Ni som är otrogna, varför???

Jo, de e sant.
Du har verkligen svar på allt.... På ett positivt sätt tycker jag.

Han har ingen jobbtele, han är deltidsbrandman så han är hemma/på ordinarie jobb med sökare och har jour 1 vecka, dygnet runt var tredje vecka.  
Vill så gärna att jag inbillar mig allt, de e bara dumma tankar och magkänslan säger mig egentligen att jag överdriver, den brukar inte ha fel.
Och så den kvinnliga intuitionen, min mediala sida och medium jag pratade med i somras säger att det är hjärnspöke..
Men så behöver det ju inte vara.....   
   

Du menar att du "lyckats radera" hans magkänsla.... stackars han måste jag få säga.
Hur lyckas man med det? Manipulering?

Jag kommer att prata med honom, måste få slut på min oro, svartsjukan tar över.
   Kul att du tyckte om läsningen, håll ut, det kommer säkert mer.......
Allvarligt, har du fattat vad vi skriver om? 

Lånar den jag med..

Till viss del har min magkänsla rätt, likaså du...

Efter att jag gått och lagt mig igår hörde jag hur han började prata i telefon, lade inte så stor vikt vid det förens jag hörde att han berättade om sina yrken... misstankarna for igång, detta är ingen kompis eller förälder, detta är en brud från nätet.

Samtalet fortsatte om allehanda saker och mot slutet kommer då det jag satt och väntade på, önskemål om bilder, inte bara de han kunnat se på nätet , sen svarar han "men du har ju inte önskat några, men de kan jag försöka fixa".

De fortsätter en stund till och avslutas med att han säger något i stil med "ska gå och duscha nu, har du tur får du ett par bilder du kan mysa med ikväll, men då vill jag ha bilder tillbaka".... 

Vad han gör innan duschen kan jag ju bara fantisera om, men från att han gick in o låste dörren tills vattnet började låta tog en stund..... Likaså från att vattnet tystnade tills han kom ut, sammalagt var han där inne mer än dubbelt så länge än han brukar....

Tanken jag hade imorse att behöva ställa mig i samma dusch, fast det bara varit han där....

Nu har jag kommit dit jag verkligen inte ville, min sambo, mannen jag älskar, han som sagt att han älskar mig, skulle aldrig vara otrogen, är ju det ändå.
Det är nu Anna jag verkligen behöver allt de där om missbruk, jag ska gå tillbaka och läsa allt igen...
Det jag sagt innan att jag visst kan se att det handlar om missbruk, lik mitt alkoholmissbruk, är som bortsuddat.

Jag tror återigen att det handlar om ego, avsaknaden av samvete jämtemot andra människor i sitt liv, allrahelst de man säger sig älska.  

Sitter här och känner ingenting.... Vet inte om jag ska skratta, gråta, skita i det, skita i allt, gapa, skrika, vara tyst, har en obeskrivlig energi som jag inte vet var jag ska göra av, samtidigt vill jag inte göra något.
Känner mig inte ens lurad, bara missförstådd, utanför, bortglömd....
Obeskrivligt...      

       

Anna, det värmer att du trots ditt missbruk lider med mig, jag menar det är ju du som är bedragren, inte den som blir bedragen.

Samma minut han klev ur bilen på uppfarten bestämde jag mig för att inte säga något nu på lunchen, han är dock bara hemma 20 minuter och jag känner att jag kan vara så pass "mogen" och vuxen att jag ger honom tiden att förklara ikväll, när vi i lugn och ro utan tidspress kan prata.

Vi satt och pratade som vi brukar, jag var otroligt nog väldigt lugn, mådde skit vilket jag talade om och ja det gjorde jag, blodtrycket var skyhögt, likaså pulsen och han tyckte kanske det var dags att söka hjälp, men jag sa att det kom för en timme sen, och det brukar gå över och det gör det, men oftast sitter det kvar ett par dagar, men idag vet jag ju varför.... Stressen, oron tankarna över det som hänt, det måste vara det som triggat igång mitt bltr och puls.

 Jag satt och tittade på denna mannen jag älskar runt jorden och tillbaka, tankarna for runt, VARFÖR???

Tänk om det ännu en gång var en av mina mardrömmar... likt de jag hade för 6 månader sedan, då det verkligen var mardrömmar..
Helikoptrar som störtade i vår trädgård, barnen blev mördade, jag blev jagad med allehanda vapen, älsklingen dog när han var på utryckning och givetvis otrohet.

När jag vaknade på natten eller morgonen om jag lyckats sova genom allt så var jag rädd för att gå ner och titta så det verkligen inte låg en helikopter på gräset, låg barnen levande i sängarna, de veckor älsklingen hade jour var ja livrädd när han var tvungen att åka på utryckning, tänk om polisen kommer och ger mig ett besked jag inte vill ha, eller att de kommer när han är iväg på hv och de har sina skjutövningar, något har gått snett... 
Jag hade drömmar att jag gått genom hans mobil och dator, jag kan inte ens hans lösenord.  

Ska jag återgå till ego, ja men visst, jag som gammal alkoholmissbrukare vet att jag bara tänkte på mig själv, bara jag fick dricka bryr jag mig inte om andra, skiter fullständigt i vad de tycker och tänker, det är min ensak.....
Jag drack aldrig när barnen var vakna, bortsett från lite öl till maten, men det tycker jag är ok oavsett vem det gäller, men så fort de lagt sig hämtade jag ölen eller vinet och drack...
Jag tålde ju en del, så jag blev sällan väldigt påverkad.
Aldrig att jag drack starksprit.

Jag måste återkomma till magkänslan igen...
Den är så stark just nu så jag kan nästan ta på den...
Ja, han satt och pratade med en random brud igårkväll, ville ha bilder, antar att skickade bilder han med, möjligen att det var nakna bilder, att han var tvungen att runka till dem, hellre de än att han kåt kom och ville nuppa.

Var det verkligen ett så fruktansvärt samtal nu när jag tänker efter?
Jag hörde aldrig ett ord om att de ville ses inte ett ord om sex, däremot hörde jag något i stil med "jag har ju vatt ganska trevlig/snäll mot dig de senaste dagarna" och det är en tolkningsfråga...
Men jag vet vad han menar med de orden.....    
 
Men någonstans är jag verkligen redo att ge honom en chans att rätta till det, prata, visa mig att han tar bort bilderna, tar bort sin profil på dejtingsidan, talar om för den här bruden att det är färdiglekt.

För i slutändan är det faktiskt mig han säger att han älskar, mig han sover bredvid, det är jag som får kyssar, kramar, det var han som ville att jag flyttade hit för 8 månader sedan, det är vi som planerar renovering av huset, semestern, det var han som såg till att min ena son fick ny cykel, skridskor, nya kläder när han flyttade hit för en månad sedan, för att jag är sjukskriven och inte själv har de så fett med pengar just nu. 

Inte att jag på stående fot kommer att förlåta honom, han har verkligen lyckats att knäcka förtroendet, men jag är så jävla vansinnigt förälskad i karlafan så det gör ont.
Jag vill verkligen inte vara utan honom, han är mitt allt.....

Usch, detta blev ju lite dubbelmoral känns det som och långt, ber om ursäkt för det.
Men nu har jag fått ut mina tankar lite....     

Jo, jag vet att man är ego, jävligt ego.

Jag är uppväxt i en familj där pappa var alkoholmissbrukare, tog livet av sig när jag var 5 år, mamma träffade nya som även de drack, så det har funnits i hela mitt liv.

Jag har själv varit i skiten, ännu är jag över ytan sedan 6 månader så risken att falla tillbaka tror jag fortfarande är väldigt stor och detta hjälper inte, sugen efter öl och vin är stor, vågar inte ge mig ner till byn för att handla bara, jag vet att jag kommer sluta på systemet då. 
Istället har jag nu kommit på att mina lugnande tabletter, även Citodonet jag fick mot revbensbrott kan ha nästan samma effekt, ruset jag är ute efter.... men läkaren vill inte skriva ut fler nu så jag vet att det måste bli ett stopp, innan jag är beroende av dem, tar inte dem varje dag men dock, jag ligger fortfarande i farozonen för missbruk, det är vad jag tror i alla fall....

Ja, visst är jag, nä skämt o sido.

Min (livs)erfarenhet gör att jag istället för att explodera direkt så ligger det och pyr lite, lite som att suga på karamellen istället för att äta den direkt.
Ja, jag kan absolut köpa de med kicken, jag har ju själv behövt den.
Det är ju en jävla kick de får, när larmet går o de ska från 0-100 på ingen tid....
Adrenalinet rusar, jo det kan jag absolut förstå.

Jag är nästan rädd för min icke ilska, varför är jag inte arg?
Bara sårad, kränkt, respekten och tilliten har fått sig en käftsmäll, så mycket vet jag...
Samtidigt som jag inte ens är arg eller ledsen så vill jag vara det, han har ju burit sig illa åt.       

Tack ska du ha, jo men jag har en del erfarenheter, båda goda och mindre goda.
Jag har gått en av livets hårdaste skolor och därmed fått lära mig att visar man inte respekt, tillit och förtroende för någon så kommer man stå där ensam en dag.

Jag pratade med älsklingen igår och fick väl inte mycket gensvar, mer än att han kunde "väl" plocka bort appen om nu den störde så förbannat....
Vi pratade fram och tillbaka och jag blev inte riktigt klok, eller fick inget bra svar ska jag säga på vilken gång i ordningen det var....
men tydligen är det inte första gången, jo att han ringde var det tydligen, men har skickat sms och mms till andra med, bilderna totalvägrade han dock att ens radera.
Ja, vad ska jag göra??
Hans telefon... jag är inte hans mamma.
Men en sak fick han nog in, han låg i soffan i 3 timmar och bara stirrade i taket, sen ber han mig lägga mig hos honom, vilket jag gör (konstigt va, så sårad och ändå kryper jag upp och lägger mig i famnen), tittar mig djupt i ögonen och säger, "Det är dig jag älskar, jag vill inte träffa de där tjejerna, det är bara en dum sak som fortsatt"..
Hur vida jag ska tro på det eller ej, ja det får tiden utvisa.
Viktigaste av allt är ändå att han vet att jag vet... Och att vi trots detta kunde somna i varandras armar igår.....

Jag vet inte om jag är för naiv som tror på detta...
Men det kände så jävla bra att ligga där med honom i soffan och titta på tv, även om jag inte hade ro att göra annat än att tänka så kan det kvitta, menar han vad han sa, vilket min magkänsla säger att han gör, ja då vore det faktiskt fan själv om vi inte klarar detta...
Det är ju trots allt denna karljävel som jag älskar...
              

Tror du ett kloster hade hjälpt?
Ja, kanske, nämdemansgården funkar ju för vissa alkoholmissbrukare, antabus eller annan avgiftning.  

Hejsan Anna :)

Jo, det är blandade känslor här, vissa dagar är skitbra, andra mindre bra...
Telefonen kan ibland fortfarande vara väldigt viktig och igår när jag återigen tyckte att han började bli tråkig framför tv, då hade han haft den i handen i princip 3 kvällar på rad fick jag till svar att han hade 2 olika kompisar med olika problem som ville ha hans stöd...
Jag tyckte väl att han kunde ju sagt det innan han märkte att jag började surna, men jag tror faktiskt att det är så, och med min svartsjuka, osäkerhet och mindre tillit till honom just nu är jag fruktansvärt glad att han "bara" haft telefonen  och inte besökt dem....