Varför vill ni ha barn?

Oj... för mig är dte en sån självklarhet med barn inom kort så jag har så svårt att tänka i dina banor. För mig handlar det mycket om att jag träffat världens underbaraste man och jag vill så otroligt gärna skapa ett eget hem med honom och för oss är det självklart att det ska finnas barn OCH djur i det hemmet. BArn.. varför? Klart vi vill ha någon att älska, fostra och ta hand om. En (nej, flera) individer som är en blandning av oss två som älskar varandra så högt.

det är en självklarhet bara!

Lämnar han dig så var han inte den rätte helt enkelt. Sånt är ju livet ibland.

Men jag kan väl säga som såhär att barn är en gåva som jag tacksamt tagit emot. Jag har inte "offrat" nånting för att vara förälder. Däremot blir man berikad varje dag i livet med barn. Och javisst...man kan få "ful" kropp, men det är ju ens egen hjärna som tycker det. Min sambo älskar mig för den jag är och älskar allt....inkluderat sånt som kommit med graviditeten..eftersom jag burit hans barn inom mig. Det är den störta gåvan man kan få. (tycker vi då)

Vill man inte ha barn o inte har den driften inom sig så går ju det utmärkt oxå.

Kärleken till ett barn är beständig genom livet, men kärleken till en partner förändras genom åren o kan ju faktiskt försvinna helt.

Gillar du inte andra barn så gulla inte med dem då... Jag älskar mina ungar men inte andras...

För att det är en sådan underbar, villkorslös kärlek och som andra skriver här - det är två helt olika kärlekar och kan inte jämföras. Skulle du mot förmodan ångra dig så kommer du med all säkerhet inte att komma i "andra hand" för sin sambo - du är ju kvinnan som i så fall burit och fött frma hans barn - många män lyfter istället sina kvinnor till skyarna efteråt.

Sen är vi alla olika och fortsätter du att känna som du gör nu så ska du självklart inte skaffa barn, men jag kan varmt rekomendera det

Har precis sövt min lilla goa 8-månaders dotter efter hennes bad och hon är alldeles mjuk och len och doftar så underbart gott som bara bebisar kan - den känsla kan inte beskrivas i ord - den måste upplevas!!

För ca 3½ år sen sa jag lika dant. JAG ska aldrig skaffa barn, så var det bara. Nu har jag en helt underbar liten dotter och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne nu. Dom ger sååååå mycket tillbaka, man får så goa skratt av henne varje dag. Man känner sig behövd och nyttig. Tindra och min sambo är det bästa som har hänt mig. Och vi kommer helt klart att skaffa ett litet underverk till.

Men alla är vi olika, det finns väl många som väljer att inte skaffa barn.

Vill inte hellre ha några barn. Det är ett för stort ansvar som jag inte är beredd att ta. Hade oroat mig för att man inte hanterat barnet rätt, inte gett det vad det behövde osv. Det är ju en jättegrej att skaffa barn, inte som att köpa hund direkt.

Och jag tänker oxå mycket på det du nämner om att man förstör kroppen, inte bara till det yttre, utan även på insidan. Jag är varken intresserad av tomma bröst eller inkontinens.

Alla MÅSTE inte skaffa barn, så var du bara lugn TS. Det finns andra som befolkar jorden.

Gillar inte barn hellre, har svårt för dom. Vet inte hur man ska "ta" barn riktigt. Antar att det blivit annorlunda om de varit ens egna, men är inte beredd att ta risken. Visst barn är söta, men man kan inte skaffa barn bara för att dom är gulliga att titta på. Hade aldrig stått ut med skrik, sömnlösa nätter, blöjor osv. Det är inte "jag" liksom.
Men om man tycker så då anses man väl vara fin i kanten, egoistisk osv, därför håller man helst tyst om det.

För att inte säga hur okvinnlig man sägs vara om man inte vill ha barn. Alla är dock inte födda som urmödrar.

jag skaffade barn, för att ja ville bilda familj med min sambo, älskar ju honom, klart man vill ha en framtid tillsammans med han, nåt mer gemensamt, så tycker jag iaf

Min barnlängtan vaknade sent den med. Har alltid tänkt att i framtiden javisst men ABSOLUT inte nu. Det var lite drygt ett år sedan (då var jag 32 år) som jag vaknade en morgon med en känsla i bröstet att nu var det dags.... Men det är lättare sagt än gjort. Väntar fortfarande på pluss..........

Är vi inte egentligen skyldiga att skaffa barn för artens fortlevnad? Är inte det meningen med livet, att föra fram arten? Ur ett rent biologiskt perspektiv. Intressant frågeställning tycker jag

Jag fick varken hängbröst eller en enda bristning...men men...
hade jag fått det så hade det vart värt det..för min underbara son...som jag ÄLSKAR MEST! Ja..faktiskt... men det är olika att älska sitt barn och älska sin sambo/man..

Jag skulle inte kunna tänka mej ett liv utan barn, men alla är vi ju olika...eller hur?!..
Jag har själv alltid velat ha barn. Började passa barn då jag var 11 år och har sedan jag var 12 pratat om att jag längtar tils jag blir stor och få en egen bebis.
Sen var jobbet viktigare, eller rättare sagt att jag fick fast jobb innan jag skaffade barn.. och när jag fick d så blev jag gravid....fick missfall i 4:e månaden och det var det värsta som hänt i mitt liv..
men allt har sin mening... Det var inte meningen att ängeln Felicia skulle komma till oss..
Men d var meningen att Theodor skulle komma

och nu e han här...

Och OM det skulle vara så att din sambo skulle lämna dej för att inte du vill ha barn..eller nåt anant.. så var det inte meningen att det skulle vara ni..

Allt har sin mening...