Adoptera bort

Är det inte bättre att han får bo i en fosterfamilj medan du jobbar på att må bättre och bli starkare som person? Jag tror du kommer ångra dig i framtiden när omständigheterna är annorlunda..

Fast en fosterfamilj kan väl "behålla" honom som sin egen även om de inte får ta över vårdnaden på papper? Jag bara tänker att du om några år kanske har en helt annan situation där du kan ge honom vad han behöver. Och det betyder ju inte att han måste flytta till dig helt och hållet, det går säkert att ha delvis boende hos fosterfamiljen och delvis hos dig.

Jag är inte så insatt, men jag tror ändå det finns bättre alternativ än adoption. Om inte annat kan du ju testa fosterfamilj under ett år innan du tar ett slutgiltigt beslut?

Det där låter toppenbra Att man har tid på sig att tänka över sitt beslut alltså.

Men som sagt så krävs ju ändå att barnet bor i familjehem i tre år innan man kan adoptera bort det (som jag förstod det). Så du har ju inte direkt något annat val än att låta de tre åren gå. Så jag tycker att om du verkligen vill så ska du köra på den lösningen, och under tiden gå till psykolog eller annan samtalskontakt.

Även om du inte har psykiska problem sen tidigare kommer det påverka dina känslor att ha lämnat bort ditt barn.. Och kanske kommer du må tillräckligt bra om tre år för att kunna ta tillbaka honom. Kanske är du klar med studierna, eller av annan anledning inte studerar mer? Kanske har du en sambo, kanske är du gift? Kanske har du ett till barn på väg? Man vet aldrig hur framtiden ser ut.

Men i och med adoption kommer ju sonen sannolikt även förlora kontakten med sina mor- och farföräldrar, och andra släktingar. Det känns inte riktigt schysst när det finns andra alternativ som är bättre.
Har du honom hos en fosterfamilj kan han alltid få träffa dig och släkten någon helg ibland. Kanske till och med dina föräldrar oftare?

Så han är hos sin pappa ibland? Går pappan med på adoption? Kan inte pappan ta över boendet?
Om anknytningen har fungerat en gång kan det förmodligen fungera igen, bara då får tid för återhämtning. Jag vet vad stress kan göra med en..

Jag har i alla fall två ex vars mammor är adopterade (inom Sverige). Båda två (mammorna alltså) har mått väldigt dåligt över det och är fortfarande instabila känslomässigt.
Givetvis kan det inte representera majoriteten, men jag kan förstå varifrån deras känslor kommer.

Jag har själv mått så dåligt att jag varit övertygad om att mina barn skulle ha det bättre utan mig. Hade ju dock en man så det var inte aktuellt med adoption, snarare självmord.. Kan säga nu i efterhand att jag är glad att jag inte lämnade mina barn.
Mitt liv har förändrats oerhört mycket sen dess.