Känner mig så fruktansvärt kränkt!!! Överreagerar jag?

Men sen har han ju redan bett om ursäkt, varför ska han göra det igen?
Jag har aldrig sett på maken till överreagerande i hela mitt liv.

Jag blev gravid när jag var 17 och berättade det för min halvsyster som då var min bästis. Jag sa åt henne att inte säga till någon än, för jag skulle göra abort och ville inte att det kom ut till någon innan jag var redo att säga till mamma och pappa. Två minuter senare ringer min pappa och säger, hade inte du tänkt berätta detta för mig? Då hade jag själv fått reda på det ca en kvart tidigare. Då blev jag sur, men jag svalde det för jag antog att hon tyckte hon gjorde det bästa.

Din kompis har ändå bett om ursäkt, det gjorde inte min syster, och din kompis trodde även att du hade berättat för din familj redan, det visste min syster att jag inte hade. Min kompis berättade dessutom endast för sitt eget barn, min syster berättade för min pappa.

Jag anser får man ett förtroende håller man käft..
Vi vart gravida och berättade det för våra närmaste sen fick vi missfall.. vi berättade det för min mans bror, helt sjukt när folk kom fram och beklagade missfallet som inte ens visste ja varit gravid.. kan säga att min svåger är körd i mina ögon.. Sen hans brutta som skrev i min fb status hoppas ni får en liten snart.. tack för den nu vet alla att vi försöker..

Förstår din besvikelse

Fast om någon säger, berätta det inte för någon till mig. Då tolkar jag det som, berätta det inte för någon förutom din sambo.

annars måste de säga, berätta inte för någon, inte ens din sambo.

Ja, det håller jag förvisso med dig om. Men du vet ju också hur det kan vara, och man kanske inte alltid kan hålla tyst, och att det är en rätt stor sak att be någon hålla tyst om en glad hemlighet ändå.

Ungefär samma sak hände mig första graviditeten och jag blev OERHÖRT upprörd!

Vi berättade i v 8 för våra familjer och i v13 berättade jag för min blivande chef. Då antog min svärfar att det var officiellt och skrev på facebook att han skulle bli farfar. Detta kunde jag läsa där jag satt hemma hos mina föräldrar och som min pappa sa "det var tur för honom (svärfar) att han inte var där då". 

Varken jag eller sambon hade hunnit berätta för alla våra kompisar, ja inte ens för våra närmsta kompisar, att vi väntade barn.  

Jag ringde omedelbart till sambon, som just då berättat för sin bästa kompis och sa till honom att se till att texten försvann från fb. Strax efter fick han ett samtal av en bekant som ringde för att gratta...

Svärfar försvarade sig med att han inte skrivit vilken av hans söner som väntade barn men med tanke på hur sönerna och deras respektive betedde sig behövde man inte vara hjärnkirurg för att räkna ut det.

Det hela ledde till att vi fick stressa med att tala om det för de viktigaste personerna istället för att ta det när det passade sig bättre.

Därefter var vi MYCKET noga med att berätta för alla att det inte var officiellt förrän vi sa det och att det inte skulle bli facebook-officiellt förrän barnet var fött och vi själva skrivit något på facebook om det.

Angående besök på/efter bb så var jag mycket tydlig där också. Jag sa att vi INTE ville ha några besök på bb såvida vi inte ringde och sa att de skulle komma. Jag sa sedan att de var välkomna hem till oss först efter att vi godkänt det. Det respekterades av alla.

Så ett tips är att vara övertydlig. Det behövs. Ofta.

Sen överdriver du väl visst till en del, och det gjorde väl jag med, men det är ju så viktigt för en och en så stor grej så man vill ha det på ett visst sätt. Alla hormoner gör ju knappast saken bättre. Du kommer att lugna dig med tiden precis som jag gjorde men du kommer också att lära dig av saken. Han kommer att bli förlåten av dig men du kommer inte att glömma, vilket får konsekvenser. Vi brukar tex pika svärfar om att "detta är inget för facebook" och då skäms han...

Hahahahaha

Du, ta ditt ickeproblem med en barnlös.

"Oh my, jag fick inte berätta själv om det "gudomliga" jag är med om just nu"

Oj, det kollar jag alltid av. Oavsett vem som berättar något, klart jag frågar om det är okej att berätta för maken.

En fin sak att få? Du är gravid, du har inte fått Nobelpris.

Frågade ni om han kunde ta emot det innan?

Jag tycker väldigt synd om dig. Så, är du glad nu?

Ja, men ibland har folk en tendens att kasta ur sig något och sen säger de "lova att inte berätta för någon". Det är taskigt. Eller så säger man "berätta inte för mig, jag kan inte lova att inte säga något" också vräker nån ur sig något ändå. Det är inte schysst att bakbinda någon på det sättet.

Och sen beklagar sig den barnlöse över något och då kan man ju säga "du, ta ditt ickeproblem med en HIV-postitiv". Om denne sen beklagar sig över något kan man ju alltid hänvisa till någon som är AIDS-sjuk och om denne i sin tur beklagar sig så kan man ju hänvisa till dom som faktiskt är döda...

Trams. Självklart ska man kunna beklaga sig. Det finns alltid de som har det värre men mina känslor blir varken mindre viktiga eller verkliga för det.

Ta ditt ickeargument nån annanstans.

OnT: förstår din besvikelse ts. Har tyvärr inget annat råd än att prata med han som bröt förtroendet om du känner att vänskapen är viktig för dig.

Det var kanske lite onödigt? Som en som faktiskt kämpat för att få detta barn i min mage med operationer och mediciner osv så skulle jag faktiskt bli extra less om jag inte fick berätta för min 6 åring att hon ska få syskon när man faktiskt lyckats.

Så kämpat eller inte så är det faktiskt något man vill berätta själv, fertilitetsproblem eller inte.

Men det är min åsikt.

Kanske misstolkade din text också, är ganska trött :P

Jag tycker du överreagerar! Vill man inte att någon ska få veta säger man inte till någon. Sånt där kan bara slinka ur en och personligen förstår jag mig inte på detta hych hych när man är gravid. Ni skulle hållet det för er själva tills ni berättat för er dotter. Att inte bjuda kompisarna på nyår för en sån här sak tycker jag är helt makalöst. Hade nog valt att avbryta vänskapen. Så känsliga människor kränker man ju vad man än gör känns det som!

Fast alla har vetat om vår graviditeten sen v.5 för att vi haft problem tidigare och ville ha stöd om något skulle gå fel denna gång med. Men ändå lyckades ALLA hålla tyst inför 6 åringen i 12 veckor!
Vi berättade på julafton i v.17.

Då ska tilläggas att mammas mans barn var hemma dagen innan jul och vi sov över där och ingen sa något om det.

Så bara för att man berättar för någon betyder inte det att ALLA måste få veta. :)

Varför ska han be dig om ursäkt när det var din man han bröt ett förtroende mot?

Jag kan förstå din känsla. Du vill själv berätta för dottern och andra runt omkring. Jag förstår att du är besviken.
Ja du överreagerade det har du nog själv insett.
Men det är din mans kompis, din man som berättade i förtroende inte du. Alltså är det din man och inte dig han sviket. Även om du blir "drabbad" så är det din man han ska be om ursäkt.

Sen värre saker kan hända än att folk får reda på att man fått missfall. De flesta har liksom fått missfall.

Så resonerade vi med, tänkte vänta tills missfallsrisken var förbi i v.12-13 men vi väntade som sagt till v.17 för då kunde hon få veta på jul och oj vilken fantastisk upplevelse att få berätta detta för henne! Började nästan gråta själv av hur fantastiskt det kändes att se hennes reaktion :)

Detta trots att jag kräkts varje dag i 16 veckor, jag fick vara lite vanligt sjuk bara men sen förklarade vi varför jag egentligen varit sjuk. Allt går bara man vill :)

Bra. Jag förstår att du är upprörd, en graviditet är trots allt inget som händer varje vecka, och man gör upp bilder av hur det ska bli och hur man vill ha det. När det inte blir så är det lätt att bli ledsen och överreagera, särskilt som man har hela kroppen full med hormoner.

Tack det samma! Hoppas att dottern lyckas hållas borta från nyheten tills ni får berätta! :)

msmalin: Jag skrev precis det i en annan tråd, att vissa tycker vi inte skulle berättat nu i v.17.. Men teoretiskt kan barnet dö dagen den föds eller dagen efter den delen men det är ju inget man kan utgå från. Man kan utgå ifrån att risken är BETYDLIGT mindre efter v.12 och jag skulle aldrig berätta för mitt barn innan den mest uppenbara risken är över.

floppan2008: Nej de är inte mer komplicerade men jag känner iallafall att kan jag undvara mitt barn något som ändå är rätt svårt att förstå i slutänden och kanske ger lite ledsenhet, så gör jag det så gott det går. Men man kan inte skydda dom för alltid heller. Man får känna vad som är bäst för en själv :)

Ja, du hade en stark reaktion men inte oberättigad tycker jag. Små skvallriga barn är ju de sista man vill ska veta ens hemlisar. Med första barnet berättade vi för våra familjer i vecka 4 (på min mans initiativ, jag ville vänta betydligt längre) och minuter senare har hans tonåriga syster skrivit på Facebook att hon ska bli faster och taggat oss båda så alla kunde se det (har ändrat inställningar sedan dess, men då kom det upp utan godkännande). Jag tvingade min man att ringa henne så hon kunde ta bort det på en gång. Någon minut senare hade hans andra syster skrivit... Suck. Jag trodde själv att det var vanligt folkvett att låta folk outa sina egna graviditeter, men det hade visst de båda missat.