Är helt ensam till Julafton

Går den att ringa på?

G---eeejjj. Sånt är jobbigt när man börjar tro det.

Kan bli fel när det är textande. Mer upplagt för missförstånd och svårare att rätta till än om man pratar riktigt. Men också lätt hänt att man börjar oroa sig när man är ensam för i 98% av fallen oroar man sig ändå i onödan har jag upptäckt.

Ja, är ju så.  Är själv inte jättedeppig, men har svårt att tro att det finns nån utväg. Det krävs så mycket mod att våga tro att saker faktiskt kan fixa sig. Sinnesstämningen kan ju växla så radikalt fram och tillbaka under dygn! Tror det är fler än jag som upplever detta. 

Nej, nej, du behöver inte be ursäkt. Det är jag som skulle be ursäkt att jag inte frågade mer hur det låg till innan jag skrev.  I den situation du nu beskriver hade ju vem som helst behövt prata av sig. Alkoholism är ju ett elände. Har fördärvat många liv och många relationer.  Du bryr dig naturligtvis jättemycket, men samtidigt är du ledsen och arg, trött, känner dig maktlös, sviken ... har blandade känslor skulle jag tro?  

Inte lätt att veta hur man skall hantera. Tungt alltihopa. (Kanske för honom också?) Måste vara hemskt tungt och påfrestande (tröttande!) med den sortens relationer. Men värst av allt (för dig) är ju att din egen man super. När han nu har den svagheten så är i alla fall det sista han skulle göra att umgås med andra med samma last eller som på annat sätt inverkar destruktivt. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten?

Jag är också uppvuxen med att man intar alkohol i måttliga mängder. Vi drack vin och öl till maten och jag fick ofta smaka ganska tidigt, men aldrig förstått "vitsen" med att dricka för mycket. Det är ju obehagligt (första gängen)! Är väl det att ingen i vår bekantskapskrets drack. Tror det påverkar mycket. 

 Ååå, fan vad störigt! Jag hade blivit helt tokig om en sådan sak skulle få påverka mitt eget bröllop!  ... Har ju varit på fester där det varit alkoholfritt just för att andra inte kan ta ansvar!! Har svårt att föreställa mig att det skulle gå till så i medelhavsländerna!  

Jo, så kan det ju vara. Bra att inte alla fastnar.

Trodde mest det skulle vara sorgligt. ... Men jag förstår mig inte på den svenska synen på alkohol, men skit samma.

Nog om det, hehe. Jag har massa flaskor stående, men inte rört någon på ett helt år, eftersom jag tycker det känns meningslöst att ta ett glas när jag är ensam. Men det är en annan historia.  

Haha, hur låter det egentligen i den åldern? Lättare för att föreställa mig en tre-åring.  ... Jo, men vänta, det går kanske, haha. Det är något magiskt där med närheten till må barn i alla fall, det är det. Brukar tänka att barnen är de enda som verkligen kan ge villkorslös kärlek på riktigt. 

  Trist. 

Vill inte låta som jag klankar ner på nån, men våra liv ser ju olika ut. Sista gången jag umgicks privat socialt med någon förutom med kvinnan jag pratade med efter kvällskursen i höstas vilket var helt fantastiskt var någon gång förra vintern tror jag. Inte helt sant kanske, men i viss mening i alla fall. Men det finns ju uteliggare t.ex. De har det naturligtvis tio gånger ensammare.  

Så kan det säkert vara, men de är mera isolerade från samhället än vad jag är. Man kan som sagt ha gott om vänner och enda vara alldeles ensam. Tror att var och varann idag törstar efter genuin mänsklig närhet. Det är vad vi alla egentligen behöver.  Och genuin omtanke.

Fast kanske har jag fel där också? Beror på hur man ser på saker. Ville mest ha sagt att våra liv kan se oerhört olika ut.

 <- palla upp med dem, du kan behöva dem. 

Du menar kanske mest  ... vem var du nu? Hade du sambo? Senast jag fick kram var nog av min brorsdotter på fyra år numera i vintras.

Klappa den då.