Adoptera bort

hejsan!

Under en längre tid har jag nu funderat på att adoptera bort mitt barn på 30 månader, känner att jag kan inte ge honom allt han behöver. Han är otroligt aktiv och har en stort behov av en manlig förebild något jag inte kan ge honom. Hur går jag till väga för att göra det så lätt för honom som möjligt? Älskar honom det gör jag men bara jag är inte tillräcklig längre 

Jag förstår alla era åsikter och så, faktum är väl bara att det inte fungerar. Jag både pluggar 100% tar hand om honom och hemmet. Han kräver förmycket för att det ska kunna gå ihop när man är en person. Jag kan inte ge honom den uppmärksamheten han behöver och vill ha. Det resulterar i att han inte gör annat än att skrika och gnälla, jag ser att han inte får det han behöver från mig. Jag kan inte stå och laga mat utan att han är där och skriker och bråkar, inte diska ingenting. Jag ser hur han söker sig till män hela tiden säkert mycket för vi är bara kvinnor i min familj. Jag ser inte den pojke som en gång var lycklig längre när jag räckte till.

anonym: ja så det finns fler som känner så här iaf, det är inte bara jag.

MinaE: Nja att ha nån i mitt hemsådär som man inte delar livet med det känns ju bara konstigt. Skulle nog bara känna mig mer misslyckad av det också som att jag inte fungerar i en normal vardag. För det gör jag ju han får mat,kläder och så.. Jag vet att jag inte är en dålig mamma men jag är inte tillräckligt för honom. Min mamma som har 4 barn har sagt att han är en prövning och krävande. Visst är han underbar också men jag tror aldrig att jag som själv kommer kunna tillfredställa hans behov och jag tror inte en kontaktfamilj nån gång ibland hjälper heller.

Herdis: dåligt självförtroende eller deprimerad är jag inte slutkörd kanske. Jag ser inte att en kontaktfamilj eller så kommer hjälpa för jag får komma ut ibland och det har inte gjort saken bättre. Snarare kanske värre eftersom jag inte känner nån längtan att hämta honom eller knappt tänker på honom för den delen heller. Men iof så vet jag ju att han har det bra där han är då

MinaE: förutom just det här mår jag bra och ser fram emot att få börja plugga på högskola till hösten och en trevlig sommar

helle85: ja kanske är det en bättre väg att börja med.

MinaE: den historian är inte positiv och jag har ingen lust att berätta mer än att han svek mig, stack och hittade ny direkt. Sen valt att inte finnas över huvudtaget och hans familj stöttar det beslutet

minaE: nej tror inte de har nått med saken att göra eftersom vi hade en bra anknytning jag och sonen tidigare.. Jo men det är ju inte en pappa

Usch, kan inte förstå att det finns såna människor som du!! Hur kan man ens tänka på adoption på sin 2,5 åring??!! Och för att din son inte har en pappa ska du då göra det värre så att han varken får en mamma eller pappa? Det gör verkligen ont i hjärtat när jag läser det här.

Vilken hjälp tror du finns i fallet med en psykisk sjuk och suicidal mamma? Det lär ju vara nån sorts fosterfamilj.

Yupp.

En "dålig" förälder kan alltid få hjälp. 

Därför att blod är tjockare än vatten. Man har en anknytning till sin familj, och den anknytningen är stark. Se bara på de barn som blir bortadopterade, de lider ofta av depression och de känner sig övergivna. Jag är fullständigt övertygad om att en "dålig" mamma är bättre än en fostermamma. Sedan finns det givetvis extremfall, jag tycker inte att ett barn ska stanna i en familj där barnet tex utsätts för sexuella övergrepp. Men jag tycker det krävs rätt mycket för att ett barn ska ha det bättre utanför familjen.