• Anonym

    Arg svärdotter

    Har två söner, A och B. A gifte sig tidigt med sin fru och de har varit gifta under många herrans år. B gifte sig senare och skilde sig för några år sedan. B är nu omgift sedan tre år tillbaka med en ny kvinna. B har två barn med sin tidigare fru och ett barn på väg med sin nuvarande, hon har också ett barn sedan tidigare förhållande. 

    B:s fru är nu missnöjd med mig och hennes missnöje ledde till en konfrontation som hon initierade och som jag försökte hantera utan att ha någon egentlig framgång.

    Det som lett fram till B:s frus missnöje är att när A:s fru för ett tag sedan bröt armen så har jag ställt upp så mycket jag kunnat som barnvakt. Detta sammanföll vid ett tillfälle med att också B och frun behövde barnvakt. Jag och maken delade upp oss så att jag hjälpte A:s fru och maken B:s fru, något som inte alls var tillfredsställande i hennes ögon.

    Jag konfronterades med detta och fick då veta att jag prioriterar A:s fru. På direkt fråga ville B:s fru dessutom veta om jag räknar henne som min familj. Det gör jag inte eftersom jag inte känt henne så särskilt länge och för att de inte bor på samma ort som vi gör varför vi träffar dem lite mer sällan.

    Jag vet att B är lycklig över och med sin fru och jag tycker också att hon är en utmärkt person, vilket jag också sa till henne. Hon är dock fly förbannad över att jag inte svarade på frågan på ett annat sätt.

    Till saken hör också att son B berättat att frun har svårt att acceptera hans barn medan hon tycker att det är självklart att han ska känna för hennes barn som sitt eget (vilket han säger sig göra). Jag sa till min son att jag inte ville höra på den sortens kritik mot henne eftersom det gör att hon och jag hamnar i en orättvis situation. Hon för att hon tror att hon pratar med sin man i förtroende och jag för att jag får veta något som jag ändå inte kan prata med henne om och därmed inte har hennes version (och lite för att det väl inte egentligen angår mig, hon (frun) beter sig inte illa mot barnen utan har vissa svårigheter med sina känslor, vilket är något som jag tycker att de får lösa sinsemellan). Jag tycker att hon verkar vara en väldigt bra människa och hon är också en mycket bra mamma till sitt biobarn. 

    Frågan är nu för min del varför det är så upprörande att jag ännu så länge känner mer för den svärdotter jag känt längst och för att jag har en bra kontakt med den kvinna som B tidigare var gift med. B:s fru själv lever med mina barnbarn men har svårt att ta dem till sig och de är ju barn. Hon själv är en snart fyrtioåring kvinna som jag känt under några år och ändå tar hon illa upp för att jag inte känner för henne som om hon skulle vara mitt eget vuxna barn? Jag har aldrig uppfört mig illa, har inte haft anledning heller, och jag skulle aldrig ha nämnt något om detta om det inte varit för att hon känt behov av att konfrontera mig.

    Jag tycker att hennes barn som hon har med sig in i förhållandet är en strålande unge och jag sitter alltid barnvakt också för det barnet när de tycker att det behövs och de så önskar. Men hon är arg för att jag också då när jag sitter barnvakt för det barnet ibland ringer till min före detta svärdotter och frågar om hon vill att mina andra barnbarn också ska få komma. Det gör att hennes barn inte får känna sig särskild. Jag har svårt att förstå den saken. 

    Ja, detta var ett axplock av problematiken. 
    Det är inte bra det jag gör, det är tydligt. Och jag vill gärna att det ska bli bra, men jag har svårt att känna mig motiverad att ändra mig så värst mycket eftersom jag inte ser de fel hon menar sig se. 

    Vad skulle ni säga är mina mest graverande misstag?
    Ber om ursäkt för många "A" och "B" och kanske rörig text. 
     

  • Svar på tråden Arg svärdotter
  • Jackson

    Men har inte hennes barn egna mor och farföräldrar?

    Och om du vill hålla kontakt med din förra svärdotter så har du all rätt att göra det, bara för att en relation tar slut så innebär inte det att personerna är familj, speciellt inte när det är barn inblandade. Din nya svärdotter har faktiskt inte någonting att göra med vem du pratar eller umgås med.. Det är ett faktum hon måste acceptera. 

  • Avatarlös
    Anonym skrev 2013-01-04 13:57:07 följande:
    Ja, det har du kanske rätt i. Jag tror inte att hennes barn är så mycket tillsammans med sina farföräldrar. Barnet bor på heltid hos sin mamma och min son och jag är så gärna ställföreträdande! Hennes barn är jättebra, det är inte alls det. Jag tycker bara att det känns så oerhört konstigt att bli pålagd villkor som jag aldrig själv ställt och aldrig skulle ställa. Jag har aldrig tänkt tanken att någon har bytt ner sig, tycker som sagt att alla tre kvinnor som på allvar och under långa och ännu längre tider har figurerat i mina söners liv har varit och är väldigt bra. OM det är som du spekulerar i så kan jag inte hjälpa att det känns lite som att bli straffad för något som bara finns i hennes huvud och inte i mitt. 

    Nu var hon ju heller inte nöjd med att jag hjälpte A:s fru och att maken var den som hjälpte B och henne. Så allt handlar inte om min före detta svärdotter, en del handlar om att hjälpen hon fick var av min man och att det därför inte räknades på nåt sätt eftersom hon menar att det visade vem jag bryr mig om och inte. Ett resonemang jag inte fattar.  

    Det var inte så att jag tyckte du skulle ta ansvar för hur hon känner och inbillar sig. Bara en tanke på hur det kunde se ut i hennes huvud och vad som triggar det. 

    Fortsätt på samma spår du är inne på. Var trevlig och hjälp till när du vill och kan. Det brukar löna sig i längden. Och gör det så spelar det ingen roll hur mycket du anstränger dig för det blir iaf inte bra.  
  • Anonym

    Hej ts!
    Jobbig sits du har hamnat i men du låter som en riktigt bra svärmor. Har själv en svärmor som jag älskar och om det skulle ta slut mellan mig å min sambo så hoppas jag att jag å hon kommer att ha fortsatt kontakt.
    Ett tips: kanske du å svärdottern kan hitta på något bara ni två utan gubbarna å barnen/barnbarnen  är med, typ gå å ta en fika eller något sådant så att ni får lära känna varandra på ett annat plan?  

  • Anonym (...)

    Jag skulle gissa på att din svärdotter är en mycket osäker och rotlös kvinna med låg självkänsla som tar sig uttryck i avundsjuka och ännu mer osäkerhet. Hon behöver och vill ha bekräftelse på att hon är "godkänd".

    Förmodligen blev hon väldigt ledsen över att du inte ser henne som familj. Kanske tar det sig uttryck som ilska och frustration? Och det är det enda i allt du berättar där jag verkligen förstår henne. I övrigt gör och säger du allt rätt tycker jag, problemet och osäkerheten ligger helt klart hos henne. Det är tydligt att du är en snäll och omtänksam person som respekterar alla inblandade, både henne och din förra svärdotter. Eloge till dig för det.

    Det förvånar mig att så många tycker det är självklart att man som svärdotter inte räknas som familj av sina svärföräldrar. Tar till mig den insikten.

    Men kanske är hon som jag (och för den del mina svärföräldrar och föräldrar), som tycker det är fullständigt självklart? Den dag jag och maken gifte oss höll samtliga våra föräldrar tal till sin svärdotter/-son som gick ut på att man välkomnades in i familjen offentligt. Min svärfar talade dessutom långt och varmt om att jag redan var en del av deras familj. Min pappa utbrast redan på kyrktrappan till min man "NU är du en i familjen på riktigt!".

    Att man inte alltid blir sedd som en dotter/son till svärföräldrarna, men en i familjen - absolut.

    Hade mina svärföräldrar helt förbisett att välkomna mig i familjen vid bröllopet (eller på annat sätt visat eller sagt det) och jag senare hade frågat samma som din svärdotter frågade dig, och hon hade sagt "nej, jag ser dig inte som familj" - då hade jag blivit mycket ledsen. Och jag är också ganska osäker och angelägen om att vara omtyckt av mina svärföräldrar, det har jag alltid varit. Så en sån sak som att bli en i familjen är mycket viktig för mig. Kanske är det så för henne med?

    Kanske är det en sån obetydlig sak som är orsaken till alltihop. Kanske har hon dragit den förhastade slutsatsen att ni inte tycker om henne?

    Men oavsett, du har inte gjort nåt fel alls. Ser du inte henne som familj så gör du ju inte. Beklagligt men inget att göra åt. Jag ville bara ge en infallsvinkel från någon som förstår hennes reaktion efter din kommentar, även om du helt klart inte menade nåt illa.

    Jag vill bara öka förståelsen för det irrationella beteende som bara en mycket osäker och frustrerad människa visar. Inte acceptans för det, bara förståelse.

  • Anonym
    Anonym (...) skrev 2013-01-05 14:33:37 följande:
    Jag skulle gissa på att din svärdotter är en mycket osäker och rotlös kvinna med låg självkänsla som tar sig uttryck i avundsjuka och ännu mer osäkerhet. Hon behöver och vill ha bekräftelse på att hon är "godkänd".

    Förmodligen blev hon väldigt ledsen över att du inte ser henne som familj. Kanske tar det sig uttryck som ilska och frustration? Och det är det enda i allt du berättar där jag verkligen förstår henne. I övrigt gör och säger du allt rätt tycker jag, problemet och osäkerheten ligger helt klart hos henne. Det är tydligt att du är en snäll och omtänksam person som respekterar alla inblandade, både henne och din förra svärdotter. Eloge till dig för det.

    Det förvånar mig att så många tycker det är självklart att man som svärdotter inte räknas som familj av sina svärföräldrar. Tar till mig den insikten.

    Men kanske är hon som jag (och för den del mina svärföräldrar och föräldrar), som tycker det är fullständigt självklart? Den dag jag och maken gifte oss höll samtliga våra föräldrar tal till sin svärdotter/-son som gick ut på att man välkomnades in i familjen offentligt. Min svärfar talade dessutom långt och varmt om att jag redan var en del av deras familj. Min pappa utbrast redan på kyrktrappan till min man "NU är du en i familjen på riktigt!".

    Att man inte alltid blir sedd som en dotter/son till svärföräldrarna, men en i familjen - absolut.

    Hade mina svärföräldrar helt förbisett att välkomna mig i familjen vid bröllopet (eller på annat sätt visat eller sagt det) och jag senare hade frågat samma som din svärdotter frågade dig, och hon hade sagt "nej, jag ser dig inte som familj" - då hade jag blivit mycket ledsen. Och jag är också ganska osäker och angelägen om att vara omtyckt av mina svärföräldrar, det har jag alltid varit. Så en sån sak som att bli en i familjen är mycket viktig för mig. Kanske är det så för henne med?

    Kanske är det en sån obetydlig sak som är orsaken till alltihop. Kanske har hon dragit den förhastade slutsatsen att ni inte tycker om henne?

    Men oavsett, du har inte gjort nåt fel alls. Ser du inte henne som familj så gör du ju inte. Beklagligt men inget att göra åt. Jag ville bara ge en infallsvinkel från någon som förstår hennes reaktion efter din kommentar, även om du helt klart inte menade nåt illa.

    Jag vill bara öka förståelsen för det irrationella beteende som bara en mycket osäker och frustrerad människa visar. Inte acceptans för det, bara förståelse.
    Tack för ditt inlägg. Nyttigt att läsa. 
    Min svärdotter kan förstås ha dålig självkänsla utan att jag vet om det,  dock kan jag inte från mitt håll se att det skulle förhålla sig så. Detta är en mycket kompetent kvinna som har en framgångsrik karriär, många vänner, en färgstark personlighet och starka åsikter. Hon är omtyckt och respekterad (också av mig). Hon får mycket positiv feed back på allt hon gör och det med rätta. Det i sig betyder förstås inte att hon inte kan vara osäker men det finns egentligen inget som tyder på det (mer än möjligen detta problem då). 

    Hon är förstås välkommen i vår familj och det blev hon också redan innan de gifte sig. För mig är det inte samma sak som att hon är min familj. Hon lever i familj med min son och är varmt välkommen till vår familj. Jag skulle heller aldrig själv ha haft behov av att definiera hur jag ser på familjebegreppet om det inte varit så att hon krävde svar i den konfrontation som hon ställde mig inför. 

    Nu kvarstår tyvärr problemet och det verkar ha blivit ett mycket låst läge.
    Jag är inte välkommen hem till henne (ja, det är ju dem egentligen men hon skriver så "hem till henne") och får inte fira hennes barn på barnets födelsedag, trots att jag och maken tidigare planerat och fått svärdotterns medgivande och gillande rörande vår planering av en överraskning som vi har all anledning att tro att barnet verkligen skulle uppskatta.

    Jag har fått ett par mycket vassa och syrligt formulerade mail där det är uppenbart att hennes känslor svallar rejält inför min person. Hon blandar och ger och skriver om allt möjligt, varav ganska mycket (merparten) inte överhuvudtaget har med henne att göra. 

    Jag har svarat att jag mycket gärna pratar med henne och sagt mig vara villig att göra mitt absolut bästa för att reda ut det här på ett sätt som förhoppningsvis känns tillfredsställande för henne. Det godtar hon inte eftersom hon tycker sig känna att jag inte menar det på rätt sätt. Jag har frågat vad rätt sätt i sådana fall är, men får bara spydiga svar.

    Här står vi nu.
  • Duckan

    Hur kan du tala om för B att du inte känner att hon är en del av familjen? Det finner jag vara ett otroligt dumt, om än ärligt, svar. Varför vara så brutalt ärlig när det hade varit så enkelt att bara svara ja?

  • Anonym

    Hon låter inte frisk.

    Ska hon dessutom neka er att fira barnet bara för att hon inte får sin vilja igenom så har hon nog fått en knäpp skulle jag tro. Kan du inte prata med din son och få reda på vad det egentligen handlar om?

  • eber4

    Så som du beskriver det tycker jag di agerar föredömligt hittills. Du och din man har erbjudt lösningar (tex barnvaktgrejen) och haft en ödmjuk inställning. Frun verkar framförallt ha set klassiska problemet med att alla kommer med ett bagage. Att inte kunna acceptera att det finns en historik som påverkar när man kliver in i en grupp.

    Fortsätt på samma linje som du haft hittills.

  • Maskot

    Vilket tråkigt läge du har hamnat i.

    Undrar om din svärdotter kanske mår dåligt, är deprimerad eller har någon psykisk ohälsa. Känns som att hon överreagerar och söker problem istället för att vilja hitta lösningar. Man funderar ju lite över hur din son har det och hur han mår i den här konflikten. Måste kännas jättejobbigt för honom också.

    Har inga råd- du känns klok och det löser sig säkert med tiden. Men jag förstår att det känns riktigt ledsamt!    

  • Anonym
    Anonym skrev 2013-01-05 13:51:34 följande:
    Hej ts!
    Jobbig sits du har hamnat i men du låter som en riktigt bra svärmor. Har själv en svärmor som jag älskar och om det skulle ta slut mellan mig å min sambo så hoppas jag att jag å hon kommer att ha fortsatt kontakt.
    Ett tips: kanske du å svärdottern kan hitta på något bara ni två utan gubbarna å barnen/barnbarnen  är med, typ gå å ta en fika eller något sådant så att ni får lära känna varandra på ett annat plan?  
    Det har vi gjort i den mån det funnits tid till det. Hon har ett mycket viktigt arbete och har även ett umgänge med andra som hon förstås önskar underhålla. Mitt sätt att visa henne uppskattning har varit att förutom att säga det till henne (att jag tycker att hon är en mycket bra person som jag tycker bra om) har varit att avlasta henne med bland annat barnvaktshjälp. Vad gäller att lära känna henne så har jag ställt frågor om saker jag upplever att hon har ett starkt engagemang inför. Det har gällt hennes yrkesutövning, frågor kring barnet och nu under hennes graviditet så har jag också försökt att både prata om hur hon själv mår och på olika sätt visa att det kommande barnet är efterlängtat också av oss. 

    Jag har uppriktigt trott att det plan vi befinner oss på är ett bra plan. Nu visar det sig att det inte är så och att hon önskar något av mig som hon sedan inte alls har lust att ge mig en chans att nå upp till. Men kanske är det ilskan som står i vägen, sjunker den undan så uppenbarar det sig kanske nya tillfällen att finna varandra. Men jag kan ju knappast helt modifiera den människa jag är utifrån hur hon tycker att jag bör vara. Jag kan försöka möta henne men det är väl också allt.  
  • Anonym
    Duckan skrev 2013-01-14 09:45:28 följande:
    Hur kan du tala om för B att du inte känner att hon är en del av familjen? Det finner jag vara ett otroligt dumt, om än ärligt, svar. Varför vara så brutalt ärlig när det hade varit så enkelt att bara svara ja?
    Ja, det kom sig bland annat av att jag från ingenstans blev väldigt utskälld och inte hade ordnat mina svar på ett genomtänkt sätt. Jag visste ju inte vad som komma skulle. Hon skrek om att jag ska känna för henne som en dotter och att hon tycker att jag gör det för A:s fru. Jag svarade att jag ju känt den kvinnan under mycket lång tid och att jag ser på mina söners kvinnor som deras familjer. Jag sa också att jag verkligen uppskattar dem som delar av mina söners familjer och att jag tycker väldigt bra om henne. 

    För mig har kanske distinktionen varit ett sätt att ha klart för mig själv vad jag kan och inte kan göra och säga. Jag har velat visa omtanke och respekt och inte kliva över gränser och bli den där svärmodern som upplevs som invaderande. Det har aldrig betytt att jag inte känner för människor som är viktiga för mina söner, för det gör jag. Men jag blev ställd av att få förklarat för mig hur jag borde vara och utifrån det reagerade jag. Jag hade kanske kunnat formulera mig bättre, men det är ju ett stort krav att ha på sig när man oförberedd hamnar i en upprörd situation där man befinner sig på de anklagades bänk (och där barn var närvarande). Jag försökte hålla mig saklig och ärlig utan att vara oförskämd eller på annat sätt komma med motanklagelser (inte för att jag har några sådana egentligen men för att det kan vara lätt att hamna i försvar när man blir angripen. Jag är bara människa jag också).  
  • Anonym
    Duckan skrev 2013-01-14 09:45:28 följande:
    Hur kan du tala om för B att du inte känner att hon är en del av familjen? Det finner jag vara ett otroligt dumt, om än ärligt, svar. Varför vara så brutalt ärlig när det hade varit så enkelt att bara svara ja?
    Hon är ju inte det. Ska inte vuxna människor kunna ta att de inte är som en dotter för sin svärmor även om dom ingår i familjen genom sonen?
  • Duckan

    Jag missade den biten om att hon skulle "kännas som en dotter för dig" ts. Det var mycket begärt av B.
    Men att hon ska känna sig som en del av familjen tycker jag att hon kan begära. Sen om du har hjälpt A lite mer, ja så kan det bli. Jag har skilda svärföräldrar och de har helt klart hjälpt svågerns familj mer än dubbelt så mycket, för att den familjen ber om hjälpen och vi har inte behövt det. Inte kan jag vara sur för det. Däremot om de sa nej till oss när vi väl frågade så ja, då skulle jag ruttna ur.

Svar på tråden Arg svärdotter