Adoptera bort

Mamma till 4: han har alltid varit såhär det är inte bara någon trots och aktiv period som kommer att gå över. Det fungerar inte att ge honom den stimulansen och allt han behöver när man är bara en. Han behöver mer 

Personer kommer att komma o gå i han liv, hela livet. DU ska ju vara den fasta punkten.

Detta lå¨ter verkligen helt sjukt. Är detta sant så hoppas jag att förskolan eller de i närheten reagerar. 

Men om hon inte orkar ge honom uppmärksamhet och kärlek så är det nog bättre att adoptera bort honom för han behöver trygghet och med henne ser situationen inte så trygg ut just nu

loriyana: det är väl en blandning, och om stöd inte räcker då har det slösats bort massa tid då han kunde ha fått det bättre. Jag känner ingen direkt saknad när han är borta eller på dagis och jag vet inte om det är för jag börjat ställa in mig på en adoption men han förtjänar bättre. Oavsett så kommer han ju undra varför pappa och hela släkten övergav. Jag tror att de flesta bortadopterade barn förstår att det är något man gör för deras bästa. för att de ska få ett bra liv 

törnrosa: självklart ligger det nog ännu mer bakom men allt kan man inte ta upp på ett forum heller, kan ju hända att någon man känner råkar hitta och känna igen detta. Angående familjehem är det något jag inte vill att han ska hamna i utan då ska han i såna fall va hos mig tills en adoptivfamilj hittats för jag vill inte att han ska flänga runt. Jag tycker inte att det ska finnas nån kontakt då utan den ska klippas, enligt mig är det bara egoistiskt att komma nån gång ibland.

silhuett: nej jag tycker bara det är egoistiskt för jag kan inte se att det är för hans bästa. Det är ju för att det skulle få mig att må bättre. Han mister ju ändå sin anknytningsperson som folk säger och då är det väl bara elakt att komma nån gång ibland. Då är det väl bättre att han får en familj att knyta an till som är konstant

minaE: inte för att jag tycker det är relevant men jag är 24 år, han har alltid varit såhär men jag har inte alltid varit avstängd så jag tror inte att det är för det 

30 månader som i två och ett halvt år? Det här med minnen är helt individuellt. De minnen som fastnar i tidig ålder är de som är förknippade med starka känslor. Jag har minnen från den tiden i mitt liv. Om han kommer att minnas ditt ansikte kan vi inte veta men jag tror att han kommer att minnas att han kände sig övergiven. Och om han inte får ett direkt och tydligt minne av det så kommer det ändå att skriva i honom. Jag förstår att du inte vill lämna ut mer information här men det måste ligga mer i detta än vad vi vet. Kanske du ska börja med att testa barn och ungdomspsykiatrin? Det finns kunniga människor där som kan hjälpa till att se vad ditt barn behöver. De kan hjälpa till med anknytning eller se vad han behöver för stimulans. Kanske kan de ge dig ett nytt perspektiv. Du skriver att du tidigare haft en partner och att han verkade må bättre då om jag tolkar dig rätt. Han kanske är i en sorgefas? Om de hade nära kontakt har han ju förlorat någon som var viktig för honom, då behövs du extra mycket. Har du själv bra relation till dina föräldrar? Mina far- och morföräldrar hade av olika anledningar (sjukdomar, missbruk, död etc.) dålig kontakt med flera av sina föräldrar. Det är tydligt för mig att detta påverkat deras relation till mina föräldrar starkt. Men först i vuxen ålder har jag insett att det fortplantas genom generationerna. Vissa saker har mina föräldrar inte klarat av att ge mig pga sin egen uppväxt och det har påverkat mig som person och min föräldraförmåga starkt. Jag har under lång tid fått arbeta med mig själv i terapi. Utåt sett är jag vuxen och lyckad men på insidan var jag på vissa plan fortfarande ett barn som i min tur inte kunde ge vad ett barn behövde. Men det är något man kan lära sig. Om man vill och är beredd att öppna sig och jobba för det.

Jag förstår alla era åsikter och så, faktum är väl bara att det inte fungerar. Jag både pluggar 100% tar hand om honom och hemmet. Han kräver förmycket för att det ska kunna gå ihop när man är en person. Jag kan inte ge honom den uppmärksamheten han behöver och vill ha. Det resulterar i att han inte gör annat än att skrika och gnälla, jag ser att han inte får det han behöver från mig. Jag kan inte stå och laga mat utan att han är där och skriker och bråkar, inte diska ingenting. Jag ser hur han söker sig till män hela tiden säkert mycket för vi är bara kvinnor i min familj. Jag ser inte den pojke som en gång var lycklig längre när jag räckte till.