Irriterar mig på deras adoption, de borde försökt mer att få egna barn

På vilket sätt är du hennes vän, och du inte utgår från att hon hade en bra anledning till de svåraste valen i livet?

Får man bara klaga om man råkar ut för en trafikolycka, dvs. när man själv inte har något ansvar alls?

På min arbetsplats och bland släkt och vänner klagar folk på livet som småbarnsföräldrar varje dag. Ska man säga åt dem "men du har valt att skaffa barn, skyll dig själv att du inte får sova och inte får gå på toa i fred och inte har legat med din man på sju månader"?

Har du själv gjort IVF? Jag har gjort två stycken IVF-försök och tycker det känns helt rimligt att ge upp efter det tredje. Att fortsätta kostar pengar (20 000 + per försök) och om man har adoption som alternativ så kommer man behöva de pengarna (kostar 200 000 - 300 000 kr).

Jag tycker du ska sluta utge dig för att vara "vän", du verkar ju sakna förmåga till empati för dessa människor.

Vad tycker du om folk som behåller barnet (i magen) fast de får besked om att det har Downs syndrom?

Finns ju många barn som mer eller mindre blir ett problem för sina familjer. Tänker t.ex. på unga tjejer som skär sig, eller svälter sig, det finns ju familjer som nästan går under av sådana skäl. Eller en jag känner vars barn tog livet av sig. Det hade säkert funnits tecken innan men för familjen kom det oväntat. Det såret och problemet sitter kvar nu, 15 år senare. Det följer med föräldrarna tills de dör. Känner dessutom ett par helt vanliga familjer där ett eller flera av barnen har ADHD, de har också en hel del att klaga på...

Att skaffa barn är ett risktagande. Du vet inte vem av dina och vännens barn som kommer ställa till mest problem under er livstid.

"Tre IVF-försök är inte särskilt mycket"?

För dig, att höra i andra hand om tre IVF-försök, det var kanske inte så mycket.

Jag kan verkligen förstå att man ger upp IVF efter ett missfall. När det väl blir något, efter alla år, så blir det missfall... Behövs inte någon djupare analys för att förstå att det känns som ett gigantiskt misslyckande. Och något man inte vill vara med om igen.

Fortsätter man så kan det ju bli tre IVF:er och ett till missfall, och fortfarande inget barn. Och då är man kanske 56 000 kr fattigare (priset om man köper 3-pack IVF-behandlingar på Carl von Linné, priset per styck är 27 000). Då har åren gått, kroppen är körd i botten, förhållandet tyngt av sorg och ledsamheter, man riskerar att ha dragit på sig sjukdom som gör att man inte får adoptera... Allt från cancer till psykiska problem.

Alla reagerar olika på IVF och missfall, och de du hör om som reser sig gång på gång och betalar för IVF efter IVF, det är antingen folk som tycker att ett biologiskt barn är väldigt viktigt, eller så är det folk som behandlingen inte tar lika hårt på. Eller ett tredje alternativ, att man inte får adoptera.

Du ser ett lyckat IVF men jag ser ett missfall som är droppen för en person som har fått uppleva att mensen kommer ovälkommen kanske 50-60 ggr (om de försökt i fem år).

Nej jag tycker inte att du verkar vara någon bra vän. En bra vän skulle ta adoptionen på allvar och ta det därifrån, barnet är en del av din väns familj och din vän behöver stöttning. Tipsa henne om att söka hjälp hos sin adoptionsorganisation, hos adoptionsrådgivarna, www.adoptionsradgivarna.se/ , visa att du tror på att deras lilla familj kommer komma igenom de här svårigheterna som inte alls är något unikt.

Menar du att hon ska fosterhemsplacera barnet för att det går igenom en fas som nog är rätt vanlig när man har den bakgrunden? Eller menade du att hon ska söka hjälp för sina anknytningsproblem eller sin livskris eller vad det nu är som gör att A-mamman inte mår bra?

Vi ställde oss i adoptionskö samtidigt som vi gjorde vår utredning. Nu håller vi på med IVF och jag måste säga att om vi får barn på detta sätt så är det absolut inte "lättvindigt". Det kan t o m vara så att det blir enklare med adoption, med tanke på att vi har flera års kötid.

Du har rätt i att detta med att rädda ett barn inte är någon ok anledning till att adoptera. Alla som adopterar vet att om de inte adopterar barnet så kommer någon annan göra det. Undantaget är de som adopterar lite äldre barn eller barn med special needs som avskräcker (t.ex. HIV).

Jag tycker ändå att barnets perspektiv är viktigast. Vilka föräldrar är bäst, de som kämpat länge och kanske bara får ett barn och då genom adoption, eller de som redan har två-tre biobarn men känner att det finns plats för fler? Det måste väl ändå variera från fall till fall, och hur man är som förälder? Är helt emot att adoptera för att göra en god gärning, vilket man som sagt inte får göra i Sverige, men om en familj med bio-barn känner att adoption verkligen är rätt för dem så tycker jag att de ska köra på. Ingen har rätt till barn, allt måste utgå från barnets bästa.

Klokt!

Jag har äntligen blivit gravid, efter vår andra IVF. Är i vecka 10 och känner så tydligt att om det blir MF så kommer vi köra på adoption istället. Skulle inte klara av att börja om från början efter att ha kommit såhär långt. Hittills har det ändå känts ok med IVF, vissa fysiska problem (överstimulering) och mkt oro, men ändå hanterbart. Ett missfall skulle ändra hela den upplevelsen, från hanterbart till ett helvete. Ta i trä och hoppas att det inte händer. Vill bara säga att nu efter att ha blivit gravid så förstår jag så väl de som inte orkar fler IVF efter en sådan händelse.

Jag måste bara säga att jag absolut inte ser adoption som att "ta sig an" ett barn. Jag ser adoption som att göra anspråk på ett barn som inte är ens eget (innan adoptionen), ta det till ett nytt land osv, utan att barnet själv får någon chans att påverka. När vi planerat att adoptera så är det alltid det som är den svåraste frågan för mig. Är jag verkligen värd ett barn? Frågan blir ju enormt mycket större när det inte är ett barn man har någon självklar koppling till (som ett barn man föder).

Jag är för adoption till 100% och kan fortfarande tänka mig att vi kommer adoptera i framtiden (trots gravid nu), men jag tänker ändå mycket kritiskt kring vilket jätteansvar man tar på sig som adoptivförälder. Uppstår det en situation liknande den som TS väninna hamnat i så ska man klara av den (söka ett bättre stöd än TS!).

Att adoptivföräldrar ser ner på bioföräldrar får stå för dig, jag har aldrig stött på detta från adoptivföräldrars håll. De flesta adoptivföräldrar har försökt bli bio-föräldrar först och den långa kamp det oftast är är nog inget man slutar kännas vid bara för att man går vidare. Dessutom, det förekommer (bland annat bland adoptivföräldrarna här på fl) att samma föräldrar har både bio-barn och adoptivbarn.

Vari ligger det stora undrar du, och det tycker jag är en väldigt konstig fråga. Tänk dig att något hade hänt så att dina barn (om du har barn) från födseln och 1-4 år framåt var borta från dig, i ett annat land, växte upp med ett annat språk, och du endast hade sparsamma rapporter som talade om vad barnet hade varit med om under den tiden. Vissa saker fick du gissa dig till från barnets beteende. Vissa saker fanns dokumenterade. Inga trevliga saker. Hade inte du känt att du har en något tyngre uppgift som förälder jämfört med den som tryggt har vaggat sitt barn till sömns varje kväll sedan barnet föddes? Skulle du inte ta dig själv på väldigt stort allvar? Att man inser det speciella ansvar man har som adoptivförälder, och tar sig själv på allvar, betyder inte att man jämför sig med "vanliga" föräldrar och ser sig som bättre. Bara annorlunda.