• Fool

    Att komma över omöjlig kärlek

    Anonym (en till) skrev 2013-10-23 12:27:21 följande:
    Jag har ingen plan utan snarare en önskan. jag kan inte få kvitt tankarna från den jag älskar som är min älskarinna. Vi har bara haft ett fysiskt möte, därför kallar jag henne mer än en vän än älskarinna. 

    Jag vet att det inte finns någon återvändo för skilsmässan. Det kommer bli fantastiskt uppslitande och jag söker just nu en lägenhet i närheten.

    Min älskarinna planerar att skilja sig, men ser också att det är högst osäkert och jag kan inte riktigt räkna med det. Om jag visar det första steget så tror jag i och för sig att även hon vågar. Vi bor inte nära varandra utan räknar med att hon flyttar in i en egen lägenhet för att ha närhet till sina barn.

    Jag tänker inte bygga upp något med någon annan än med henne, utan min förhoppning är att vi kommer att dela resten av våra liv tillsammans.

    Det jag inte vet är om vi vågar inleda något tillsammans omgående eller blir "tvungna" att avvakta och se vad som händer. Framförallt med våra liv som ensamma och försöka landa som ensamstående innan vi vågar ge oss hän tillsammans.

    Det kanske är det mest realistiska, trots att jag är kär upp över öronen och vill något helt annat och ser även henne som en nära vän som skulle kunna stötta mig för att komma på fötter igen.

     
    Ok . då förstår jag bättre.... som sagt jag tror att det är bäst för ungarna om du tar det lite lugnt med att införa någon ny "mamma" än på ett tag , de måste få lite tid på sig att landa i sin ny verklighet och sörja ert uppbrott , en skillsmässa är otroligt uppslitande för barn , vi vuxna kan alltid hitta någon ny förr eller senare barnen har inget annat val än att pendla mellan två hushåll tills de blir vuxna , och när de är små så saknar de sin mamma när de är hos dig och saknar dig när de är hos sin mamma... inte kul alls även för föräldrarna , fick många samtal i början av vår skilsmässa från gråtande barn när de var hos mamma och tvärtom... man känner sig otroligt maktlös... att inte kunna krama om dem och trösta dem utan man måste lita på att den andre föräldern gör det åt en (därför det är ovärderligt att kunna ha ett gott samarabete och tillit kring barnen som skilda)...

    Och då är det inget bra läge att inför någon ny person i deras liv , de måste få landa i sin nya verklighet och sörja ert uppbrott... den andra kvinnan betyder mycket för dig men hon betyder ingenting för barnen , viktigt att hålla isär sina egna känslor och barnens käslor. Men det betyder inte att du och den andra kvinnan kan träffas utan barnen iaf i början , och efter en viss tid när barnen är redo för det så kan man kanske börja låta dem träffa den andra kvinnan lite försiktigt , på neutra mark först och sedan öka "dioserna" succesivt....
  • Fool
    Anonym (en till) skrev 2013-10-23 12:48:40 följande:
    Tack "Fool". Det ligger väl lite i linje över hur jag har tänkt och hoppats. Jag har ingen tanke att försöka introducera någon ny "mamma" utan det får komma med tiden.

    Det är svårt att tänka klart när allt slås omkull. Hade önskat att jag tog det första steget själv utan att blanda in andra och få starka känslor, men nu blev det som det blev och jag måste göra mitt yttersta för att hitta den bästa lösningen  
    Jo , uppbrott är alltid jobbiga , jag gick ner 10 kg under min egen skilsmässa , så visst fan är det jobbigt , kansk inte så konstigt , stor del av hur ens liv ser ut för tillfället rasar och man måste bygga sig en ny verklighet , tar enormt mycket energi. Men som sagt det är mycket jobbigare för ungarna än för en själv och det får man inte glöma  , att dom är oxå med på resan...och att dom är egna individer med egna känslor och tankar och inte bara kopior av en själv.

    Men viktigt att poängktera är att man behöver alltså inte avstå helt från träffa någon annan kvinna , så länge man håller ungarna utanför så tror jag inte det är någon större problem , jag valde att inte ha några förhållanden under en tid och fukusera helt på ungarna dels för att jag helt enkelt kände för det , just då kändes det som jag fått nog av förhålladen för ett tag , och dessutom ville jag inte använda någon annan människa som någon slags terapeut tills jag kommit på fötter och som jag sedan dumpade , ganska vanligt att många gör så tyvärr ,  känns inte riktigt schysst mot "terapeuten" som investerar tid och energi på en för att sedan bli dumpad när man kommit på fötter.

    Men å andra sidan så såg min situation annorlunda ut än din , jag hade inget parallelt förhållande med någon när jag skilde mig . så jag behövde heller aldrig tänka i dom banorna. 
  • Fool
    Anonym (lika) skrev 2013-10-25 12:20:09 följande:

    Jag tänker på det att du skriver att det handlar om mod. Är det verkligen så? Jag tänker att det handlar om överlevnad. Om den relationen man lever i är så dålig att man vill lämna den, är det då mod som krävs för att genomföra det? Kanske att det är styrka och en stark tro på att du har rätt och vet vad du vill eller en känsla av att man förtjänar bättre. Men mod, jag vet inte...på ett sätt kan man ju säga att det är väldigt modigt att stanna i något som nöter ner dig istället.  Eller handlar mod alltid bara om att möta nya saker?

    Kanske lite för filosofiskt...det är väl mest det att om man använder ord som fylls av en viss betydelse, så kan det vara lätt att känna att du inte kan infria dem. Om du tex är en person som är avvaktande kanske ordet mod fyller dig med prestationsångest.

    Jag tror egentligen inte att det är mod som krävs, det kommer liksom på köpet, jag tror att det är en känsla av att det bara finns en väg att gå och att du inte vill vara kvar i den gamla relationen som är drivkraften. En känsla av det handlar om att om du stannar så kommer du att gå under, sakta eller fort,  och att du istället väljer att leva.
      
     
    Intressant frågeställning....

    Jag tror det handlar om både och , jag tror definitivt att det handlar om mod oxå.... man brukar säga... "att VÅGA ta steget.....och våga anpelar på mod. Det du skriver om att det snarare handlar om självbevarelsedrift tror jag   egentligen handlar om hur lång man har kommit till att ta stege , hur stort behovet är , hur missnöjd eller olycklig man är , och det tror jag är i relation till hur mycket mod som krävs för att bryta upp.

    Lite missnöjd = Mycket mod för att bryta upp
    Väldigt missnöjd = Lite mod för att bryta upp 

    Men ATT det krävs mod (mycket eller lite) för att ta steget tror jag inte går att förneka...jag tror inte det är någon bra idé att dra ut på det tills situationen känns så ohållbart att man inte ens behöver samla på sig mod för att ta steget utan det sker lite av sig självt av instinkt , jag tror det oxå är en slags feghet , dvs man låter omständigheterna ta beslutet åt en , så man slipper ta det där svåra steget själv utan det sker lite av sig självt... 

    Tex används detta resonemang när folk "straffar" sig själva ur ett förhållande , istället för att våga avsluta förhållandet själva (vilket kräver mod)  , dvs se sin partner i ögonen och säga som det är , att man vill avsluta förhållandet och samtidigt uppleva ens partners reaktioner så gör man istället sitt bästa för att sabba förhållandet  , göra förhållandet så olidligt att ens partner inte längre ser något annat val än att avsluta det , och därmed slipper man ta det svåra steget själv , ens partner gör det åt en.
  • Fool
    Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-02 14:52:45 följande:
    Men, hallå. Stanna upp en stund och tänk efter - med hjärnan. Det ÄR skillnad på kärlek och förälskelse. Det är nog högst troligt att du och din älskare är förälskade i varandra. Och när man är det så idealiserar man den andre: Det finns ingen som passar mig så bra som hen, jag har aldrig känt så här förut, osv. Man är helt hög på lyckohormoner, det är som en drog. Men det är INTE en mogen kärleksrelation, för den kommer först efter förälskelsen lagt sig.

    Att man blir förälskad i någon betyder att den personen ger en något som man behöver: bekräftelse och uppmärksamhet, eller en personlighet som kompletterar en själv (och som ibland kan vara tvärtemot ens nuvarande eller tidigare partner), åtrå. Om man har lite självinsikt kan man ju ta tillfället i akt och fundera över vad denna människa ger, som en ev partner skulle kunna ge.

    Du påstår att du älskar din man. Men hur kan du då gå bakom ryggen på honom och ljuga honom rätt upp i ansiktet? Kärleken är generös och givmild - inte självisk!

    Jag har varit där du är, så jag vet precis hur underbart och jobbigt det är. Men ännu har ingen katastrof inträffat - du har fortfarande möjlighet att göra det som är rätt. Gör det. Avsluta med älskaren. Och tänk igenom vad det är du behöver. Om du VERKLIGEN älskar din man borde du ju vilja ha det tillsammans med honom.

    Den situation du befinner dig i är en tickande bomb. Det är bara en tidsfråga innan ni blir upptäckta. Och var det då värt den tillfälliga njutning ni fick?

    Nej, sluta med bedrägeriet. Gör vad du kan på hemmaplan först. Och om det inte räcker, så lämna. Eller tala åtminstone om för din man hur du känner inför den andre. Så att han har en chans att välja om HAN vill vara kvar med dig. Just nu tar du beslut som rör er GEMENSAMMA relation som han inte har en aning om, men som uppenbarligen påverkar relationen. Det är synnerligen själviskt och så gör man ju inte mot någon man älskar, eller hur!?         
    Visst är det frustrerande ? Flört
    LIte som att se en människa gå på lina över ett stup , och svara på alla som ber henne komma ner... men det är ju så svårt....  ja vänta tills du landat på marken med huvudet före....

    Tror desvärre att det är lönlöst att försöka förklara , jag tror konsekvenstänket och förnuftet sätts ur spel helt och håller i en sån situation , lite som en att försöka förklara för en alkis att han borde sluta supa innan det går åt skogen. Det funkar tyvärr sällan. Jag tror det oftast behövs en rejäl krashlandning för att folk ska vakna upp och fatta vad de håller på med , på riktigt. Innan dess är man nog vagt medveten om riskerna men begäret är starkare. Tyvärr drar man med sig alla i sin närhet med i fallet , i Anonym(vilsen) fall är det antagligen två familjer som kommer behöva krossas för att hon och älskaren ska fatta.
  • Fool
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 09:49:29 följande:

    Ja, vi väljer att äta kakan och ha den kvar..exakt så säger min älskare nästan varannan dag till mig. Han vet lika mycket som jag att det vi gör är så fel... Och vi både inser nog att detta kommer komma ut, frågan är bara när och hur. Jag tror inte det kommer komma ut från någon av oss... Men när detta kommer komma ut, så blir det ett helvete. För ingen av oss, vill förstöra det vi har. Familjen, vänskapen... Allt det kommer förstöras, det är vi så väl medvetna om. Ibland får jag känslan av att han vill detta ska komma ut, att få lägga alla korten på bordet. Jag vet att han aldrig raderar det vi skriver till varandra, och jag har flera gånger frågat om han inte är rädd att hans sambo ska kolla igenom hans mobil, då svarar han bara näe... När vi hade pausen nu senast, så pratade vi ganska mycket...bara pratade....då sa han att detta är det bästa han någonsin gjort. Att jag ger han så mycket glädje, att han känner sig så avslappnad med mig. Att dessa månader är dom bästa på väldigt väldigt länge, det har varit så himla bra, men samtidigt så himla jobbigt oxå. Avundsjuka, Smågräl om oss, framtiden, när vi ska ses,..det har inte alltid varit så himla bra och lyckligt. Jag har gjort slut med han så otroligt många gånger, men jag har alltid fallit dit igen, oftast för att han bett mig att inte lämna han... Och för att jag saknat han så otroligt mycket under perioderna vi varit ifrån varandra. Och ja, det är otroligt jobbigt att vara nr 2, att han aldrig planerar semester med mig, att det är hon som får vara med han varje kväll, att det är hon som får somna med han varje kväll...även fast jag vet att dom inte har det bra, att dom sällan har sex, närhet och sånt...så gör det otroligt ont i mig.
    Ja ni vet båda att det ni gör är så fel... men vad gör ni åt det ?... ingenting....ni låter det rulla på för det är ju så trevligt....

    Det ni båda inte verkar fatta är hur passt illa krachen kommer bli , med två förstörda familjer menar jag förstörda på riktigt , dvs den partner som idag är din bäste vän (ja för din älskare är INTE din bäste vän han är någon du är förälskad i men din man är den som håller ställningarna hemma , den som står vid din sida vid vått och torrt) blir istället din bittre fiende , någon som avskyr dig , som inte vill med dig att göra , dina barn kommer få det väldigt väldigt jobbigt , och du kommer missa halva deras uppväxt.... Så kan det mycket väl sluta , jag tror inte du ska intala dig själv att du självklart kommer bli förlåten eller att din man kommer vara förstående , och även om du blir förlåten så kan du glömma ditt förhållande som det ser ut idag , det som kommer bli kvar är bara spillrorna av det ni hade innan , det tar åratal att reparera skadorna efter en otrohet om det ens går.

    Hur din älsares situation hemma ser har inget med dig och göra , det är hans problem inte ditt.... det är din MAN och dina BARN som borde vara din prioritet eftersom det är dom som sitter i samma skenande tåg som du gör och kommer ta del av smällen när den kommer. Vad tror du din älskares hemmasituation kommer spela dig för roll när du sitter med skilssmässopappren i näven ? Tror du din man kommer bry sig om det ? Tror du dina barn kommer bry sig om det när de får träffa dig varannan vecka ?
  • Fool
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 15:53:11 följande:

    jag vet att jag måste sluta med min älskare. Jag vet det. Har vetat det en längre tid. Han vet nog det också. Men ingen av oss tar det tuffa steget. Frågan nu är väl bara om det blir jag(igen) som kommer ta det steget. Men jag är rädd. Rädd för att falla dit igen. Vi kan inte undvika varandra, det är ju helt omöjligt med våran situation. Min man kommer undra varför jag inte vill umgås med dom. När vi gjorde slut i början på sommaren, så när vi alla umgicks, så tittade knappt jag och min älskare på varandra, vi pratade knappt..och vi båda sa sen att våra respektive inte är dumma som märkt att det var nåt skumt då. För vi dras till varandra hela tiden när vi alla umgås, och vi umgås ofta. Jag vet att hans sambo vet att han gillar att vara med mig, han har sagt till henne att han och jag är väldigt tajta, att han ser mig som en av hans närmsta, vad hon tycker om det, det vet jag inte. Kommer stöta på han i skola. I samhället där vi bor, bor ju praktiskt taget grannar. Det är skit svårt. Jag inser jag måste prata med någon om detta, någon som kan stötta mig i detta. Men det innebär att jag måste berätta om detta för någon av mina vänner, och jag är rädd. Skiträdd.

    Jo det är klart att det blir svårt speciellt när ni hela tiden träffas , men det är tyvärr det pris du / ni får betala för att ni öht inledde ett otrohetsförhållande. Det faktum att är grannar och umgås ofta är ju anledningen till att risken är väldigt hög att ni blir påkomna , era partners är inte idioter , de lär fatta att något inte är som det ska , de kan bara inte sätta fingret på exakt vad det är och vill antagligen inte komma med falska anklagelser om de inte är 100% säkra , men de anar nog något , så din rädsla är antagligen befogad.

    Men tyvärr är det bara för dig / er att välja , antingen så skärper ni er och avslutar på riktigt eller så kör ni på och tar konsekvenserna för det , för det kommer gå åt helvete förr eller senare...  alternativt att du berättar för din man och tar konsekvenserna men samtidigt så ökar du chanserna att få en ny chans genom att du berättat själv. För även om du kommer undan med det nu så finns det inga garantier för att det inte kommer fram senare ändå trotts att du och din älskare brutit , även om risken kanske är mindre än om ni fortsätter träffas... pest eller kolera men det är tyvärr så det blir vid otroheter , det finns alltid ett pris att betala , ett ganska högt pris tyvärr.
  • Fool
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 18:12:59 följande:

    En del av mig vill berätta, för jag hatar att ljuga. Men jag kan inte berätta sanningen. Min älskare vill inte detta kommer ut, inte jag heller. ..och de sista jag vill är att förstöra hans förhållande. Sen om vi en dag vill att detta ska komma ut, att vi känner att det är vi. Då är det en annan sak. Men jag tror inte det kommer bli så...
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 21:40:09 följande:
    Vet inte ut eller in... Han vill inte sluta. Fan att detta är så svårt. Jag vill inte såra min man, mina barn. Men vill inte släppa min älskare. Jag har inte känt såhär på flera flera år, han har väckt upp känslor i mig jag inte trodde fanns. Jag är förälskad...men inte i min man...
    Om du läser om båda dina inlägg jag citerar ovan.... lägger du märke till något speciellt ?

    Om inte så kan jag hjälpa dig , i båda fallen så pratar du om vad din älskare vill eller inte vill... hela ditt fokus kretsar kring vad HAN vill , inget annat verkar finns för dig , och det är tyvärr ganska typiskt för människor som är förälskade , tunnelseende , skygglappar , etc ... du varken tänker eller agerar logiskt.  

    Var tog din man vägen i ditt huvud ? Var tog dina barn vägen ? Är inte dom värda något alls längre ?.. Ok att du är förälskad i din älskare men har inte din man och dina barn något människovärde alls ?.... Är dom så pass betydelselösa att dom är värda att såras och förnedras (i din mans fall) på det sättet som en otrohet gör ? Ok att du inte älskar din man längre , men måste du förnedra honom ? Kan du inte avsluta ert förhållande med värdighet ?

    Försök inse , du har ingen som helst kontroll över om du blir påkommen eller ej , det är inte något du eller din älskare  bestämmer själva... tror du inte att precis alla som blivit påkomna oxå trodde att det aldrig skulle hända ? Oddsen att ni blir påkomna är väldigt höga i ditt fall , det är bara en tidsfråga , som det är nu har du fortfarande chansen att iaf reparera en del av skadan , när ni blir påkomna kommer allt hamna utanför din kontroll. Vad spelar vad din älskare vill eller inte vill för roll för din familj ? Är det han som kommer få förklara sig inför din man ? Är det han som kommer få förklara sig för era barn varför de nu ska bo hos mamma eller pappa varannan vecka ?.. det är dig själv , ditt förhållande , ditt och dina närmastes liv du håller på att sabba
  • Fool
    Anonym (en till) skrev 2013-11-06 00:51:24 följande:
    Jag lägger mig i lite. Självklart resonerar du och många andra klokt Fool . Det som fascinerar mig är varför man inte lyssnar på det du berättar. Jag har visserligen kommit till ett annat stadie då jag till slut var tvungen att berätta för att kunna gå vidare, men jag har varit där "Vilsen" är. Jag har varit otrogen och jag har varit nästintill "öppen" i min kärlek till min älskarinna. När jag var det så vet jag att allt var riskabelt. Tyckte det var otäckt att jag kunde förlora min fru, mina barn och min familj, men jag kunde inte sluta. De ord du skriver var just bara ord. Allt pekade på att det skulle bli en katastrof, alla tidigare erfarenheter, alla som varit med om något liknande och berättade vad som skulle komma, alla kloka människor, psykolger, terapeuter, precis alla. Men man lyssnar inte. Jag kan inte förklara mitt beteende, jag kan inte förstå hur jag hamnade där, men jag kan förstå hur svårt det är för "Vilsen" och många andra att vara förnuftig och fatta det beslut som borde vara det enda rätta.
    Tack , håller med dig fullständigt , jag förtår att människor under en förälskelse tyvärr är blinda , förnuftet sätt ur spel och begäret tar över helt , likt en missbrukare. Och precis som en missbrukare så slutar tyvärr människor tyvärr sällan förrän det är alldeles försent , som jag skrev i ett tidigare inlägg tror jag att det tyvärr krävs en rejäl krash för att få folk att vakna ur sitt rus och inse vad de ställt till med , både för sin omgivning och sig själva.

    Anledningen till att jag med en dåres envishet försöker skaka reson i Anonym(vilsen) är för att jag av efarenhet vet vilket kaos det kommer sluta i och hur sårade mäniiskor , ink hennes barn kommer bli , jag har inte varit i hennes situation (som otrogen) men jag kan tänka mig att det inte heller kommer vara speciellt trevligt för henne när "uppvaknandet" kommer och hon inser vilken förödelse det som sett från den rosaskimrande dimman verkade så fint , så rent och romantiskt ställt till med.  En del av mig inser att jag pratar med en vägg , en annan del av mig hoppas på att det någonstans kanske iaf en liten del av det som skrivs kan tränga igenom den rosaskimrande drömvärld hon befinner sig i.
  • Fool
    Anonym (en till) skrev 2013-11-08 10:14:46 följande:
    Har precis upptäckt att känslor på inget sätt svalnar om man har begränsad kontakt och inte träffas på ett tag. Jösses...ett överraskat möte och några blickar fick mig att bli ännu mer säker.

    Tänkte också lite på det som skrevs tidigare med avgiftning av kärlekskänslorna och att det kan liknas som en drog. Det finns en stor skillnad. Det fanns en anledning till att man blev kär och också var otrogen. Man ville bort från förhållandet och sedan mötte man en ny värld. Att slå undan den och komma tillbaka till det livet som man hade innan är absolut det sista man vill. Jag vill ha en stor förändring. Det är jobbigt och det tar tid. Det känns som "avgiftningen" är det sista som jag vill göra.
    Jag tror såhär... jag tror att en förälskelse många handlar om att man är kär i känslan , drömmen , idealet snanare än den verkliga personen. För ärligt talat man VET inte hur man fungerar som ett par förrän man levt i hop ett tag , speciellt efter det att förälskelsen lagt sig , det är fört då (när man slutat idealisera varandra) som man verkligen ser människan bakom idealiseringen.

    Jag tror att man många ggr tar alla sina drömmar , förhoppningar , längtan efter den perfekta mannen och det perfekta förhållandet och stoppar ner det i en "påse" i huvudet , när någon lämplig kandidat dyker upp som man blir förälskad i så klär man personen med innehållet i "påsen" , dvs personen symboliserar alla våra drömmar och förhoppningar om den perfekta partnern , det perfekta förhållandet. Problemet med symboler öär att människan bakom symbolen inte alltid lever upp till allt vad symbolen betyder , väldigt få människor är perfekta , alla har brister och när förälskelsen lagt sig och man ser människan som han / hon verkligen är med alla sina brister så kanske man blir väldigt besviken , personen kanske inte längre lever upp till den dröm man hade , personen kanske tom är minst lika tråkigt och alldaglig som den man lämnade , eller tom värre...

    Ett annat problem är att man när man står i valet och kvalet mellan att vara kvar i sitt nuvarande förhållande eller älskaren så jämför man dem med varandra , väger fördelar och nackdelar , men problemet är att det är en orealistisk jämförelse eftersom älskaren många ggr är en symbol för ens egna drömmar , och vem kan mäta sig med en dröm ? vem kan leva upp till drömideal ?... det går lixom inte... och då är det kanske inte så konstigt att ens nuvarande partner och ens nuvarande förhållande känns väldigt tråkig och alldaglig... så när du pratar om förändringar , vad är det för förändringar du pratar om ? Är dom realistiska eller är de ett försök att göra om din nuvarande man så att han blir lite mer lik idealen ?

    För när man pratar om förändringar måste man oxå ta med i beräkningen sig själv och sina egna brister , hur mycket har du själv bidragit till att ert nuvarande förhållande ser ut som det gör ? Och den frågan får man bara svar på när man inleder en ärligt och rak kommunikation med sin partner om problemen i förhållande och förändringar , för tyvärr ser man sällan sig själv som andra ser en , tyvärr ser man sällan sina egna brister och hur mycket man själv bidragit till hur förhållandet utformades.

    Mao avgiftningen vi talat om handlar inte bara om att bli av med förälskelsen utan oxå om att landa med bägge benen på jorden och börja se saker o ting (din man , älskaren , förhållandet) för vad de verkligen är och inte drömmen och idealen , en mer realistisk bild helt enkelt , det är först då du är redo att föra en realistisk diskution kring förhållandet , ett eventuellt uppbrott , etc... eftersom det är först då du ser allt som det verkligen är och det är först då du kanske uppskattar det du redan har mer än när du jämför det med en drömbild. Det är först då du är redo att göra ta vettiga beslut... inte nu när du är mitt i ruset , drömvärlden och idealiseringen.
  • Fool
    Anonym (Vilsen) skrev 2014-02-17 21:37:47 följande:
    länge sen man va ut här, och mycket har hänt sen sist jag skrev. varit otroligt mycket tårar och en jobbig tid.

    strax innan jul, kom sanningen fram...orkar inte prata så mycket om det, men kan skriva kortfattat.
    lever idag fortfarande med min man,...men har otroligt starka känslor kvar för den andra som jag nu väljer att kalla han för.
    min man vet om våra känslor jag och den andra har för varandra.
    men jag och min man kämpar på, vi går i familjerådgivning.
    vi har brutit helt med den andra och hans familj.
    min man har helt förbjudit både den andra och mig att ha någon som helst kontakt med varandra. det gick bra i början, va otroligt jobbigt.
    men för några veckor sen föll vi dit igen, bara kontakt via mobil, i början bara vanliga sms, han som tog kontakt först och ja jag vet, jag va så DUM att ja svarade. och vips så va vi nära att falla dit igen. han skrev bla. att jag va allt han sökt efter, att han älskar mig. att det varit ett riktigt mörker allt detta. att vi förlorat varandra. att jag var hansbästa vän och mer därtill. att 2013 var hans bästa år. men att han inte är bra för mig, och han har rätt, jag skulle aldrig bli lycklig med han.
    jag valde att berätta allt detta för min man förra veckan, han vart ledsen och sårad. otroligt arg på den andra då han lovat att aldrig mer höra av sig. min man känner sig otroligt sviken av den andra, hans bästa vän.
    min man säger ofta, att man kan inte styra över sina känslor, men man får inte börja ha känslor för sin bästa väns fru.
    vi har det bra, när jag är med min man, då känner jag att det är han jag ska vara med. livet ut, men mina känslor för den andra kommer nog alltid finnas i mig, och jag vet att den andra känner likadant för mig.
    alldeles nyss kom jag på mig själv med att lyssna på låtar som den andra skickat till mig under dessa månader, då rann det några tårar ner för min kind. så visst, det är otroligt jobbigt att slita med sinakänslor, har aldrig haft känslor för två personer förut, inte såhär starka känslor. och ibland blir jag ledsen när jag tänker på alla stunder jag och den andra haft.
    jag mår dåligt för jag svikit min man, att jag ljugit för han. att jag fick känslor för någon annan. är så arg på mig själv för vad jag ställt till med, men vi jobbar på det. jag och min man älskar varandra. det är han jag ska vara med.
    så nu har jag bytt mobil nr, blockerat den andra från allt...facebook....instagram med mera...

    vi har även sålt huset och ska flytta ifrån byn vi bor i, det är inte hållbart att bo kvar i samma by som den andra,
    och det är jobbigt, att låta barnen byta skola..men i slutändan kommer detta bli det bästa för oss. vi kommer gå starkare ur detta.
    Är den andre mannens fru / sambo insatt i situationen ?
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek