Lönar det sig att jävlas?

Har inte läst hela tråden.

Kan ni inte prova att du har barnen varannan helg, men att helgen är t ex torsdag till måndag, dvs lite kortare än nu, men ändå rätt rejäl?
Bara ni inte gör det till en prestigegrej. Försök lyssna till barnen och gör vad som är bäst för dem.   Inte alla barn mår bra av att byta boende varje vecka.

Har föreslagit olika lösningar, exempelvis att vi matchar upp varandra mer så hon slipper ta in barnvakt dagar hon jobbar sent eller dagar på helger men ingenting är intressant.
Barnen har det bra egentligen men tvingas in i detta vilket gör att dom inte mår bra.

Pratade med soc idag och dom sa att i princip kan man ingenting göra. =( 

Det var ju inte så himla länge sedan ni skildes och du har redan en ny sambo som dottern redan är väldigt fäst vid... Låter som att du haft ganska bråttom, kan inte det vara en del i varför dottern mår dåligt? Tänker att det vore schysstare mot barnen att låta dem vänja sig vid att föräldrarna skiljt sig och vid att bo vv. Först långt senare introducera en ny partner för barnen. Klart det är jobbigt för barnen att se sin mamma ersatt hos pappa. Enligt barnpsykologer brukar barn bråka/agera ut mer hos den/dem de är mest trygga med, antar att det är så mamman tänker om dottern visar dåligt mående när hon kommer från dig.

För barnens skull måste man ju även rannsaka sig själv och sin egen del i hur deras liv ser ut och hur de mår.  

Finns ingen sambo. Bara för ett förtydligande. Däremot träffar jag en kvinna och det kändes bättre att vara öppen med det mot barnen innan dom listar ut det själva.

Du gör som du vill, men inse att om du väl går med på mammans krav och låter barnen bo där heltid så kommer du aldrig tillbaka till växelvis boende. Mamman kommer aldrig att gå med det, och det enda alternativ som då återstår är domstolsprocess, som du i det läget sannolikt kommer att förlora.

Att vara pappa i såna här lägen handlar om "use it or loose it" !

Visst lönar det sig att jävlas.

Mitt ex började direkt med att prata skit och ljuga om mig för barnen och det var inga smålögner heller.
Umgängessabotage belönades med enskild vårdnad.

Saboterat så bodelning aldrig kunnat utföras. hon är skyldig mig 250 000... Trots det har hon mage att stämma mig för att få högre underhåll...

Tyvärr är jag inte lagd åt jävlandehållet så jag grejar inte att ge tillbaks med samma mynt.

Enda trösten är att hennes nya man ger henne spö med jämna mellanrum.

Bara läst lite än.
Men känner igen mig i TS tråd.

Ge aldrig upp säger ja bara!!! Gå inte mde på mindre än varannan vecka!!!
JA satt senast igår i möte om just detta med att mamman vill ta barnen (2 pojkar 10 år och 8,5 år) o ha dom 100 % minmake o jag har haft barnen boende hos oss varannan vecka hela tiden (6 år) o han även innan ja kom med i bilden cirka 6 månader.

Hon ja prata med på mötet sa att har man haft v v boende från början o det inte finns tydliga preblem så är det det som är bäst för barnen.
barnen har rätt till båda sina föräldrar.

i våran tvist är de mamman som vill ha ensam vårdnad och har nu vägrat låta barnen komma till oss.
socialsekreteraren står på mammans sida o gjort hela tiden i denna process.

vi har bråkat om vårdnad och boende i 3 år men vi vägrar ge upp.

Barnen har rätt till sin pappa!

så nu när hon undanhåller barnen så har vi både polisanmält och kontaktat advekat o hoppas på hjälp att få barnen tillbaka till växerlvis boende som minst,.
Mamman lever med en ganska tung kriminell kille som hon väntar barn med och han är dessutom missbrukare så vi känner stark oro för barnen men socialen blundar för det.

Vi har sen 2 gemensamma barn på 4 år och 6 veckor gamla.

känns hopplöst många gånger men man får aldrig ge upp! 

Det lönar sig att jävlas om man hittar folk som stödjer en.

Jag separerade för 15 år sedan, och både X och jag flyttade till en ny stad och bodde 2 km isär. Barnen bodde växelvis varannan vecka men de kunde bestämma själva om de ville gå emellan. De var 7 och 4 då. Det äldre barnet sa, efter nåt år, att det ville bo 14 dagar i stöten på varje ställe. Under nån månad prövade vi 2 veckor hos mamma och 1 vecka hos mig men det fungerade inte.

Vårdnaden har varit gemensam sedan de föddes, den frågan har aldrig varit nåt debattämne egentligen.

Rätt vad det var tog mamman med sig barnen och flyttade 10 mil bort, och jag såg ingen annan utväg än att stämma henne på boendet. Det gick väldigt snabbt för tingsrätten att fatta ett interimistiskt beslut att barnen skulle bo hos mig, och familjerätt i båda städerna kom fram till samma beslut. Motivet var att mamman studerade här i stan och vistades här i veckorna, varför både soc familjerätt och tingsrätt var väldigt ifrågasättande till varför barnen skulle flytta.
Mamman och jag kom fram till en förlikning där hon skulle ha barnen två helger av tre, samt obegränsat umgänge i veckorna. Domen var formulerad så att barnen skulle gå kvar på sitt dagis/skola, jag hade umgänge var 3:e helg och resten av tiden hade mamman obegränsat umgänge. I praktiken innebar det att barnen bodde hos mig eftersom det blev för långt till mammans hem. Av någon anlaedning ville inte mamman ha dem mer än varannan helg, däremot utnyttjade hon sin rätt till dagsumgänge ganska ofta.

Mamman var aldrig nöjd med den här dealen, utan sprang på familjerätt här i stan och försökte hitta en socialsekreterare som skulle ge henne oreserverat stöd. Hon gjorde sig osams med bl.a. chefen för familjerätt, men till slut hittade hon den person som hon sökte. Hon stämde mig i en ny boendetvist direkt, och utan förvarning.
Efter en ganska utdragen process, det tog över ett år, vann hon boendet och barnen flyttade. Det yngre barnet tyckte det var ganska bra, men det äldre var väldigt missnöjt.
Jag och min advokat försökte "vända" på den gamla dealen, så att jag skulle få två helger av tre samt alla veckolov, som alternativt yrkande. Familjerättens socialsekreterare, den som mamman snokat upp, tyckte detta var en jättebra deal och hon sade till rätten att de borde ta detta i beaktande. Mamman motsatte sig, så jag fick varannan helg och alla veckolov, s.k. utökat umgänge. Jul och sommarlov delades.

Det äldsta barnet var då strax under 11, och rätten sa att man ska beakta det barnets vilja (det ville bo kvar hos mig) MEN att det väger tyngre att inte dela på syskon. De gick alltså emot ett så stort barns uttalade önskan.

Det straffade sig ganska rejält för mamman. Det äldsta barnet sa att det skulle flytta tillbaka när det fyllde 12, och jag planerade för att låta det få sin vilja igenom - domar får inte verkställas när barnet fyllt 12 (lagen ändrades tyvärr 2006). Nu blev det inte så, men ungen har bott väldigt mycket hos mig på somrar etc; bortåt 100 dagar/år.
Det kom också en kraftig tonårsrevolt mot modern, där ungen deklarerade att den skulle flytta hemifrån på 16-årsdgagen och börja gymnasiet på annan ort. 16-åringar har möjlighet att ändra mantalsskrivning utan vårdnadshavares medgivande, och ungen gjorde verkligen detta. Hamnade på gymnasium i Göteborg. Jag hjälpte henne med de underskrifter, samt kontrakt på hyresrum, som hon behövde. Mamman var dels fly förbannad, dels ganska lättad eftersom barnet orsakat mer eller mindre kaos hemma . Jag har aldrig haft några sådana problem.
Än idag är deras relation ganska ansträngd, trots att barnet är över 20.

Jag satte också soc på mamman eftersom ungen var ute på fyllan några gånger när on var 14-15, och soc undrade varför ungen bodde hos sin morsa och inte hos mig. Mamman höll på att skita på sig.

Ska tilläggas att det trots allt gått väldigt bra för barnet - idag går det en prestigeutbildning och har väl mer eller mindre lovats en doktorandtjänst på ett universitet.

Jag rekommenderar inte att jävlas med systemet, men om man nu prompt ska göra det:

1) Berätta för barnet att det kan bestämma själv var det vill bo och gå i skola, för det ska VÄLDIGT mycket till
innan domar mot barn som är över 10-11 år verkställs. Verkställighet innebär oftast vitesföreläggande, väldigt sällan polishämtning, men båda de möjligheterna är alltså stängda nångång i den vevan.
Mantalsskrivningen bestämmer i slutändan Riksskatteverket, så det är bara att säga till att den måste ändras eftersom barnet vistas mer hos den andre föräldern. Det här är ett sätt att kortsluta domar vad gäller boende.
16-åringar har rätt att ändra mantalsskrivning utan vårdnadshavares underskift, så länge de är mantalsskrivna där
de har sitt huvudsakliga boende, så köper RSV detta rakt av. Domar avseende boende gäller inte >16 år.

2) Teoretiskt sett skulle man kunna bli stämd för egenmäktighet med barn om man gör enligt punkt 1, men där finns dels en 15-årsgräns, dels så fälls i praktiken inte vårdnadshavare för detta. Det blir också väldigt svårt att hävda att en 10-11-12 åring skulle göra sådana saker utan att själv vilja det. Detta med att vårdnadshavare aldrig döms för egenmäktighet med barn beror på att man ville att umgängessaboterande föräldrar skulle gå fria, men det slår lika bra åt andra hållet.

Ibland funderar jag faktiskt på om att jävlas faktiskt lönar sig. Jag gör allt rätt, mitt ex bara jävlas, det känns som om han vinner mest på det och jag bara står och trampar luft, kommer ingenstans.
Bra liv. 

Jag skulle säga att en 12-åring som vill flytta till förälder X, där är det bara för förälder X att behålla barnet, andra mantalsskrivningen på folkbokföringen och sedan sätta sig med armarna i kors.

Har förälder X vårdnad så händer följande:
1) Barnet är skolpliktigt och skolan är skyldig att ta emot barnet.
2) Folkbokföringen bör ändras, och folkbokföringen struntar i domar utan mantalsskriver barnet där det har sin huvudsakliga vistelse, alltså hos förälder X.
3) Förälder Y kommer förmodligen att stämma X, MEN så länge barnet inte vill flytta tillbaka till Y så kommer detta inte att ske - en dom får inte verkställas. X kan alltså inte bötfällas, och barnet får absolut inte flyttas.
4) Så länge X och barnet är överens så är Y totalt chanslös, även med en dom i handen.

En 16-åring som vill flytta kan SJÄLV gå till folkbokföringen och ändra sin mantalsskrivning. Här kan varken X eller Y påverka.

En 18-åring är vuxen och har inga vårdnadshavare.
 

Ja visst kan det löna sig att jävlas!

Min man har ett barn med en äldre kvinna, och han har från dag ett varit väldigt mån om att få vara så delaktig i barnets liv som möjligt.
Kvinnan däremot ansåg dock att när han lämnade henne, valde han också bort barnet.

Pappan har dragit det hela till tingsrätten, och försökt få växelvis boende, men pga att kvinnan hävdar att de är extremt osams och har grava samarbetsproblem (vilket inte är sant!), så blev resultatet att pappan får träffa barnet fem dagar varannan vecka, och därefter är barnet nio dagar i sträck hos mamman.   Inte en optimal lösning enligt mig, att ett barn ska behöva vara ifrån en förälder nio dagar i sträck regelbundet.

Dessutom måste han betala närmare 1000 kr i underhåll varje månad.  
Mamman har erkänt att hon inte vill ha färre dagar pga underhållet, skulle han få ett par dagar mer så skulle hon gå ifrån nästan 1000 kr underhåll till 0 kr...