Att komma över omöjlig kärlek

Det blev ju fruktansvärt komplicerat när hon bröt sig fri. Helt plötsligt var det bara jag som ljög och bedrog och vi satt inte i samma båt längre som vi gjorde innan. Det gjorde att jag fick svårt att uttrycka mig och visa vad jag kände för henne. Man kan tycka att jag borde valt henne, men så här i efterhand är jag inte alls lika övertygad. Kanske till och med skönt att jag inte gjorde det. Jag vet inte, kommer aldrig få veta om jag gjorde rätt. Men jag sitter inte här och tycker synd om mig för jag vände henne ryggen med så det var inte mer än rätt mot mig att hon gjorde samma sak mot mig. Kan inte begära mer. Kan till och med tycka att det var riktigt starkt och bra gjort av henne att lyckas bryta från mig. Hon mår säkert bättre idag än vad hon gjorde på "min tid". Don är väl ett bra exempel på att det faktiskt finns kvinnor som inte nöjer sig med att vara nummer två utan faktiskt bryter och går vidare mot ett nytt bättre liv.

Går inte att jämföra så jag kan inte förklara det. Jag berättade tidigt för min partner om min otrohet och har jobbat på att återfå hennes förtroende sedan dess, ge vårt långa förhållande en ny chans för det tyckte jag det var värt och dessutom när det är barn inblandade. Jag har inte på samma berått mod som din älskare velat både ha kvar både frun och älskarinnan samtidigt. Insåg att det var helt ohållbart för både mig och henne. Jag försökte bara köpa mig tid i hopp om att den rätta känslan skulle infinna sig. Jag har varit uppriktigt förvirrad om vad som är bäst för mig för båda har fantastiska sidor och jag kunde inte välja bort någon även om jag visste att jag var tvungen för det gick inte att fortsätta. Det tragikomiska är att nu sitter jag snart själv för jag har förlorat båda, men det är väl rätt åt mig antar jag. Men då är det väl så då att ingen av dem var rätt för mig just nu.

Jag antar att du inte tänker berätta för din man eller? Jag kände att jag inte kunde leva med ovissheten om det skulle komma ut så jag berättade. Var det rätt? Vet inte för det har satt så otroligt många käppar i hjulen. Känns som det aldrig kommer att gå att få tillbaka hennes tillit och vi har jobbat i över tre år nu. Hon kommer aldrig förlåta och hon kommer alltid dra upp detta när det passar henne. Hon sörjer och lider fortfarande. Hade jag fått välja nu så hade jag inte berättat utan bara satsat helhjärtat på att komma till rätta med problemen. Men vill du ha till en rejäl förändring, då berättar du, men tänk på att det aldrig blir som förut.
Lycka till!! 

Jag så kan man ju se det, men det var inte så att min älskarinna har suttit trogen vid min sida och väntade i tre år. Vår relation har varigt väldig stormig under tiden av naturliga skäl då otroheten uppdagades. Jag har haft väldigt svårt att tyda hennes signaler och det har inte varit klart för mig om hon verkligen ville satsa på oss, men visst så här i efterhand har jag förstått att hon menade allvar. Vi hade helt enkelt väldigt kul ihop och drog till varandra på ett härligt sätt. Det förstod jag nog först när hon hux flux lämnade sin man och började på allvar kräva att jag också skulle lämna. Jag fick panik och kände om jag ska lämna så ska det vara utan påverkan från min älskarinna utan det ska vara ett eget medvetet val. Jag vill inse att det rätta för mig är att lämna oavsett älskarinnan eller inte. Nu när jag inte har älskarinnan har jag trots det kommit fram till att det rätta för mig är att lämna, men jag kommer satsa på min familj hela vägen in i kaklet. Men nu har jag iallafall insikten om vad som är bäst för mig och det är hennes förtjänst. Vad roligt för dig att det har gått bra för dig och att du har hittat en ny man men jag hör en väldigt bitter underton i det du skriver så det märks ganska tydligt att du har blivit ordentligt bränd på vägen vilket jag beklagar. Vad tror du hade hänt om din älskare hade lämnat för din skull? Hade det fungerat mellan er eller var han bara en hjälp ur ditt förra förhållande? Det är precis det jag tycker är så svårt att veta. Jag vill inte hoppa in i något nytt som ganska omgående tar slut på grund av att förutsättningarna blev fel från början. Är det på riktigt eller ser man bara rosa moln på grund av att man har det jobbigt hemma? Somliga är väl trögare i sin insikt, men när det väl är på plats då blir det långvarigt. Du ser det som att jag står ensam kvar på perrongen, men jag ser det som att jag har vunnit min egen insikt och börjat värdera hur jag vill att en kärleksrelation ska se ut. Det visste jag inte innan.

När jag var mitt i min dubbelrelation så gick mina tankar också åt samma håll som dina verkar göra. Är det så att man kan älska flera samtidigt, kan man ha känslor för många olika, kan jag tänka mig polyarmorism? Tänk om det hade varit acceptabelt i min nuvarande relation att ha känslor för andra? Varför känner jag så mycket för två olika personer? Alla personer har ju positiva egenskaper som man tycker om så varför kan man inte få kombinera dessa? Är det kanske så att jag ska leva i ett öppet förhållande istället, men jag lever i ett strikt monogamt? Varför kan jag inte lämna min nuvarande relation trots att jag har så starka känslor för min älskarinna? Men när det blir en riktigt djup kärleksrelation vill man inte dela den med någon annan så jag kom fram till att det var inte rätt för mig även om jag inte hade lika stort problem med det som min älskarinna fick och min parter också skulle haft om hon visste. Så en viss släng av poly kanske jag är, eller? Men det fungerar ju inte så bra med familj, mamma, pappa, barn, hus, bil grejen oftast. Familjepaketet. Man börjar vända upp och ner på allting i en situation som du är mitt i...

Vill du inte alls jobba med ditt nuvarande förhållande? Du använder alltså din älskarinna som en slags livboj? Jag känner igen mig mycket i det du skriver så jag förstår nog ganska bra vad du går igenom. Glöm inte att söka polisskydd för din älskarinna och hennes familj när det kommer fram.

Bra skrivet.

Hoppas det gäller oss olyckliga men goda män också som lider i tysthet...

Mitt hjärta finns hos min älskarinna och det vet hon säkert även om jag aldrig sagt det till henne, men mitt förnuft, min ansvarskänsla och min plikttrogenhet finns kvar hos familjen. En känsla av att försöka reparera det som var trasigt hemma. Jag har inte valt bort henne även om hon säkert känner så, men insåg också att det var omöjligt att ha henne kvar. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och det var ett år sedan vi bröt definitivt. Jag var inte redo att lämna då för jag hade inte gett min familj en ärlig chans. Jag kunde helt enkelt inte välja bort familjen och behövde mer tid. Hon satte hårt mot hårt och det slutade med att vi gick skilda vägar och jag är glad både för min och hennes skull att hon gjorde det även om jag önskar att vi fortfarande hade haft kontakt. Vår tid var inte rätt helt enkelt. Men det fanns en stor osäkerhet för mig runt henne som gjorde att jag inte kände mig riktigt trygg. Jag vet inte hur jag hade gjort om hon istället för att ställa "lämna"-kravet hade agerat annorlunda. Varför kunde hon inte säga istället att det som händer det händer. Jag tror att kärleken vinner till slut om den är på riktigt och eftersom hon stegade ur mitt liv så var den väl inte på riktigt då antar jag. Kan inte dra någon annan slutsats. Incitamentet för mig att lämna nu är mycket mindre än när hon fanns i bilden. Nu kan jag lägga all min energi på att reparera istället. Men det känns ofta som jag inte satsar helhjärtat för mitt hjärta är delat i två delar. Tiden och tryggheten hade nog gjort att jag hade valt henne i första hand, men hon valde att inte ge mig den. Förstår väl att hon var ivrig att hitta riktig kärlek när hon väl brutit sig loss från sin man men till mig gav det väldigt konstiga signaler och jag kände mig väldigt billig. Att få höra att hon inte var intresserad av att ge mig tid är ingenting man vill höra och då ställer man sig frågan om det verkligen är på riktigt. Nu har hon också bevisat det genom att vara med andra och det är inte heller speciellt attraktivt. Om hon inte aktivt tagit avstånd från mig hela tiden och troget visat sin kärlek kanske jag hade valt henne tillslut för man gör ju val hela tiden och inte bara vid ett tillfälle. Samtidigt som hon säkert tycker att eftersom jag kommer inte till henne (väljer henne) så då betyder hon inte tillräckligt mycket för mig. Det blir ett låst läge. Jag vill heller inte begära att hon ska vänta på mig och det gör hon ju uppenbarligen inte så jag borde vara nöjd. Det är väl därför det blir omöjlig och olycklig kärlek.

Jo, jag tycker nog faktiskt att de gör det. Om man visar massor med kärlek så får man kärlek tillbaka. Om det räcker för mig, det vet jag inte, men just nu räcker det en liten bit. Det är iallafall mycket bättre än innan otroheten, men det har varit en lång resa hit med många djupa svackor. 

Vill bara vara tydlig med att jag aldrig bad om mer tid för det är ju lika med att be henne vänta. Därför sa jag egentligen tvärsom d.v.s. att vi måste sluta ses och slutade ta kontakt, men menade naturligtvis att hon skulle vänta på mig och ge mig mer tid. Oj, vad konstigt det lät Hon gjorde som jag sa, men det var ju inte det jag egentligen ville. Jag ville naturligtvis att hon skulle vänta på mig, men det kunde jag ju inte säga. Suck vad det märkligt och fel det kan bli... Jag tyckte någonstans att det var fel av mig att ta kontakten med henne nu när jag fortfarande var kvar, men önskade hela tiden att hon fortsatt göra det utan att pressa mig. Men jag förstår och har respekt för hennes agerande fullt ut. 

Man blir rikare av alla erfarenheter och det här har definitivt gett mig mer insikt om mig själv och mina behov även om det tyvärr inte blev "vi". 

När jag var i din sits och funderade på exakt samma sak så försökte jag bara ställa in mig på hur det skulle bli att leva själv och bygga upp mitt eget liv själv med barnen. Eget boende, få igång varannan vecka procedurerna, alla saker som ska fördelas, hus som ska säljas. Ville inte se det så som att jag dyker in i något nytt direkt för då har man alla odds emot sig tror jag. Statistiken där är nog inte alltför ljus. Full fokus på att bygga upp dig själv i ett eget liv skulle jag säga, men jag spekulerar bara.