För oss som INTE förlorat ett barn.

Finns det någon mer där ute vars oro för att förlora ditt barn är så starkt att du ibland inbillar dig att det med säkerhet ska hända. Frågan är bara När, Var och Hur?

Min mage vänder sig ut och in av rädsla. Att läsa om barn i tidningar som gått bort eller ramla in på någon blogg får dig att kräkas av sorg och smärta.

Det händer att min oro är så stark att jag kan snudda vid tanken att det hade varit bättre att aldrig skaffa barn... Men nej, då hade hon ju inte funnits.

Jag har en 2,5 åring och jag kan inte ens berätta för andra hur mycket jag tänker på hur jag skulle kunna gå vidare utan henne (jag skulle upplevas som galen). Ibland läser jag bloggar för att se hur andra föräldrar klarat det. Som det är nu så känns det som att jag själv skulle dö om hon dog, som att livet inte skulle vara värt ett skit mer, som att jag aldrig skulle kunna ta ett steg mer. Jag förmodar att det är annorlunda när man väl är där. Att överlevnadsinstinkten någonstans får en att kliva ur sängen på morgon och får en att härda ut fastän varje andetag är en plåga. Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig någonsin får veta.

Jag är inte manisk på att läsa bloggar om det, men det händer, särskilt när min ångest är extra stark. Det har gått lite upp och ner med oron. Det har varit så sen den dagen jag fick veta att jag var gravid. Jag har svårt att prata om hennes framtid t.ex, för att inte utmana ödet.

Hon är ett otroligt livligt, vackert, levnadsglatt och charmigt barn. Det känns för bra för att vara sant. Jag är så otroligt lycklig att jag har henne.

En sån här blogg, som jag hamnade på av misstag och fortsatte läsa har faktiskt hjälpt mig med vissa saker. En mening som var ungefär så här "Jag minns hur jag brukade önska att jag fick sova längre än till sex någon gång. Nu skulle jag göra allt för att få se hans lilla ansikte varje morgon". Just den meningen har jag tänkt på när tålamodet någon gång varit på väg att tryta. Vaknätter, trots, m.m.

Det är både skönt och tragisgt att höra att det är normalt och att många känner så.

Det kan nog vara som några av er säger att oron ökar p.g.a medvetenheten om andras tragedier. Jag har två kollegor som förlorat sina små barn. Känner flera som förlorat barn sent i graviditeten och dessutom har min sambo förlorat flera familjemedlemmar inom loppet av några få år. För mig känns det alltså inte alls som "det kan inte hända mig". Vore skönt att kunna känna så, men döden känns nära.

För oss som INTE förlorat ett barn.

INNEHÅLL