Arg svärdotter

Har två söner, A och B. A gifte sig tidigt med sin fru och de har varit gifta under många herrans år. B gifte sig senare och skilde sig för några år sedan. B är nu omgift sedan tre år tillbaka med en ny kvinna. B har två barn med sin tidigare fru och ett barn på väg med sin nuvarande, hon har också ett barn sedan tidigare förhållande. 

B:s fru är nu missnöjd med mig och hennes missnöje ledde till en konfrontation som hon initierade och som jag försökte hantera utan att ha någon egentlig framgång.

Det som lett fram till B:s frus missnöje är att när A:s fru för ett tag sedan bröt armen så har jag ställt upp så mycket jag kunnat som barnvakt. Detta sammanföll vid ett tillfälle med att också B och frun behövde barnvakt. Jag och maken delade upp oss så att jag hjälpte A:s fru och maken B:s fru, något som inte alls var tillfredsställande i hennes ögon.

Jag konfronterades med detta och fick då veta att jag prioriterar A:s fru. På direkt fråga ville B:s fru dessutom veta om jag räknar henne som min familj. Det gör jag inte eftersom jag inte känt henne så särskilt länge och för att de inte bor på samma ort som vi gör varför vi träffar dem lite mer sällan.

Jag vet att B är lycklig över och med sin fru och jag tycker också att hon är en utmärkt person, vilket jag också sa till henne. Hon är dock fly förbannad över att jag inte svarade på frågan på ett annat sätt.

Till saken hör också att son B berättat att frun har svårt att acceptera hans barn medan hon tycker att det är självklart att han ska känna för hennes barn som sitt eget (vilket han säger sig göra). Jag sa till min son att jag inte ville höra på den sortens kritik mot henne eftersom det gör att hon och jag hamnar i en orättvis situation. Hon för att hon tror att hon pratar med sin man i förtroende och jag för att jag får veta något som jag ändå inte kan prata med henne om och därmed inte har hennes version (och lite för att det väl inte egentligen angår mig, hon (frun) beter sig inte illa mot barnen utan har vissa svårigheter med sina känslor, vilket är något som jag tycker att de får lösa sinsemellan). Jag tycker att hon verkar vara en väldigt bra människa och hon är också en mycket bra mamma till sitt biobarn. 

Frågan är nu för min del varför det är så upprörande att jag ännu så länge känner mer för den svärdotter jag känt längst och för att jag har en bra kontakt med den kvinna som B tidigare var gift med. B:s fru själv lever med mina barnbarn men har svårt att ta dem till sig och de är ju barn. Hon själv är en snart fyrtioåring kvinna som jag känt under några år och ändå tar hon illa upp för att jag inte känner för henne som om hon skulle vara mitt eget vuxna barn? Jag har aldrig uppfört mig illa, har inte haft anledning heller, och jag skulle aldrig ha nämnt något om detta om det inte varit för att hon känt behov av att konfrontera mig.

Jag tycker att hennes barn som hon har med sig in i förhållandet är en strålande unge och jag sitter alltid barnvakt också för det barnet när de tycker att det behövs och de så önskar. Men hon är arg för att jag också då när jag sitter barnvakt för det barnet ibland ringer till min före detta svärdotter och frågar om hon vill att mina andra barnbarn också ska få komma. Det gör att hennes barn inte får känna sig särskild. Jag har svårt att förstå den saken. 

Ja, detta var ett axplock av problematiken. 
Det är inte bra det jag gör, det är tydligt. Och jag vill gärna att det ska bli bra, men jag har svårt att känna mig motiverad att ändra mig så värst mycket eftersom jag inte ser de fel hon menar sig se. 

Vad skulle ni säga är mina mest graverande misstag?
Ber om ursäkt för många "A" och "B" och kanske rörig text.