Att komma över omöjlig kärlek

En fd affär som aldrig fick visa var det kunde leda till kommer alltid att finnas kvar i minnet som "Tänk om vi kunde.." eller "Undrar hur vi hade..." Det är precis som med den den flirten, blicken från någon som lovade något men som aldrig följdes upp. Det är en bit av livet att inte alltid kunna styra och ställa över allting som sker och alltid kunna välja det bästa.

I ert fall så "plockade ni russinen ur kakan", dvs era möten skedde helt kompromisslöst, utan krav eller vardagsmåsten. Ni kunde välja tillfällen och då var ni båda på rätt humör, hade byggt upp förväntningar som inte var svåra att uppfylla och inget annat kunde störa er. Precis det som sker i en förälskelse då det mest tråkiga plötsligt kan bli roligt med rätt sällskap.

Som har sagts tidigare så har både du och han något som måste lösas på hemmafronten. Det framgår inte om du har varit redo att lämna men han verkar inte vara det. Samtidigt som han säkert inte har något emot att vid vissa tillfällen kanske fortsätta att träffas spontant (kommer att visa sig så småningom). En sak är säker och det är att eran affär inte på något sätt gynnar eller förbättrar problemen på hemmafronten. Snarare tvärtom. Det missnöje/besvikelse som du tidigare visade mot din man (och han mot dig) och som rann ut över det mesta i hemmet la sig säkert när du träffade honom och sedan föll. Eftersom det hemma då inte längre låg i fokus och du fick det du saknade från den andre istället. Precis som för honom själv.

Däremot så kan affären ha lyft fram din livssituation i ljuset och att du nu vet vad det är som du har saknat. Visst, själva förälskelsen är en sak men någonstans så visar det på hur det faktiskt skulle kunna vara. Men frågan är om dessa sidor som finns hos den andre som du saknar hos din man - om du skulle kunna flytta över dem till din man från den andre - skulle din man återigen bli nr1? Eller är det så att nu är Pandoras Box öppnad och du känner att du har lev i nån typ av limbo som du nu har vaknat upp ifrån?

Förälskelse är en oerhörd stark kraft. Vi slutar tänka med huvudet och låter hjärtat styra lite för mycket. Dessutom vill vi intala oss att den andre är den perfekta partnern. Vi ser i princip bara positiva saker och ev "brister" sopar vi under mattan eller tror vi att vi kan ändra. När vi är i det läget så blottar vi oss, visar vad vi tycker om/inte tycker om och saknar och den andre gör då allt för att uppfylla det. För vem vill inte vara den perfekta partnern? Det i sin tur gör att vi speglar oss i den vi förälskat oss i vilket egentligen är en egotripp på sitt sätt.

Du sitter fortfarande fast i förälskelsen. Den kommer inte bara stängas av utan sakta klinga av om du tillåter det. Att fortsätta att träffas under avtändningen förlänger processen. Det behövs en avgörande punkt för att  något skall hända. Det kan t.ex vara att den ena/båda beslutar sig för att avsluta av någon anledning. Denna anledning kan vara att man blir påkommen, man upptäcker med tiden att det bara var en förälskelse och inget mer, man börjar fundera på vad det är man kommer att lämna osv. . Mao, det måste finnas en motivation att gå vidare på varsit håll. Det kommer inte ta bort känslorna men står man inför fakta så är det lättare att gå vidare.

Du får nog ta dig en funderare på hur du och din man skall få ordning på det som inte funkar hemma. Den andre har valt att fortsätta med sin fru och du måste nu fundera på hur du vill göra med din man. I det tänk som du skall ha nu får inte den andre just nu vara ett val.

Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig. Val 2) bygger på att man känner att det som har hänt krasst visar att du är färdig med din man, att du inte längre vill/orkar kämpa för ert förhållande och du nu vill gå skilda vägar. Dvs att du inte gör det för den andre utan för din egen skull. Om dina vägar korsar den andre någon gång i framtiden är en sak men detta val måste bygga på att du är 100% säker på att du vill leva själv och klarar av det oavsett om den andre finns med i ditt liv eller inte.

Kom ihåg att de flesta av oss någon gång blir attraherad alt förälskade i någon annan än vår partner under vårt liv. En del låter det stanna vid just attraktion, en del löper linan ut helt och det slutar med otrohet. Din historia är inte skriven ännu och du kan fortfarande påverka utvecklingen. Du måste dock fronta er situation hemma med objektiva ögon. Om du inte gör det så kommer du fortsätta att vara "frånvarande" med din man och han kommer att stämma i bäcken dvs inte göra de förändringar som du längtar efter. 

Håller med dig Fool.
TS säger sig ha berättat för sin man att hon älskar någon annan men att maken inte bryr sig? Är det sant så verkar det ju onekligen som om deras förhållande redan är dött. Stendött.

Men om TS varit lite luddigare, typ att hon fått känslor för någon annan och inte varit helt ärlig om djupet av sina känslor så kanske hennes parter inte insett hur allvarligt det är. TS har heller inte berättat att hon varit fysiskt otrogen under ett helt år och då har hennes partner inte full hand att spela med. Hur ska han kunna inse allvaret om TS inte berättar allt.  

Det där är en svår fråga att svara på. Det kan tyckas självklart att allt måste upp för att inget senare skall komma upp och bita en i baken och så är man tillbaka på ruta ett igen när det gäller förlorad tillit. Även för att den som har bedragit visar ärlig vilja att vilja fortsätta med partnern och bara partner (läs: affären var fel och är avslutad).

Men det går även att argumentera för att allt inte kanske behöver dras upp. För hur mycket "smaskiga" detaljer behöver den drabbade höra? Hur långt skall den som har bedragit gå för att visa att den ångrar sig, att det var ett fruktansvärt misstag som orsakade oerhörda skador men nu verkligen helhjärtat vill satsa på sin partner och ingen annan? Finns det en tidsgräns för hur länge detta kan komma upp och spöka igen? Har den som bedragit öht något att säga till om eller måste den förvänta sig att för lång tid framöver (kanske för alltid?) få bära skammen och skulden? Är det konstruktivt och gynnar det förhållandet man försöker återuppbygga att fortsätta med att berätta det som var då men inte längre?

Det går att argumentera för båda sidor men jag tror att oavsett vilken sida man är på så måste man först gå genom "reningen" för att sedan fokusera på framtiden. Om man aldrig kommer ur det som var och hela tiden faller tillbaka i det så har man något som måste lösas och då med professionell tillsammans eller/och par var sitt håll.

Det är vad jag tror iaf

Det ligger i sakens natur att försöka skadebegränsa så mycket som möjligt när man blir påkommen. Tror att det är en vanlig reaktion eftersom man nu får stå i skammens ljus helt blottad och det är slut med lögnerna och dimridåerna. Självklart kan man inte här generalisera och säga att alla gör det eftersom det finns de som verkligen lägger korten på bordet - och - tar beslutet att berätta helt själva utan ett avslöjande.

Om en affär har pågått under så lång tid så behöver man inte vara Sherlock för att förstå att chansen är mycket stor att sex har varit med i bilden. Men för vissa bedragna så kan sex vara en mer förmildrande omständighet är en att en partner har kärat ned sig i någon annan och löpt linan ut. Ett sk "snedsteg" på fyllan där det bara handlade om sex är för jävligt men lättare att leva med än att ens partner lägger sin känslor och kärlek (och allt vad det innebär) på någon annan, tänker dom. Kanske med all rätt.

Jag förespråkar inte en tillrättalagd historia. Inte heller att den bedragna skall undanhållas detaljer av rent humanitära skäl eller man vill bespara partnern från att såras. Det kan lätt användas som ett argument för att inte behöva berätta och därmed få ta skulden för det man har gjort. Den som har bedragit vet innerst inne vad den borde berätta. Och om den bedragna partnern frågar så måste man vara ärlig och leverera svaren även fast det känns jobbigt. Detta för att det inte skall finnas en känsla av att något döljs och personen inte verkligen vill rädda förhållande utan snarare vill ta sig igenom den jobbiga första tiden efter avslöjandet. Samt att inget senare skall komma upp som får det hela att starta om igen.

Men samtidigt menar jag att det måste finnas en gräns för hur länge utredningen skall pågå. Man måste komma till ett slut där man känner att nu är jag färdig. Nu orkar jag inte gräva i detta längre utan istället lägga energin på att komma vidare. Det är lätt att hamna i en ond cirkel där man skapar snudd på en självuppfyllande profetsia att den andre fortfarande döljer saker. Dvs man projicerar saker på personen som den omedvetet eller indirekt uppfyller. Det kan självklart vara så att förhållandet inte går att rädda och det är svansången man går igenom. Men om man som bedragen känner att man hela tiden skapar nya scenarios eller faller tillbaka i det som ens partner säger har berättat allt om flera gånger så kanske man skall ta sig en funderare på ifall det kanske är så. Dvs att det faktiskt inte finns något mer att berätta och tvivlet samt misstänksamheten kanske bottnar i något annat.

Som Goteye sjunger " You can get addicted to a certain kind of sadness. Like resignation to the end, always the end".  Det är svårt. Inget snack om saken. Men allt har sina gränser och man kan inte leva i ett tvivel. Speciellt ett som man kanske har li skapat och när själv. Det är detta jag menar.  

Fool. Jag säger inte emot dig  Vi pratar om samma sak fast från olika håll. Men jag får även känslan här att någon borde har berätta allt för någon men aldrig gjorde det. Vilket visade sig sen. Men jag kanske har fel.

Vilken bra inställning du har och det är nog det jag behöver just nu d.v.s en knuff framåt. Det var ganska lång tid sedan uppbrottet med älskarinnan, men jag har väl inte kommit över henne ännu helt enkelt. Jag börjar också inse att jag aldrig kommer få en riktig kärleksrelation med frun. Däremot har jag och frun mycket annat som är bra, men det är nog mer som en riktigt bra vän. Jag kommer aldrig kunna känna att hon ger mig den kärlek och omtänksamhet som jag egentligen behöver innerst inne. Hon är alldeles för upptagen av sig själv så att säga för att kunna ge till mig. Jag känner alltid att det är jag som ger och ger och trånar efter hennes riktiga uppmärksamhet och naturligtvis att känna att jag tänder henne på riktigt. Känns ofta bara som hon har mig för praktiska skäl och någon hon kan lasta av alla sina laster på. Man kan verkligen undra varför jag inte lämnat för länge sedan, men det var någon som skev att det blir som en misshandelsrelation. Den som blir misshandlar klarar inte att bryta sig loss. När hon känslomässigt trubbar av mig på det sätt hon gör så gör hon det nästa omöjligt för mig att lämna henne. Misshandlaren har sina goda stunder som gör att den misshandlade stannar kvar. Nu pratar jag inte om fysisk misshandel utan psykisk misshandel. För den som inte vet vad detta handlar om så finns det en bra sida där man kan läsa mer: www.varningstecken.n.nu/ 
Har upptäckt att en stor anledning att jag stannar är att jag vill sköta om henne och se till att hon har det så bra som hon kan. Min närmaste omgivning är ganska förvånade att jag orkar, men det gör man ju inte egentligen. Otroheten var väl ett levande bevis på att man inte orkar och när otroheten kom fram så ökade misshandeln för att nu ha klingat av igen, men den finns där så den får jag leva med om jag väljer att kämpa på. Man vill ha mer av de bra sidorna med frun men inser också att man aldrig kommer komma dit. Jag håller med om fullständigt att det inte är läge för att hänga läpp över älskarinnan men hon lämnade en stor tomhet efter sig och det är väl det jag försöker visa här. Håller tummarna för min fd älskarinna att hon hittar kärleken igen och det är jag säker på att hon gör. Hon visade mig tydligt att det är en kärleksrelation som jag behöver och vill leva i.

Vill tillägga att det är flera personer i min närmaste omgivning som har reflekterat över verbal misshandel så det är inget jag har fantiserat ihop själv och det har pågått under lång tid även innan otroheten. Jag skyller inte ifrån mitt ansvar över det jag gjort utan försöker hitta svar för mitt eget välbefinnande.

Precis, men jag tror också det är viktigt att förstå vad det är man behöver i en relation, och som då kanske saknas i den nuvarande. Detta måste man ju jobba med så att man inte blir sårbar för nya snedsteg. Om man går och bär på en ouppfylld längtan efter något (emotionell eller fysisk närhet/bekräftelse) så riskerar man ju att trilla dit igen.

Bra att du tar ansvar för dina val. Jag vet ju inte hur du känner och tänker, kan ju bara läsa vad du skriver. Och dina ord har i många fall en passiv ton, som om du inte aktivt varit en del i del hela. Det är därför jag poängterar det.

Det är jättebra att du ger din bild och berättar din historia. Det ger ett nytt perspektiv på problemet, som många av oss i tråden har varit i, på olika sätt. Det är just det som är styrkan med forum som detta: att vilt främmande människor kan berätta sina historier och på så sätt får vi alla lite nya infallsvinklar och perspektiv.

Vad som står fullständigt klart är ju att otrohet är, förhållandevis, lätt att hamna i (Fool kommer inte hålla med mig här) men otroligt svårt att ta sig ur - rent känslomässigt (om man blivit kär).

Jag vill bara ge min bild av vad som nog krävs för att man ska kunna lägga den omöjliga kärleken bakom sig. Det går, och man kan bli lycklig igen med någon annan.      

Du beklagar dig men du beklagar dig inte helt.. Du säger att du har dig själv att skylla men hela tonen i ditt förvisso öppna och raka resonemang är urskuldande i botten. Lite som att du var ett offer för omständigheterna. Du säger att du beklagar att du inte kunde göra din älskarinna till nr. 1 - men du är givetvis helt medveten om att det var ett val. Det fanns hela tiden en tidsfaktor och man får tillräckligt många signaler, krav och förväntningar att man rimligen fattar att det är dags för ett beslut.
Att inte ta ett tydligt aktivt beslut och agera enligt sin önskan är också ett val - ett mycket tydligt val. Står man på perrongen tillräckligt länge så stängs dörrarna och tåget går. 
 
I det läget tar du dig rätten att ha åsikter om att hon gick vidare, att hennes hjärta var öppet och hon redo att bejaka livet. Det är beklämmande att höra och jag tror inte du är fullt så mogen som du vill övertyga andra (och dig själv?) om.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att döma dig men ber dig läsa dina egna inlägg med "andra" ögon. Du tycks inte riktigt vilja ta ansvar fullt ut, respektera och acceptera att du gjorde fel och skadade din älskarinna genom att hålla henne på halster. Du har inte känslomässigt - fullt ut - insett vad hon tvingades gå igenom då hon stod och väntade. ombord på tåget och tittade på dig genom öppna dörrar medan du stod på perrongen och väntade på... en ryggrad. 

Jag har en viss erfarenhet av denna process som stöd till en person som stod och står mig mycket nära. Min uppfattning är att det i slutändan är beslut och handling som betyder något, som speglar hjärtats mening. Många romantiserar i detta - såväl älskarinnan som väntar men i än högre grad den "stackars förvirrade" äkta mannen som slits mellan två hötappar men inte har integritet eller omtanke nog att offra sig själv och sina behov av ständig bekräftelse.
Han ser sig själv som omtänksam, kärleksfull och utsatt för en situation som han inte kan hjälpa men i själva verket är han egoistisk, konflikträdd och ryggradslös. Han ser inte att han mal ner älskarinnans hjärta och självkänsla i smulor, han ser inte heller att han urvattnar och urholkar sitt äktenskap. Han ser bara sitt eget behov av bekräftelse och gråter över att "omständigheterna" tvingar honom att ljuga och bedra.

Allra värst är att han inte förstår att hans egen bild av sig själv som kärleksfull i verkligheten är bilden av en liten, känslomässigt omogen pojke som tankar bekräftelse hos den han säger sig älska.

Till TS:
Jag inser att det är lätt att säga och förstå intellektuellt - men mycket svårt att ta till sig känslomässigt men det hela är i grunden enkelt:
- Han är inte rätt för dig. Han älskar dig inte. Han utnyttjar dig för att stärka sitt eget ego.

Ju förr du inser detta innerst inne, desto snabbare kan du påbörja läkningen (som kommer att ta lång tid). Du behöver skapa dig själv ett antal motbilder och mantran, hitta olika sätt att se honom i ett mer realistiskt ljus.
Du behöver också förlåta dig själv och hitta en självrespekt för att inse att du förtjänar bättre. Oavsett vad du gjort och känt så är du värd att älskas av en man som väljer dig och är beredd att kämpa, slåss och göra de uppoffringar som krävs för att du ska bli lycklig.

Varför är han inte rätt för dig?
Enkelt, du har ju redan facit; det är bara att läsa "innehållsdeklarationen"
- Egoistisk man som söker bekräftelse  
- Beredd att binda upp en kvinna utan att ta ansvar och älska henne fullt ut
- Beredd att vara otrogen
- Saknar ryggrad och integritet.

Ja, han har några positiva sidor också.. givetvis.. men påminn dig ständigt om anledningarna till att han inte duger åt dig. Det finns bättre, tro mig. Det finns riktiga män som tar ställning och agerar osjälviskt i enlighet med sin övertygelse.