Lönar det sig att jävlas?

Samtidigt är det ju inte billigt att hålla igång barnen så ett underhåll kan ju lika gärna vara en "billig" lösning om man nu skulle vilja köpa sig fri. Men detta är ju verkligen inget jag vill utan bara en kommentar på inlägg om underhåll.

Upplever inte direkt att soc-damen direkt tar parti för mamman men hon sitter väl i en rävsax också och försöker komma med olika mer eller mindre dåliga förslag (finns inga bra i detta läge ju) och då hon säger att i rådande läge så kanske det är bättre att jag kliver ett steg tillbaka för att det skulle kunna vara bättre för dottern.

Men känner inte att den taktiken ska löna sig utan kommer att stå på mig.

Måste samtidigt säga att det känns så skönt att få öppna upp sig så här - både anonymt men även bland nära släkt och vänner (även än vända på terapi) och känna att man får stöd. Har ju alltid varit en sån där "cool kille" som ska klara sig själv i alla väder. Är ju inte så har jag ju märkt.

Hänger inte med riktigt. Du är arg eller orolig för att mamman tar medicin. Man får inte ut medicin så lätt. Bara om man måste. Det verkar ju inte vara någon farlig medicin mamman tar.

Du skriver att mamman har dålig verklighetsuppfattning. Hur menar du då? 

Varför har ni inte haft någon bodelning? För bådas skull samt barnen inte skall hamna i knipa så måste väl bodelningen gå direkt när man går i sär. Det kanske är nyligen ni gick isär?

Jag för söker bena ut bra sider hos mamman med. Det är otäckt att läsa. Att den här mamman är psykiskt sjuk. Hur då?     

Det är väl bra att man medicinerar om man är sjuk. Det är inte det jag är oroad över. Var svar på någons fråga tidigare i tråden.

Dålig verklighetsuppfattning syftar jag på den ensidiga fokuseringen att barnen skulle fara illa hos mig vilket är grunden till hennes agerande. Detta är en uppfattning som ingen annan tycks dela.

Bodelningen sker efter skilsmässan. Alltså efter 6 månader då man har väntetid. Eftersom jag flyttade så har jag knappt med nått och det känns ju lite surt att bygga upp ett bohag nu för att sen få en massa grejer om några månader.

Det tragiska är att man efter 9 års äktenskap inte kan se något positivt eller längre förstå varför man en gång valde ett liv tillsammans. Konflikten har lagt som en död hand över alla år. Försöker ibland verkligen tänka på gemensamma saker vi gjort och roliga saker men det är som bortblåst. Känns faktiskt jävligt trist... 

Ja, du är nyskild?

Det låter som du är förbannad på ditt ex. Detta skadar dig och barnen. Varför skulle hon säga att du har gjort barnen illa? Hur var den sista tiden med ditt ex. Varför skiljde ni er? Ursäkta det blev många frågor. 

Flyttade i slutet av september men av någon anledning som jag inte vet så skickades ansökan först in för nån vecka sedan.

Är inte förbannad på henne. Däremot så mår jag dåligt för jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. En ständig osäkerhet.

Jag kan säga så att det finns helt klart en anledning till att jag till slut tog ett steg ur vår relation. Det är väl det enda i kråksången som känns som ett rätt beslut. Tufft men nödvändigt. 

Jag kan tipsa om ett råd som kompletterar de råd som finns i övrigt i tråden. Men det här är också viktigt.
Jag hittade en intervju på youtube med Dave Mustaine från Megadeth där han intervjuas av ABC News:





Där berättar Dave att han blev kristen i sitt vuxna liv och om sin uppväxt.
Mitt tips är att du tar dig tid att se intervjun på youtube!

Jag blev själv kristen när jag var 24 år efter att ha sett "A haunting" på Discovery channel efter att ha varit en sökare.

en.wikipedia.org/wiki/A_Haunting

Går även på tv4+ (sjuan numera) under namnet "onda andars hus".

Är själv av uppfattningen att om man anser att man är en bra förälder och den andra föräldern inte har för avsikt att diskutera ev problem denne anser kan finnas (privat eller via familjerätt), då är man en sådan bra förälder man känner att man är.
Alltså är du en bra förälder.
Då finns inget skäl alls till att barnen ska tillbringa mer tid hos mamman än hos dig.

Min sambo har varit i din sits och har sedan dottern (min sambos och exfrus barn) var ca fyra år gammal kämpat emot och vunnit i tingsrätt osv när vårdnadstvist uppstått. De har alltid haft varannan vecka och det har funkat bra för barnet.

Modern har under hela dotterns liv pratat illa om pappan och jobbat hårt för att ha dottern hos sig på heltid, medan pappan gjort som "man ska", dvs fortsatt prata gott om mamman och släppt efter mer och mer för att undvika bråk och att barnet skulle hamna mitt emellan föräldrarna.
 
När dottern fyllde 12 eskalerade allt och vid 13 års ålder så höll det inte längre att vara snäll. Alla lögner om pappan hade tagit över och han kände att han behövde börja prata om hur allt låg till och vara saklig och inte försvara modern längre utan säga som det är.
 
Tyvärr resulterade detta i att han (och vi andra i familjen, finns syskon med) inte har träffat henne nu på över ett år. Hon är nu 14, snart 15 år och vi saknar henne enormt.

Dumt att dra upp en " skräckhistoria" kanske, men jag tycker man ska vara försiktig att ge lillfingret om man är orolig att det finns en risk att hela handen tas.

Så, känner du att du är en bra förälder och att barnet mår bra Av dig så tycker jag personligen att du ska hålla hårt i barnet.

Lite rörigt kanske, sonen vill ut och cykla, skriver fort =)
 
Hoppas allt går fint, kram!   

Tack för tips och berättelser!

Har hänt en del sen sist och var inne på soc för att förhöra mig lite för vad man kan få för hjälp. Ska väl villigt erkänna att jag mådde så dåligt att jag nästan inte minns vad som sas. Däremot så avslutades det med rådet att jag borde skaffa advokat och sedan lämna in en "orosanmälan". Blir ju skitskraj. Vad är det för processer man drar igång då? 

Du får väl stämma mamman inför tingsrätt så ni får dom på umgänget, då har hon svårare att ställa till det. För det är det alternativet som finns om hon inte vill träffa familjerätten och göra alltihop frivilligt.

Men ta kontakt med advokat och familjerätten så har du iaf gjort första steget av vad du kan. Enligt andra trådar är det bara till mammans nackdel om hon vägrar komma överens via familjerätten.

Problemet är ju att hon inte accepterar någon annan lösning och kommer att fortsätta påverka barnen i den riktningen. Inte skoj att höra mammans ord genom barnen ständigt. Det kan väl varken familjerätt eller tingsrätt göra någonting åt?