Sömn/mat/aktivitet för femmånaderstvillingar

Hej!

Känner igen mig i mycket du skriver. Mina tvillingar har hunnit bli 2 år nu och har nästan (men bara nästan ) hunnit glömma hur det var då under de förtsa månaderna. Mycket kom tillbaka då jag läste ditt inlägg och jag då tänker jag främst på den där jobbiga känslan att aldrig räcka till och att alltid gå omkring med ett dåligt samvete för att man inte kunde ge dem tillräckligt med närhet. Det som tröstade mig i de svåraste stunderna var att tvillingar, enligt forskning på området, visat sig vara speciellt duktiga på att känna empati och ofta har en massa andra goda egenskaper som jag inte kommer ihåg just nu. De far alltså inte illa av att vänta en stund på mat etc. Man finns ju där i närheten iallafall och man kan trösta med sin röst. Man lämnar ju inte dem ensamma.

Våra twins hade också napp från början. Tror faktist inte att sovandet har påverkats av det eftersom de långa stunder kunde sova utan nappen också. De åt var tredje timme fram till att de blev kring halvåret. Hos oss var det alltid tjejen som vaknade och då väkte vi hennes bror så att vi slapp mata en gång till (ammade men de fick också flaska vid varje mål eftersom pojken åt super långsamt då han ammades och det höll inte då det fanns en till som ville ha mat).

Våra sov tillsammans i samma spjälsäng under de första veckorna men fick ganska snabbt egna sängar. Dom somnade aldrig då de ammades och i början var det bara att lägga ner dom i sängen och så sov de där tills det var dags för mat. Efter 3 månader blev det lite krångligare och de fick börja somna i famnen efter sista målet. Vi såg alltid till att vara två vuxna hemma under deras första månader för ingen av oss tyckte att nattandet funkade om man var själv. Vissa nätter sov de oroligt och då fick de sova mellan oss eller på oss som de ofta krävde. Vi har aldrig tyckt att det varit viktigt att hålla sig till antingen egen säng eller samsovning utan vi har anpassat oss efter hur situationen varit. Nu är de som sagt 2 år och har sedan över ett år tillbaka somnat i sina egna sängar varje kväll och ofta sover de där hela natten men lika ofta kommer den ena eller båda tassande fram åt morgonen om inte förr. Passar oss bättre än att bråka mitt i natten om var man ska sova.

Känner igen det där med att mata den ena medan den andra skrikandes väntar på sin tur. Kunde heller inte dubbelamma så det var bara att försöka vara ett steg före och börja amma lite innan det värsta hungerskriket började. Funkade ju inte varje gång och ibland var matstunderna rena plågan för oss alla tre. Allt det där blev förstås bättre med tiden och när vi väl började med fast föda var det ju inte lika mycket väntande och då kunde man pusta ut.

I de jobbigaste stunderna, då båda bara skrek kändes allting väldigt tröstlöst. Nu då man har lite distans till den där första tiden kan jag ge mig själv lite beröm och medge att jag gjorde mitt allra bästa. och att jag trots allt gjorde ett ganska bra jobb. Det kommer du också att känna, det lovar jag. Försök påminna dig själv om att du tröstar fastän du inte alltid kan ta dem båda i famnen. Jag kommer ihåg att jag bodde på golvet det förta året. Då var det lättast att vara nära dem båda. Hade också en mekanisk gunga som blev en livräddning ibland då jag var tvungen att pyssla med den ena och den andra var ledsen. Sittrarna anvöndes också flitigt.

Jag vet inte, det blev kanske inte så många tips och råd här nu. Ville bara att du ska veta att du inte är ensam att känna det du känner och kämpa med dessa "tvillingutmaningar". Kom ihåg att det blir lättare och lättare hela tiden och att du en dag får njuta helt fullt ut av lyckan att ha fått två på en gång.

Lycka till med allt! Kram