Känner mig så fruktansvärt kränkt!!! Överreagerar jag?

Jag förstår dig TS, klart man måste kunna berätta i förtroende. Tycer du har rätt att vara väldigt besviken.....

Det var troligen inte överlagt, han tänkte alltså troligen inte igenom eventuella konsekvenser av sitt handlande - obetänksamhet alltså. Jag råder dig att försöka släppa det här. Din reaktion verkar inte vara i paritet med vad som hänt. Du verkar överreagera och det verkar stressa dig. Du kanske bör fundera mindre över hans avsikter och mer över din egen reaktion. Jag menar inte att förringa dina känslor, men inget gott lär väl komma ur att du ska bära på agg för alltid över något som troligen bara var ett misstag.

"Jag är så arg, så sviken så kränkt!! Det han har gjort är i mina ögon oförlåtligt! jag kommer ALDRIG glömma detta. Vet inte ens om jag någonsin kommer kunna prata med honom igen."

Det känns som ni inte kommer vara vänner om du aldrig mer vill prata med honom.

Är gravid med 4e barnet själv och ville vänta med och berätta för mina 2 äldsta (7 och 5 år) tills ganska sent annarsblir det en sån lång väntan för dem. De bor VV hos sin pappa och efter de varit här en vecka och jag hade lagt ut en UL bild på FB trodde pappan (som jag inte ens är vän med på fb) att jag sagt till barnen så han hade frågat dem om vad de tyckte och på detta sätt fick de reda på att de skulle få syskon. Men jag går inte runt och känner mig kränkt för det eller surar på deras pappa för att han måste lägga näsan i blöt. Känns lite överdrivet...

Självklart tycker och tänker folk olika men du undrade om du överreagera och ja, det tycker jag ;) 

Varför började du babbla det första du gjorde? Varför? Vad vann du på det?

Ja du överreagerar å det grövsta.

Du har nu fått en del svar här varav de flesta säger att visst, det var fel av dom men tagga ner lite. Hur du väljer att fortsätta är ditt ansvar och hur du väljer att tolka råden du fått här.

Du kan givetvis välja att skita i dom men varför ställer du då frågan här? var det bara medhåll du ville ha?

Man berättar för sitt barn först om man inte absolut måste berätta av någon anledning, så jag tycker ärligt talat att du har dig själv att skylla.
 Nu när de andra barnen vet är det lika bra att berätta för ert barn

Nu börjar du resonera lite mer sunt, tycker jag. Klart det var onödigt av honom, det håller jag med dig om. Men om du reagerade så starkt så förstår jag att han inte vill prata med dig faktiskt.

Jag tycker att du överreagerar, han sade det nog vidare till sitt barn för att det är hans barn och de kanske inte har hemlisar emellan. Han trodde ju att du berättat för alla i din familj innan du sa det till en kompis med. Tror inte att du behöver oroa dig över barnet, det är bara att neka om det kommer ut.

Det kanske är samma för kompisen?

Du kan inte upplevt mkt motgångar i ditt liv om du bryter ihop för en sådan här sak! Mkt ska man höra innan öronen trillar av! Du har uppenbart levt i en skyddad verkstad - my god. Du är helt klart omogen för att vara förälder!