Anonym (Anna 2) skrev 2013-09-05 21:23:02 följande:
Ja det går i perioder nästan som light psykoser, för som sagt man fattar inte vad man gjort man minns inte känslan och gör man det kan man inte fatta hur man kunde ha den..
Man kommer tillbaka till den här världen ser plötsligt det man har med nya ögon och lever som om det aldrig hänt tills.. Here we go...
Sen är man borta, helt jävla förlorad -Förlorad i den där intensiva inbillade förälskelsen det andra livet som inte finns i rushen som tar en med storm och man mår så jävla BRA
Hatar alla som är i vägen hatar att man inet kan annonsera ut i tidningen hur bra man mår och ja jag vet inte allt. Samtidigt som, om man kunde så skulle det blekna och med all säkerhet inte alls vara så som det känns ..
Om jag kunde skulle jag göra slut med mig själv så jag slapp samtidigt som jag saknar den där känslan så förbannat mycket
Jag tänker på allt jag gjort fast det är otroligt blekt idag, det bleknar fort och många minns jag inte ens. Jag kan inte sätta ihop känslan med en person, men jag minns känslan och jag vill ha den
Ibland som just nu har jag den lite (rätt långt ifrån ) men ändock -För min man. Som din troligen har för dig just nu och tycker det är rätt skönt tryggt och lugnt.
Men ja, det är som om det bor en jävul i huvet och som jag sa kommer nån förbi tittar på rätt sätt säger nåt på rätt sätt går så där nära på rätt sätt
Triggar
Då är det så fett kört.. Jag hatar det och ändå kan jag inte låta bli att älska det för känslan är så jävla underbar som om all ensamhet och längtan är borta och man mår så galet bra
Jag kan bara önska att ingen går förbi för min, min familjs skull och min man.
Det konstiga är att jag eg inte mår dåligt utan jag bara är -Jaha
Men mitt , då det börjar falna, i det just efter så mår man riktigt jävligt dåligt , självmordsbenägen destruktiv avvisande hatisk och med den värsta baksmällan du kan föreställa dig
I den där baksmällan så verkligen älskar jag min man samtidigt som jag föraktar han för att han lät det hända igen för att han inte var här ja anklagelserna är oändliga trots att han gjort absolut inget utan livet ser ut precis som vanligt..
Ja som du ser är hjärnspökena helt desperata..
Och jag önskar du fick vara i min hjärna ett tag.. Du skulle se det ur ett perspektiv som du inte trodde var möjligt . Det är så otroligt svårt att förklara.. På ett sätt -För din skull hoppas jag nästan att nån går förbi så kan jag skriva här under tiden helt uppriktigt alla faser och hur det är
Ja, men det är nog så, man "ser det med nya ögon", som sagt han är mer närvarande, talar oftast om vem han pratar med, låter luren ligga på ett bord fast det är tv eller toa... DÅ mår ja BÄTTRE!
Jag hoppas innerligt att det inte kommer tillbaka, samtidigt om jag vet att det kommer.
Senast idag hade vi en diskussion igen...
Efter en kort stund lade vi dock ner de hela, varför osv går jag inte in på, men jag har verkligen ingen lust att riskera förstöra något som är så bra som det vi har nu, för till syvende o sist så lägger jag en del av skulden på mig själv, "hade jag inte mått så dåligt, hade jag inte gjort/sagt, om jag bara..."
Ja, du fattar säkert, för helt ärligt, just nu är kärleken, nästintill passionen lika underbar som när vi träffades för 2 år sen och jag (han också tror jag) känner mig nykär...
Jag gör VAD SOM HELST för att få ha det såhär, även om jag långt ifrån kan lita på honom fullt ut, osäkerheten och svartsjukan finns där så fort han tar upp luren....
Fool skrev 2013-09-05 15:29:46 följande:
En klart viktigare fråga tror jag är... varför står du ut med skiten ?
Han gör så för att han vet att han kan det och du tillåter det , det visar du ganska tydligt genom att vara kvar med honom trotts att han fortsätter med det han lovat sluta med. Så vad hjälper det att "förstå" vad som rör sig i hans lilla huvud när hans handlingar talar sitt ganska tydliga språk ?
Säg att du nu lyckas förstå på pricken exakt hur han tänker... kommer det göra att han slutar ? Kommer det få dig att må bättre i din relation ?
Har du läst mina inlägg, "Anna 2" inlägg???
Har du möjligen gått i mina skor, levt mitt liv??
Knappast, då hade du med all säkerhet inte sagt det du säger.
Nä, jag kan inte på pricken förstå vad han tänker, känner.
Men, det "Anna 2" skriver ger mig en annan syn på det hela, ett annat sätt att tänka, göra osv.
Så, den dagen du vet hur mitt liv de senaste 36 åren sett ut är du hjärtligt välkommen att be om ursäkt, eller så bara struntar du i de....