Hur känns det att vara gravid!?

Jag har heller inte uttryckt att någon annan skulle vara otacksamt, bara att jag själv är tacksam. 

Du vet vad insinuation betyder va?

Förutom den konstanta oron är det jätte mysigt första tiden om man mår bra vill säga. Du lever på moln och tänker att "det här är ju underbart, vad snackar folk om?"..

Sen.... Blir du bara fetare och fetare.... Tyngre och tyngre, du får ondare och ondare... Ungen börjar sparka så du tror revbenen ska gå av. Du får inte sova, du kan inte ligga hur du vill, du springer på toa HELA tiden. Inga kläder passar, alla säger att du är fin men du känner dig som jordens största flodhäst! Sista månaden är du redo att slita ut ungen själv för att du inte pallar mer!

Och jag hade en väldigt lätt graviditet ska tilläggas...

När det gäller förlossningen låter jag det vara osagt.. Det enda jag säger är att det finns en rejäl anledning till varför kvinnor som har fött barn har bland den högsta smärttröskeln. ; )

Kostnad beror ju på vad man ska ha för grejer. Men visst kostar det.. Jag skulle nog börja gråta om jag fick en summa på vad vi lagt ut på sonen. Haha.

Ser att många här har haft dåliga/jobbiga upplevelser av att vara gravid. För egen del har jag mått bra, trots blödningar de första 15veckorna och oro i mängder. Sen kom 20 härliga veckor då jag fortfarande kunde göra vad jag ville, mådde bra, sov på nätterna och kände babyn som busade på mycket. De senaste 5 veckorna har sakta blivit tyngre igen, då magen växer, ryggen blir trött, kroppen samlar på sig vätska, det har varit mycket varmt mm. Men över lag kan jag ju säga att det har varit mycket "lättare" än jag trott att vara gravid.
Nu återstår att vänta på att kroppen bestämmer att det är dags för förlossning, eller bli igångsatt, två dagar över tiden idag... Sen kan jag ju återkomma om förlossningen:P

Har föresten också velat ha barn sen jag var i nedre tonåren och riktigt extra babytokig från 17 framåt, men tror jag gjort rätt då jag väntat till nu, 23års ålder, med att verkligen skaffa barn! Gäller att skapa sitt eget liv först:) 

Vara gravid: trist. Mysigt ett tag där i mitten, när sparkarna är hanterbara, men det här satans bökandet mot slutet när ungen är stor så det blir som en tsunami i magen såfort den rör sig? Obehagligt!

Förlossning: förjävla ont, men häftigt!

Kostnad: varierar nog enormt!

Gud va många negativa kommentarer i denna tråd.. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer utvecklas till en pessimist  i takt med att magen växer... 

Visst har det funnits stunder som varit lite jobbiga typ när jag kräktes konstant i över 10 veckor, när jag fick små blödningar som gjorde mig hemskt orolig och när jag var så trött så jag skulle kunna sova dygnet runt. MEN jag älskar att vara gravid! Tanken att det växer en liten i min mage som jag och min älskade tillsammans har producerat

För det första, att bli gravid ska man inte ta för givet. Vissa får kämpa, och vissa inte. Vissa kan inte ena få barn. Jag tillhör dom som kan och har inte fått kämpa med att bli gravid. Jag är tacksam över det. Att vara gravid är som vissa skriver en konstant oro, man oroar sig för massa saker, som till exempel om barnet inte mår bra. Jag önskar nig så innerligt ett friskt och kry barn men man är inte garanterad det. Jag mår illa, man går upp i vikt, förlossningen gör ont, amningen gör ont osv. Jag tycker inte att det är kul att vara gravid alls. Jag ogillar det men i slut ändan så är det ju värt det. OBS jag har inte kräkts, haft foglossning osv. Har haft en lätt graviditet om jag jämför mig med vissa andra och ändå så ogillar jag att vara gravid.

Jag är gravid i v13 just nu och än så länge har det inte riktigt varit vad jag har kunnat föreställa mig. Jag haft haft otrolig brist på aptit i några veckor vilket var tråkigt eftersom jag gillar mat i vanliga fall. Det ledde dessutom till att jag helt plötsligt blev tvungen att planera mina måltider på ett helt annat sätt för att inte må illa. Lättare sagt än gjort... Jag har haft lite problem med något som liknar foglossning och det var jag verkligen inte beredd på. (Jag förstår att mina små bekymmer bleknar i jämförelse med vissa andras, men jag har lärt mig att inte jämföra mig själv med andra och det tyckerj ag är ett bra tips du kan ta med dig.)

Det som var mest förvånande är dock hur lugn jag har varit. Jag har inte stressat och oroat över missfall eller den framtida förlossningen som jag trodde att jag skulle göra. Och som jag oroade mig över innan jag blev gravid. Jag har bara varit tacksam för att jag kan bli gravid. För hur den här graviditeten än slutar så vet jag ju det. Min kropp besitter förmågan liksom. Det gör mig både stolt över min kropp och ödmjuk inför livet på ett konstigt sätt.

Säkert kommer jag känna många olika saker ju längre fram graviditeten fortskrider, men just nu känns det mesta ganska bra. Och vilken lycka att få berätta för familj och vänner sedan! Många skratt och tårar vi har delat sedan jag och min man delade med oss av nyheten. 

Men vadå. Ska man ljuga? Låtsas som att det är en fröjd? Jag är inte pessimist överhuvudtaget, jag tycker bara det är aptrist att vara gravid. Värt det, ja, men det är för mig bara en enda lång transportsträcka man måste ta sig igenom. Jag tror dessutom att de allra flesta är rätt trötta på graviditeten i slutet, man är stor och tung, kanske läcker man bröstmjölk, blir andfådd av att sitta i soffan. Inte pessimistiskt, bara inte så jäkla ljuvligt.

Tråkig inställning, såklart att det blir aptrist om man har din inställning. Och bara för det så påstår jag inte att det är en ljuvlig dans på rosor. Men alla är vi olika :)

Det finns underbara stunder med graviditeten och även förjäkliga sådana. Jag tror nog inte att någon egentligen är negativ i beskrivningen av graviditeten, utan det är väl mer saken att det är överhängande en jobbig upplevelse och att man inte ska tro något annat.
Innan jag själv blev gravid hade jag bara hört solskenshistorier, typ, av släkt och vänner som varit gravida. Dom pratade så gudomligt om graviditetestiden och hur underbar den är och krämporna kom liksom i skymundan på något sätt i deras beskrivning.

När man är gravid eller nyligen varit är det nog lättare att komma ihåg att det faktiskt inte är guld och gröna ängar utan faktiskt rätt påfrestande på många sätt. Men jag tror nog också att dom flesta tycker att det är värt det, annars skulle det ju inte bli så mycket syskon här i världen :)

Jag har en lättsam graviditet i jämförelse med många andra, men tycker ändå att det är mer jobbigt än underbart om jag väger de två delarna mot varandra. Trots allt det jobbiga så försöker jag ändå tänka positivt. Det är ju trots allt bara en kort stund jag kommer att få uppleva graviditeten - både det positiva och det negativa, så jag vill försöka ta vara på stunderna även om jag knappt kan sitta för att det gör ont i ryggen, eller gå och stå för att det gör ont i magen eller ligga för att jag då känner av foglossningarna.
Fram till vecka 20-22 nånstans där, så märkte jag knappt av graviditeten alls annat än lite buffande i magen, men sen började krämporna sakta men säkert komma och om lär inte bli mindre de återstående 12 veckorna. Väntar dessutom två så påfrestningen på min lilla kropp är dubbelt så stor än om jag burit på ett barn och om runt två veckor är jag lika stor som om jag faktiskt hade väntat ett barn - och då har jag 10 veckor kvar!

Så det är nog inte pessimism och negativitet som mammor och blivande mammor skriver om, utan just om den ocensurerade upplevelsen.

Det känns förjävligt att vara gravid. Det är den tredje värsta upplevelsen i hela mitt liv. Förlossningen är den näst värsta upplevelsen i mitt liv.

Men alltså.. Det är inte trist för stt jag har den inställningen, jag har den inställningen för att det är sant - för mig. Jag tycker det är tråkigt att vara gravid. Jag kan inte jobba utan får gå på havandeskap, jag kan inte sova på nätterna, mitt hår är en katastrof, finnar har jag, fötterna är svullna, jag kan inte ens njuta av solskenet för jag svettas ihjäl såfort jag är utomhus. Tråkigt, alltså. I mitten av graviditeten är det rätt mysigt, jag är inte otymplig och som en strandad val när jag ligger ned, och bebisen är inte stor nog att den halvt sparkar ihjäl mig såfort den rör sig. Mellan v.19 och v.26 spydde jag dessutom inte en enda gång - lyx! Det handlar inte så mycket om inställning och/eller pessimism, det handlar bara om att alla inte gillar att vara gravida. Som sagt, det är klart värt det, min unge är bäst i världen och snart får jag bäst i världen 2,0 - det är underbart! Men det betyder inte att jag måste älska de 9 månaderna som leder fram till miraklet!

Att vara gravid var en blandad upplevelse för mig. Förutom oron som man får brottas med och diverse krämpor, å har jag en positiv upplevelse av min första graviditet (nu är jag i vecka 5 med mitt andra barn och det känns härligt, men oron har redan kommit).

Däremot kan jag inte säga att jag upplevde den där första skimrande lyckan när min dotter var nyfödd. Hon föddes en månad för tidigt, amningen strulade, hon fick kolik och jag kände mig väldigt nere. Känslor som jag inte alls var beredd på. 

Det är en stor resa både psykiskt och fysiskt att vänta barn. Hormoner, oro, illamående, förväntan, tvivel på den egna förmågan att klara av den stora rollen som förälder och ändå kunna vara sig själv och trivas med det nya livet. Dåligt självförtroende är lätt att drabbas av när man är blek, tjock och har en unge på bröstet hela tiden.. Speciellt när det springer förbi nån solbränd silikonbrud i fräscha träningskläder och din sambo dreglar. Det är både det värsta och det bästa i livet att vara gravid och ha bebis. Själv tycker jag faktiskt att det roliga började när barnet var ca 1,5år och jag börjat trivas med mig själv igen. Ungdomen går aldrig i repris glöm inte det

Låter som de flesta tycker det är negativt med att vara gravid, där känns ju nästan att min dröm kommer bli jobbig och tråkig.

Graviditeten är ju bara transportsträckan! Att ha barn är ljuvligt :)

Jag har inte precis njutit jag heller. Ömma bröst, konstant trötthet, illamående och kräkningar. Lika kul som det låter ;) detta är verkligheten med graviditet, men när man sen ligger där med bebisen i famnen så glömmer man allt <3

Jag njöt förra gången och njuter hittills den här gången! För mig är att vara gravid lite som att vara bakis i en period i början. Trött, ämlig, illamående. Sen är det precis som vanligt några veckor. Sen börjar man känna bebisen röra sig och magen blir större. Jag kände mig vackrare än någonsin när jag hade stormagen! Kände mig aldrig ful och flodhästaktig, trots att jag vägde typ 100 kilo på slutet. Fick gå upp och kissa på natten från ungefär halva graviditeten och fick lite foglossningsont. Började känna mig klumpig och dan från typ vecka 39 (sonen är född i början av v 43, så det blev ju et tag ändå).
Jag tror det handlar mycket om hur man reagerar humörmässigt på graviditetshormonerna. Jag gick runt och var glad tamejfan hela tiden! Tror att de hormonerna passar mig utmärkt. Och då är det klart det är lättare att stå ut med att någon försöker brotta sig ut genom naveln eller att man får sammandragningar och bäckenledssmrta om man råkar gå för raskt.

Att föda barn är helt sjukt om du frågar mig. Det är världens jävla åktur! Det är fruktansvärt smärtsamt (för mig, återigen) och det kan nog vara jäkligt läskigt om man inte litar på sin kropp och sin förmåga. (Det gjorde jag, så för mig var det inte läskigt.) Men det finns inget annat som är så otroligt intensivt! Även bortsett från själva barnet så är det en jävligt häftig upplevelse!

Att ha en bebis tyckte jag var ganska långtråkigt ibland. Men mysigt såklart. Vi hade en problemfri bebis, som sov okej, ammade utan problem och inte hade ont i magen, så jag tyckre inte det var särskilt jobbigt egentligen. Att ha en 1,5-åring, som jag har nu, är mycket roligare! Hittills blir det bara roligare och roligare! Stoltheten går inte att jämföra med något annat och det finns inget annat man kan skratta så gott åt som tokigheterna ens barn gör!

Hoppas du får en härlig upplevelse när det blir din tur ts! Ta tillvara på din egen barndom först