom!

Du får absolut inte se dig själv som knäpp! Hoppas du hittar ett sätt att prata med din partner för i slutändan borde det ligga i hans intresse att göra det.

Vad skönt att läsa att jag inte är ensam om denna känsla. Jag får också ångest så fort de är dags för bonus att komma hem. Så fort det är dags för vår vecka.. Jag mår också dåligt över att känna denna ångest, eftersom min bonus är ett helt fantastiskt barn och vi har super roligt tillsammans... Men ändå får jag denna ångest så fort det är dags för vår vecka. Får en känsla av att vilja fly och bara få vara för mig själv... Detta är fruktansvärt jobbigt och jag har super dåligt samvete gentemot min bonus.