Hög förekomst av otrygg anknytning - varför?

Ja vi har tyvärr ganska hög andel otryggt anknutna barn i Sverige, och det skiljer sig en del mellan kulturer. Men dessa siffror är avrundade uppåt och närmare sanningen är nog 35-38%. Det finns internationell statistik från andra länder som visar stora skillnader i vilka anknytningsmönster som är vanligast, men totalt sett tycks de flesta länder ligga mellan 25-40%. I Sverige är otryggt undvikande anknytning väldigt vanlig, medan i andra länder med annan kultur så är ambivalent anknytning vanligare.

Undvikande blir de om de inte får respons för negativa känslor, tex när de skriker, är ledsna, besvikna eller upprörda. Skrikmetoder antas kunna ge just undvikande anknytningsmönster. När de lämnas i otrygga miljöer tex på förskolor eller hos barnvakter utan någon trygg anknytningsperson att söka tröst till, eller när man vänder dem ryggen trots att de gråter och skriker hysteriskt efter något slags gensvar, sådana saker kan bidra till undvikande anknytning. Det kan också utvecklas ett sådant anknytningsmönster om man är av attityden "inte gråta nu, upp med hakan, det där var väl inte så farligt" osv. Man tillåter inte de negativa känslorna helt enkelt. Det är inte ok! Alla känslor måste få plats, och få bekräftelse. Även när barnet är ledset!

Tyvärr är det den här sortens kultur som vi har haft när det kommer till att bemöta små barn under de senaste decennierna. Men jag tycker mig se en förändring i detta nu, och särskilt här på FL har vi haft en kraftigt kritisk "kampanj" mot den sortens behandling av barn. Skrikmetoder, som förr var av läkare erkända metoder, välanvända inom barnhälsovården och som användes slentrianmässigt av massor av föräldrar, är idag kraftigt kritiserad från experter och dagens läkare och inte alls något som rekommenderas rent generellt längre. Ändå finns den såklart fortfarande, och används av vissa vilket absolut bidrar till en fortsatt hög statistik tror jag.

Men otrygga blir de ju inte av ren slump, om man gör "rätt" och är tillräckligt lyhörd osv. Men "rätt" betyder inte att man inte kan göra fel. Det handlar om att vara good enough. Vi är bara människor och alla gör fel, men sådant repareras ju. Gör man däremot fel för mycket (vilket är individuellt vad som är för mycket såklart, vissa barn är mycket känsligare än andra) så då utvecklas en otrygg anknytning. Vad som är ett adekvat beteende eller inte kan man ha svårt att veta om man själv har en otrygg anknytning i bagaget. Därför säger man att anknytning går i arv. Otryggt anknutna föräldrar ger i sin tur otryggt anknutna barn, och trygga föräldrar har större sannolikhet att få trygga barn. Därför har vi ju också sett ett mönster att det ofta tycks vara föräldrar som själva blev utsatt för skrikmetoder som 5-minuters metoden när de var bebisar, som idag klarar av att utsätta sina bebisar för precis samma sak, de har liksom inte den där spärren utan de känner att det är rätt sätt att göra. Detta trots att man idag avråder från sådana metoder, och vet att de gör skada, så försvarar de metoden.

Och ja, man kan ta reda på om de är trygga eller ej. Vet man vad man ska titta efter så är det ganska lätt att se runt 1-årsåldern. Alla trygga barn använder föräldern (anknytningspersonen) som en trygg bas och säker hamn (trygg bas att kunna lämna vid utforskande, och säker hamn att kunna återvända till vid rädsla, oro, osäkerhet osv). Undvikande barn använder bara föräldern som trygg bas, vilket leder till ett intryck av väldigt stor självständighet redan tidigt, de "behöver" liksom inte föräldern när de blir rädda eller ledsna. De har ingen säker hamn och vänder sig inte till föräldern för hjälp, stöd, tröst och trygghet. De söker sig bort från föräldern istället. Det är som lättast att se runt 1-årsåldern, innan de börjar utveckla strategier för att "fejka" ett socialt förväntat beteende. Om du är intresserad borde du kolla upp Brobergs böcker, anknytningsteori och anknytning i praktiken.

Man brukar tala om ett gummiband mellan förälder och barn. När anknytningen fungerar så kan barnet söka sig utåt under trygga förhållanden och utforska, men ibland dras gummibandet in igen och barnet behöver din varma famn, eller kanske bara en bekräftande blick. Är man uppmärksam brukar man märka mycket tydligt om det här gummibandet finns och fungerar, mellan 10-12 mån får de ofta ett väldigt tydligt beteende där de ömsom söker sig bort och ömsom söker sig tillbaka.

www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd

Det går ju inte att göra en bedömning eller tolkning bara utifrån hur barn beter sig vid hämtning, eller lämning, barnets medfödda personlighet har också väldigt stor inverkan på beteendet också så jag tycker absolut inte att man ska övertolka begränsade situationer på det sättet. Det KAN ju vara barn med otrygg anknytning, men det behöver absolut inte vara det. Ilska och irritation vid hämtning har dessutom ingenting alls med ambivalent anknytning att göra, snarare skulle jag tolka det som en sund och mycket frisk och trygg reaktion efter en tröttsam och jobbig dag. Ambivalenta barn blir aldrig lugnade när föräldern tröstar, de är alltid på helspänn och vågar inte utforska. Det har inget med ev negativa känslor och uttryck för dem att göra. Men visst, med stor sannolikhet är ju åtminstone några av alla de där barnen otrygga.

Nej det är inte 40% som har undvikande mönster, men runt 15-25% har det. Alla anknytningsmönster utom den trygga inkluderas i dessa knappt 40% så även de ambivalenta och de desorganiserade räknas in där.

Först och främst kan man ju inte veta om ett specifikt barn med undvikande anknytning skulle ha behövt tröst, eftersom de inte söker den trösten just då. Alltså barnen visar ju ingen reaktion som kan tolkas som någon form av behov, tex gråt eller kontaktsökande, trots att anknytningssystemet är fullt påslaget och barnets inre skriker av dessa behov.

De signaler man måste se till är självklart väldigt subtila, och absolut inte lätta att se för gemene man. Beteendet utlöses ju dessutom bara i situationer där anknytningssystemet faktiskt är aktiverat, inte annars. Då kan de bete sig som vilket barn som helst, där främst temperament och personlighet spelar in. Så det är svårt att se om och när specifika barn aktiverar anknytningsbeteendet. I trygga, välkända situationer och miljöer sker det sällan såvida barnet inte blir rädd av någon anledning eller såklart skadas.

Dessa barn upplevs dock generellt väldigt självständiga, och sådana barn torde du väl ha stött på massor av? Barn som reser sig upp efter att ha fallit illa utan någon tår och försöker intala sig själva att allt gick bra, jag behöver ingen hjälp? Faran inom tex förskolan med dessa barn är att inte ens personalen brukar tänka på att även de barn som inte alls visar dessa behov också behöver tröst, närhet och kontakt ibland. De som gråter och dessutom de som är "klängiga" och tydligt söker närhet och kontakt vid behov de får ju såklart det (om möjligt), men barnen som är självständiga missas ofta just för att kontaktsökandet uteblir, särskilt när de i själva verket behöver det som mest.

Man har gjort mätningar på stressnivåer, genom dessa kan man veta om barnets anknytningssystem är aktiverat eller ej, då ser man att även om barnet på utsidan verkar lugn och oberörd så som är fallet hos undvikande barn, så är stressnivåerna skyhöga! Allt vänds inåt och visas ingenting utåt. Samt att man också utsätter barn för situationer där man förutsätter att barnets anknytningssystem slås på, som främmandesituationen, och observerar beteendet, för att kunna urskilja olika mönster. Även de undvikande barnen i främmandesituationen söker kontakt med föräldern efteråt, kom ihåg det. Men de gjorde det genom tex en leksak, och inte i syfte att få behov av tex tröst, närhet och trygghet tillgodosett.

Barn lär sig dessutom mycket snabbt hur de förväntas bete sig, de kan mycket väl söka tröst för att de vet att det "ska" vara så, särskilt i mindre "viktiga" situationer som de lärt sig kontrollera, men de minsta undviker tex ofta ögonkontakt i det läget eller sitter lite halvt frånvänd i famnen. Ja som sagt, det är mycket små och subtila signaler det rör sig om. Jag har dock sett misstänkta beteenden hos flertalet barn, ändå kommer jag inte i kontakt med särskilt många småbarn i min vardag men det räcker med att man råkar se när någon hämtar sitt barn på förskolan tycker jag... men även i andra situationer.

Fundera på om du aldrig upplevt att en 1-åring har verkat osedvanligt självständigt, eller som söker kontakt genom lek och leksaker istället för med känslor och behov? För den som inte är väldigt insatt i anknytningsbeteenden i olika åldrar och olika anknytningsmönster kan ju ett sådant kontaktsökande verka fullkomligt normalt, men det är det inte om anknytningssystemet är påslaget.