Sex efter otrohet

Om jag vore du skulle jag gå till frissan och fixa till frissan igen så jag inte var nötbrun om jag inte gillade det. Köp en klänning som passar din figur och färg. Köp lite puder till kinderna och öva fram ett härligt leende i spegeln. Gå sen ut och unna dig ett litet äventyr själv ;) Det gör susen kan jag lova.

Lycka till med kärleken  

Varför skiljer du dig inte?

Jag är kvinna. Har bedragit min man som är som din. Reser hela tiden och ägnar sig inte åt mig  på helgerna. Nu vill jag lämna. Inser att jag kanske skulle kunna ha sex med honom. Men jag vågar inte, vill inte, kan inte. 

Ni verkar vara förstadiet till skilsmässa om ni inte gör något. Vill du verkligen ha så här?
 

Det kanske finns en anledning till att han vill att du ska ta initiativ? Jag har varit otrogen och även fast vi bestämde att vi skulle fortsätta så kunde jag inte ta initiativ till sex utan ville att min kille skulle göra det. Jag var så äcklad av mig själv som gjort någon så dumt och det kändes som att jag trängde mig på honom om jag tog initiativ, kunde inte heller förstå hur han skulle vilja ha sex med mig mer.

PARTERAPI om ni ska kunna komma vidare OM ni vill rädda relationen.

Din man har verkligen ingen talan i detta. Det är du som bestämmer vilka regler som gäller.

Ni har uppenbarligen inte bearbetat otroheten. Inte någon av er. Han tror att det bara är att glömma och gå vidare, det räcker med några - jag älskar dig - så är det bra igen. Och du känner dig ful, oattraktiv och känner säkerligen oro varje gång han åker iväg till jobbet - och avskärmar dig från honom och dina känslor. Han måste visa att det är dig han vill ha. Att han inte bara älskar dig utan också åtrår dig. Att han vill ha dig. Han måste också visa att han ångrar sig - gör han det?

För mig känns sex med min man efter en otrohet som att vara hora. Jag vill bara ha sex med någon som jag känner superattraktion till. Min man är inte attraktiv längre. Har inte varit med honom sedan jag var otrogen. 

Vi håller på att skilja oss. Han är fin och härlig på alla sätt. Men jag unnar honom också att hitta någon som han kan vara attraherad till. Vi är det inte längre i varandra, men okej vänner.  

Jag var tillsammans med mitt ex i 3 år. Han var otrogen hela tiden. Jag tog aldrig första steget till sex efter otroheten. Jag till och med gjorde mig fulare omedvetet. Jag gick upp i vikt, sminkade mig mindre och ändrade hårfärgen. Jag kom äntligen ur det förhållande och kunde känna att jag ville ha sex. Nu tar jag för mig det jag vill ha. Men det tog lång tid. Nu lever jag med en annan man.

Tack för alla svar, det är skönt att veta att man inte är helt ensam om sådana här problem. Ni är alla fantastiska med era erfarenheter råd och tips. Vi reste bort en vecka till sol och bad och bara kopplade av. Kul vecka med massor av ny energi i en ny miljö. Jag känner mig fräschare, solbränd och lite smalare efter massor av promenader och simmande. :) Håret är snyggt blont igen av solen, och nu trivs jag med mig själv. Han är förstås väldigt ångerfull, det har han varit i 2 år - men om själva otroheten är egentligen det vi tjafsar om. Han tycker inte att han varit otrogen, han säger att de inte haft sex. Men jag tror inte på det. Det är en kvinna på jobbet som är frånskild sedan många år som uppvaktade honom på en konferens. Han sa inte "nej" utan lät henne hålla på. Det blev tydligen mycket chattande på arbetstid, och de kysstes i konferensrum. Hon var dessutom i ett nytt dating-förhållande med en 10 år yngre man. Eftersom min man och jag träffades i passionerad kärlek för 12 år sedan så tycker man ju naturligtvis synd om kvinnan som inte är passionerad i sitt nya dating förhållande utan måste flirta runt bland gifta män på jobbet. Men jag vet att mina man älskar mig, men som sagt det är ju den mentala otroheten som är värst, även om han säger de inte haft sex. Det fattar han inte. I hans värld tycker han att allt är bra eftersom han valde mig igen. I själva verket tror jag att han blev dumpad av henne. Men som någon här sa, han har ingen talan, det är jag som är sårad - och lider av att det initma livet fått sig en törn. Jag funderar på att gå i terapi för att försöka ändra min värdering av ett förhållande. Jag är mer familjetjejen som trivs när barnen och familjen mår bra. Jag måste kanske ta steget att bli lite tuffare och skaffa mig sportaktiviteter och annat för att fokusera bara på mig ett tag. Obs jag vill inte skiljas, det vill inte han heller.

Det låter som du inte vill ha öppenhet. Det går inte att leva ett helt liv utan att mentalt attraheras av andra tror jag. Däremot är det ju skillnad när man går så långt som din man. TIpset till honom är nog att inte berätta allt för dig då det startar en massa hjärnspöken. Killar kollar på tjejer när de går förbi.  

Hej Undran!
Skönt att du känner dig bättre. Sol och värme kan göra underverk för humöret.

Roligt att se att du skriver att du är säker på att din man älskar dig men mindre roligt att du inte alls kommit över otroheten (affären han hade) och inte alls känner tillit till din man eller det han säger.

Jag tror att du/ni skulle må bra av att gå i terapi. Både tillsammans och enskilt för dig. Din man verkar vara säker på att det är dig han vill ha men när jag läser mellan raderna så verkar det som om du tror att du är hans andrahandsval. Och det är inte bra för självkänslan.

Din man säger:
- jag har inte varit otrogen, eftersom jag inte låg med henne
- jag har valt dig, jag vill inte ha henne

Du tycker
- du har varit otrogen. Oavsett om du låg med henne eller ej så har du varit otrogen på andra sätt. Du har varit fysiskt otrogen mot mig eftersom du har hånglat med henne, du harv arit mentalt otrogen mot mig eftersom du har umgåtts med henne, utbytt tankar och fantasier med henne, kanske pratat om att lämna mig och vara med henne
- jag tror du ljuger för mig, jag tror att du låg med henne
- jag tror du ljuger för mig, jag tror att hon dumpade dig och det betyder att du inte alls har valt mig

Undran! Jag vet inte hur du fick reda på detta. Om din man självmant berättade eller om du avslöjade honom. Jag tror att det kan ha inverkan på hur du känner. Du verkar helt ha tappat tilliten till honom - vilket är fullt förståeligt och hur han hanterar detta är avgörande för hur du mår.

Tycker du ska ställa krav! Personligen skulle jag vilja veta ALLT. Jag skulle kräva svar på alla mina frågor oavsett hur obekvämt han tycker att det är. Jobbar kvinnan kvar? Hur påverkas du av det om hon är kvar? Tycker du ska säga till din man att antingen berättar han allt eller så kontaktar du kvinnan för att få alla detaljer. Tror du behöver det för att kunna gå vidare. För som det är nu så tror du att han ljuger - antingen får du det bekräftat eller så blir du lugnad på den punkten. 

Det andra är att din man naturligtvis måste förstå att han varit otrogen. Hur kan han tycka att han inte varit det när han faktiskt umgåtts intimt med en annan kvinna och säkerligen delat en hel del tankar och fantasier med henne. Det här är för mig oerhört viktigt. Kan han inte inse detta så är frågan hur mycket han värdesätter ert förhållande. Tycker han det är okej att bete sig så här? Förstår inte din man att det är pga hur han betett sig och hur han hanterat situationen sedan avslöjandet som du mår så dåligt (förutom själva otrohetsaffären förstås)?  

Klokt!!!

Tack (Vidare). Javisst funderar jag på terapi, men vad kommer det att hjälpa, min man har ändå gjort det han gjort? Han blev avslöjad av mig pga ett mail i hans jobbdator där kvinnan föreslår att de skulle börja träna ihop till hösten för 2 år sedan. Avslöjandet kom i etapper. Han hade ett foto från en jobbkväll med kunder i sin mobil, då han var "okontaktbar" hela kvällen och skyllde på att han lämnat mobilen i väskan på jobbet. Han fick erkänna att mobilen var med pga fotot. Han erkände då också att kvinnan var med och att han gömt moblien för att dölja sms från henne. Han hade hämtat upp henne hemma, hon hade kysst honom på parkeringsplatsen före middagen. De ha delat fantasier och privata fakta om oss, som jag inte visste då - tex att han hade planer på att skilja sig från mig. Det fattades pengar från ett konto - han ljög om att han köpt prylar till sin hobby. Jag kollade forumsajter om hobbyn och såg att de prylar han sa han hade använt pengarna till köptes in 6 månader tidigare. Han kom hem med en ask smycken med ett kvitto på samma dag som kontouttaget och sa att han hade köpt en present till mig för att ge mig vid ett speciellt tillfälle! Detta var då mer än 10 månader senare efter både bröllopsdag och förlovningsdag... Han erkände sedan att smyckena var en försenad födelsedagspresent till henne. Att hon inte tagit emot dem då hon dejtar någon och det skulle verka konstigt. Han gav mig smyckena motvilligt men jag trodde på storyn tills jag pressade honom  på detta med beviset från hobbysajten och för att jag inte kan leva med alla lögnerna. Storyn som jag nu vet är ovanstående. Han läger till saker och drar ifrån när ämnet kommer upp, alltså antar jag att det finns mer. Men det kvittar, det jag vet är tillräckligt för att må dåligt. Hon ska ha chattat med honom på jobbet, typ "tänker du på mig", han säger att det var hon som var drivande i det hela och han bara "tog emot". De har ätit lunch på vår bekostnad också. Hon är den som markerat att hon hade ett nytt förhållande som hon ville satsa på och att han kom in "som en störning". Jag har hotat med att kontakta kvinnan, och jag har tvingat honom att smsa ett definitivt avslut med henne och att jag eventuellt kommer ringa upp henne. Hon svarar med att om vi kontaktar henne igen kontaktar hon polisen!!!! Jag är inte ett dugg svartsjuk på dem, faktiskt - min man förtjänar ett livstidsstraff med en kvinna som henne och har tur de dagar han kan vara kvar med mig! Jag ser ner på honom för detta, att han kunde sjunka så lågt. Han bytte jobb för över ett år sedan, så hon finns inte runt oss. Gör hon det så bryr jag mig inte.
Mitt problem är att försöka få bort äckelkänslorna och få tillbaka attraktionen för honom - och det är det svåraste. Jag tror inte terapi hjälper där. För övrigt har vi flyttat från stan, vi har köpt en gemensam bostad (förra ägde jag till 100%). Jag vill se om det är hans självkänsla som sviktat, kan tänka mig att det har varit jobbigt att bo i mitt hus alla år, och han säger "att han inte kännt sig välkommen". Alltså har han haft attityden som inneboende, har haft väldigt svårt att knyta an, och han lämnade en relation med en spädbarn för 10 år sedan för att flytta hem till mig. Har dålig kontakt med dottern och massor av dåligt samvete. Han har nog problem och utan att gå i terapi så förstår jag att hans bakgrund med en mamma som vänt honom ryggen sedan födseln och en pappa med återkommande depressioner spelar roll i detta. 
Så vår nya miljö, där vi ändrat på mycket, bostad, bostadsort, gemensamt hus, mer samtal et.c. har gjort att allt blivit riktigt bra - allt utom sexlivet som har att göra med att mina känslor är mindre för honom nu.
Vet någon om terapi hjälper här så vore det bra att veta vad man gör i så fall. Terapi trodde jag aldrig att jag skulle behöva gå i faktiskt - tolkar då som att förhållandet är slut för gott. Obs vi löpte huset före jag visste om otroheten! Han hade inga planer på att berätta detta självmant. Han var rädd att jag inte skulle vilja ha honom!!!! Han tycker inte jag ska kalla detta otrohet eftersom han hade tänkt skilja sig från mig. Han tycker att han hade rätt till att göra vad han ville. Han förstår att han varit otroligt hemsk. Men han säger att han inte kan göra detta ogjort.
 

Rent generellt förstår jag inte dom som dyker upp i såna här trådar och berättar att dom minsann skulle lämna hen direkt om hen var otrogen. Vill nog påstå att har man inte råkat ut för det så har man faktiskt ingen aning om hur man kommer att reagera. ( Gäller även mig, har ingen aning om hur jag skulle reagera.)
Precis som med barnuppfostran - dom som vet bäst är alltid någon som inte själv haft barn. 

Jag trodde alltid att jag skulle komma att kämpa på vid ev otrohet, innan min första fru varit otrogen. Det gjorde jag också när hon varit det, och mådde till slut förfärligt illa. Det blev inte bättre förrän jag slängde ut henne.

Nu VET jag att jag för min egen skull bör som första ansats bryta direkt när en partner är otrogen. Den otrogna är den som i så fall måste ta initiativet till att reparera, och jag vet att jag bör hålla mig ganska svårflörtad.

Men att veta i förväg hur man för sin egen skull bör reagera är inte detsamma som att det blir så.