Ja vi har tyvärr ganska hög andel otryggt anknutna barn i Sverige, och det skiljer sig en del mellan kulturer. Men dessa siffror är avrundade uppåt och närmare sanningen är nog 35-38%. Det finns internationell statistik från andra länder som visar stora skillnader i vilka anknytningsmönster som är vanligast, men totalt sett tycks de flesta länder ligga mellan 25-40%. I Sverige är otryggt undvikande anknytning väldigt vanlig, medan i andra länder med annan kultur så är ambivalent anknytning vanligare.
Undvikande blir de om de inte får respons för negativa känslor, tex när de skriker, är ledsna, besvikna eller upprörda. Skrikmetoder antas kunna ge just undvikande anknytningsmönster. När de lämnas i otrygga miljöer tex på förskolor eller hos barnvakter utan någon trygg anknytningsperson att söka tröst till, eller när man vänder dem ryggen trots att de gråter och skriker hysteriskt efter något slags gensvar, sådana saker kan bidra till undvikande anknytning. Det kan också utvecklas ett sådant anknytningsmönster om man är av attityden "inte gråta nu, upp med hakan, det där var väl inte så farligt" osv. Man tillåter inte de negativa känslorna helt enkelt. Det är inte ok! Alla känslor måste få plats, och få bekräftelse. Även när barnet är ledset!
Tyvärr är det den här sortens kultur som vi har haft när det kommer till att bemöta små barn under de senaste decennierna. Men jag tycker mig se en förändring i detta nu, och särskilt här på FL har vi haft en kraftigt kritisk "kampanj" mot den sortens behandling av barn. Skrikmetoder, som förr var av läkare erkända metoder, välanvända inom barnhälsovården och som användes slentrianmässigt av massor av föräldrar, är idag kraftigt kritiserad från experter och dagens läkare och inte alls något som rekommenderas rent generellt längre. Ändå finns den såklart fortfarande, och används av vissa vilket absolut bidrar till en fortsatt hög statistik tror jag.
Men otrygga blir de ju inte av ren slump, om man gör "rätt" och är tillräckligt lyhörd osv. Men "rätt" betyder inte att man inte kan göra fel. Det handlar om att vara good enough. Vi är bara människor och alla gör fel, men sådant repareras ju. Gör man däremot fel för mycket (vilket är individuellt vad som är för mycket såklart, vissa barn är mycket känsligare än andra) så då utvecklas en otrygg anknytning. Vad som är ett adekvat beteende eller inte kan man ha svårt att veta om man själv har en otrygg anknytning i bagaget. Därför säger man att anknytning går i arv. Otryggt anknutna föräldrar ger i sin tur otryggt anknutna barn, och trygga föräldrar har större sannolikhet att få trygga barn. Därför har vi ju också sett ett mönster att det ofta tycks vara föräldrar som själva blev utsatt för skrikmetoder som 5-minuters metoden när de var bebisar, som idag klarar av att utsätta sina bebisar för precis samma sak, de har liksom inte den där spärren utan de känner att det är rätt sätt att göra. Detta trots att man idag avråder från sådana metoder, och vet att de gör skada, så försvarar de metoden.
Och ja, man kan ta reda på om de är trygga eller ej. Vet man vad man ska titta efter så är det ganska lätt att se runt 1-årsåldern. Alla trygga barn använder föräldern (anknytningspersonen) som en trygg bas och säker hamn (trygg bas att kunna lämna vid utforskande, och säker hamn att kunna återvända till vid rädsla, oro, osäkerhet osv). Undvikande barn använder bara föräldern som trygg bas, vilket leder till ett intryck av väldigt stor självständighet redan tidigt, de "behöver" liksom inte föräldern när de blir rädda eller ledsna. De har ingen säker hamn och vänder sig inte till föräldern för hjälp, stöd, tröst och trygghet. De söker sig bort från föräldern istället. Det är som lättast att se runt 1-årsåldern, innan de börjar utveckla strategier för att "fejka" ett socialt förväntat beteende. Om du är intresserad borde du kolla upp Brobergs böcker, anknytningsteori och anknytning i praktiken.
Man brukar tala om ett gummiband mellan förälder och barn. När anknytningen fungerar så kan barnet söka sig utåt under trygga förhållanden och utforska, men ibland dras gummibandet in igen och barnet behöver din varma famn, eller kanske bara en bekräftande blick. Är man uppmärksam brukar man märka mycket tydligt om det här gummibandet finns och fungerar, mellan 10-12 mån får de ofta ett väldigt tydligt beteende där de ömsom söker sig bort och ömsom söker sig tillbaka.
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd