Lönar det sig att jävlas?

Hur ser soc. på det hela?

Strunta i sådana där jolliga soc-tanter. Så mycket märkligt man hört komma från dem så man blir inte längre förvånad. Mamman är orsaken till att barnen mår dåligt och då är logiken att barnen ska vara där mer. Nej, det är mamman som ska ta tag i sina problem.

Gå till en jurist istället och gör allvar av det här. Terroristtaktik ska inte löna sig och den går alltid ut över barnen.

Din beskrivning låter precis som den situation min familj befann sig i för 15 år sedan. LYSSNA INTE på soc-tanterna.
Jag var då barnet och var 8 år gammal och det har tagit mig hela mitt liv att arbeta mig igenom detta. Mitt tips till dig är att läsa på om "programmering" som barnpsykologen Thomas Clausén skrivit om. För det är precis vad din före detta använder sig av just nu.

ge inte upp, jag har fortfarande inte förlåtit min far för att han gjorde det.

Tack för stöd och engagemang! Fortsätt gärna peppa för det ger mig lite bekräftelse att hålla emot. Det värsta är att det växlar så. Har varit med barnen nu och det är i princip helt utan "incidenter" eller större problem och jag tycker allt fungerar som det ska. Sen helt plötsligt så slår det till som en blixt från klar himmel - sammanfaller så gott som alltid efter att mamman haft en kontakt med soc - att jag får ett SMS där det står att "jag hatar dig" och liknande från dottern.

Senast överlämningen gick faktiskt åt h-e där det visade sig att mamma kom hem samtidigt som jag hämtade barnens grejer och dottern var på sitt rum. Hon brukar alltid komma först senare men inte denna gången. Mindre skoj situation som urartade då dottern skrek och vägrade åka med. Vi pratades vid senare på kvällen och då var allt lugnt och jag sa att dottern gärna fick stanna en natt till om det kändes bättre.

Mamman verkar tolka allt som att dottern inte vill vara med mig. Upplever snarare att uppbrottet är jobbigt och att det "problemet" är att lämna det sammanhang dottern är i.

Känner ju också att jag svänger i humör och hur jag mår. Ena dagen uppåt och kan se med lite distans. Nästa mår jag skitdåligt och får problem med mat och blir alldeles apatisk. Hade ett tag "socrädsla" och städade extra för jag fick för mig att de helt plötsligt ska knacka på dörren. Väntar ju bara på nästa drag...

Men nu är jag mer uppåt och försöker ta lite kommandot. Känner exempelvis att det är viktigt att få igång bodelning och lösa en del praktiska frågor. Även rycka tag i lite projekt här hemma så barnen känner att det händer lite.

Angående medicinering så tror jag det är antidepressivt och sömnpiller? Propavan och Mirtazapin. Ingen aning vad det är...

Förstår mig inte på mammor som inte vill sina barns bästa. Barnens bästa är väl ändå att ha tillgång till båda sina föräldrar? Även om jag så skulle hata mina 2 äldsta barns pappa skulle jag aldrig drömma om att bråka om umgänget. De bor varannan vecka och varför skulle de inte? Deras pappa är lika mkt deras förälder som jag är.

Antar hon vill åt dina pengar TS, eftersom du blir tvungen att betala underhåll om hon har barnen mest ;)
Jag säger, kämpa för dina barn. De har lika stor rätt till dig som till deras mamma. Fast kanske ni kan försöka med ett samtal hos familjerätten på fredliga grunder. Försöka lösa det hela fredligt istället för att jävlas. Jävlas leder aldrig till något bra... 
Försök alltid vara den vettiga av er. Kom med bra argument och tala för barnens bästa, så har hon inte mycket att komma med. Att bråka och försöka svärta ner varandra gör bara saker och ting värre.

Hon har villkorat att hon bara träffas i familjerätten om hon får ha barnen under veckorna och jag varannan helg. Annars finns där ingen anledning att träffas.

Försöker vara vettig och saklig men det bryter ju samtidigt ner en. Känns ju som att det är det enda man går omkring och funderar på. Påverkar ju också relationen med barnen direkt och indirekt hur jag är mot dom och vad vi gör. Nånstans ligger det och gnager om hur saker kan uppfattas och om/hur det kommer upp senare.

Funderar ibland på om jag själv fick uppfattningen att barnen verkligen for illa hos den andra parten. Då skulle jag ju givetvis kämpa för mina barn också. Men där finns ju verkligen inget sånt så det blir bara så konstigt allting... 

Jävligt beklagligt att läsa om sånt här. En socialarbetare som rakt av tar kvinnans parti, när det uppenbarligen är hon som har alla problemen och måste ändra på sig. Man får ju verkligen bilden av den radikalfeministiska manshatande soc-kärringen bekräftad. Ge aldrig upp, utan försök vänd på detta på rätt köl, hur mycket du än måste kämpa!

Tänk på den ekonomiska aspekten också, precis som FemmeM nämnde här ovan. Underhåll är inte billigt och blir ett bra tillskott i kassan för mamman. Jag håller alltså med de andra i tråden: håll hårt i barnen och gå inte med på något annat än varannan vecka!