Hur mycket har ni sparat på banken?

Nej, inte mer än att det det tappar i värde snabbt så du får aldrig tillbaka vad du gett mer än möjligtvis på byggnader.

Jag och maken sparade under ca 3 års tid 147 000kr till insatsen på vårt radhus. Under den tiden pluggade vi och jobbade extra. Vi levde ändå bra och åkte utomlands minst 2 ggr/år.

Men det dummaste du gör är ju att investera i tex en bil. En bil gör ju inget annat än att tappa i värde (vissa undantag kan ju finnas bland veteranbilar kanske). 

Vi har nästan 400 000 kr sparade, vi har använt sparpengar till att köpa ny bil och även till en stor kontantinsats när vi köpte vårt hus vilket innebär att vi har låga månadskostnader och kan spara en del.

Vi har inga jätteinkomster, men är heller inga låginkomsttagare. Tillsammans så tjänar vi ca 80000 kr/mån
 

Ligger på ca 600.000 sparade pengar.

Jobbar med el, belysning och elektronik och drar numera (efter senaste löneökningen) in 26.600 I månadslön.

Kommer väl antagligen göra av med pengarna framöver när det blir dags för att köpa hus. Men så länge jag kan kommer jag alltid att spara pengar, och har alltid gjort.

Köpte nuvarande lägenheten utan att ta lån. Hade gärna gjort samma sak med huset, men det lär ju inte dröja 5 år med husköpet.

Har närmare miljonen och det är jag nöjd med som helt ensamstående mamma. Är 29 år.

Det är skitbra jobbat.

Ca 30k.

Är 22 år och jobbar som vårdbiträde (alltså samma arbete som udersköterska, men utan utbildning för det). Min man är också 22 år och jobbar med kundtjänst åt Telia. i köpte hus för knappt ett år sedan och har ett barn.

Själv tycker jag att vi gör det bra, då vi har lågbetalda yrken och barn och ändå kunnat spara så vi kunde köpa hus, som vi renoverar. Det är ändå bara 3 år sen vi båda tog studenten och då hade vi ingenting.

Kanske bör tilläggas att vi inte har någon bil som äter pengar :)

Vi har noll kronor sparade vilket känns hemskt. Är föräldraledig med två barn, har tidigare arbetat som tjänsteman med en lön på 26000 före skatt, maken har väldigt dåligt betalt med 19500 före skatt. Vi lyckas aldrig spara ett öre utan går knappt runt som det är. Drömmer om hus men en kontantinsats känns oerhört långt bort. Vi båda är drygt 30 år.

Tjänar knappt 27 före skatt. Museitjänsteman. Ca 100 000 på banken. Men då jag har har betalt tillbaka nästan hela studielånet på ca 250 000.

Nu har jag inget, sparade ihop 200 000 under mina studier men fick tyvärr cancer så jag förlorade allt.

Har ca 3,5 milj i aktier och 400 000 på bankkonto. Det mesta av detta kommer från ett arv efter min pappa som jag fick för 25 år sedan, och sedan har förvaltat väl.

Jobbar som miljösamordnare på ett större företag och tjänar ca 35 000/mån brutto.

Sjukskriven ensamstående mamma.
Får ca 8500 från fk.

Har straxt över 400 000 kr sparade.
Sen jag betalade tillbaka mitt studielån på drygt 60 000 kr  är jag nu helt skuldfri. Har inga lån.
Jobbade som uska o hoppas på att kunna återvända en dag.
 

A men jösses! Beundransvärt. Jo, men man håller i stålarna när man har sådär knaper inkomst. Jag känner igen det. Fast din inkomst var ju lite väl låg för att kunna lägga undan så mycket. Nallar du inte av det då? (Har du sparat det tidigare?)

I o f s har jag en bekant, som är sjuk, men inte har någon inkomst alls ifrån, men hon har satans massa miljoner (hon kommer på såna där listor med de rikaste i det området och så vidare), hon har entledigat sig själv (då hon inte orkade bråka med fk) men det gör ingenting. Hon har så mycket pengar så hon skänker bort pengar. Om man har sådär snuskigt mycket så arbetar pengarna för sig själva så som de är placerade, och årsinkomsterna hamnar på ett antal miljoner. Avis.

Jag hade turen att hann spara innan jag blev sjuk.
Jag fick (tvingades) börja arbeta som 16-åring för att betala för mig hemma,samtidigt som jag gick i skolan.
Fick även ta för mycket ansvar hemma.Ta hand om småsyskon o hemmet.
Hade inga vänner.
Träffade en kille som 18-åring,flyttade dit o vi hade det väldigt knapert.Vi hade tur som fick mat av hans föräldrar ibland.
Efter att jag tog studenten fortsatte jag på komvux o tog fullt studielån.Gjorde dumheten att betala av alla hans skulder,så när han lämnade mig satt jag med studieskulden. skolan var slut i jag hade inget jobb.
Gick på soc 3 månader innan jag lyckades få så pass mycket jobb inom vården att jag klarade mig själv.
Jag hade inga vänner o min familj struntade fullkomligt i mig o gör fortfarande.
Så jag gjorde inget annat än jobbade o satt hemma.

Fick kontakt med en kille via en kontaktannons som hade jobb o som ägde sitt boende.
Jag flyttade till honom o fick så mycket bättre ekonomi.Eftersom jag fick börja om i en ny kommun,så fick jag börja om från början med ströjobb inom vården. Jobbade mycket första året.

Tyvärr så klarade inte mitt ex av att vara både pappa o pojkvän så vårt förhållande sprack straxt efter att vårt efterlängtade knyte hade kommit. Jag drabbades av djup depression o har fått psykiska problem efter det.
Tyvärr så jobbade jag aldrig heltid. 
Har lyckats att inte behöva ta av de sparade pengarna,men det är bara en tidsfråga.
Nu försöker vården att övertala mig att bli förtidspensionär o då lär jag inte klara mig ekonomiskt.

 

Känner igen mig jättemycket. Jag är förtidspensionär med liten inkomst så att folk inte skulle fatta, att jag har de 500 000:- jag har. Men visst handlar det om tidsfråga. Jag har fått lite i arv, som jag inte rört. Placerade pengarna och de växte medan jag jobbade halvtid och samtidigt var sjukskriven. Men det är väl den bästa inkomsten jag haft, som jag hade just då. Jag kände mig otroligt rik. Så jag begriper mig inte riktigt på de som har normala löner, och kanske dubbel inkomst, men som inte har något nämnvärt på banken ändå. Men de kanske har försatt sig i skuldfällor och lån och sånt då?
Själv har jag aldrig ägt ett kreditkort, eller någonsin lånat pengar, förutom CSN då.