• Anonym (Ensam)

    Hur tar man sig ut i livet?!

    Jag vet att detta kanske verkar vara en lite "fjantig" sak att vara anonym för att skriva, men jag vill inte att folk ska veta vissa saker om mig så därför fegar jag...

    Jag är 15 år gammal och mitt liv rinner iväg. På allvar, jag har verkligen ångest och jag gråter ofta pga detta. Jag tänkte inte ens så mycket på det förrän folk började uppmärksamma mig på hur läget var. Så jag ger en snabb bild av hur det är:

    Jag har inte direkt många vänner om man säger så. Räknar jag alla jag pratar mer eller mindre med, så har jag väl 4-6 vänner, men bara en enda av dom kan jag verkligen se som en vän. När jag berättade detta för en vuxen fick jag reaktionen "Du är 15, du ska ha 40 vänner inte 4!". All min fritid spenderar jag för mig själv, hela sommarlovet hittills har jag varit inlåst på mitt rum i ensamhet och bara surfat på Internet, samma sak gör jag på helger under terminerna. Efter skolan också, för det mesta, bara någon gång ibland har jag åkt till stan med den enda riktiga vännen jag har men det är allt.

    Jag gör INGENTING med mitt liv, och jag mår skit över det. Jag får bara vara 15 en gång, och det går förlorat. Jag har redan missat att vara 14, 13, 12, 11 osv, nu bara måste jag bryta det här mönstret innan jag blir galen!

    "Gå ut! Träffa folk! Hitta på grejer!" Samma saker om och om igen, vuxna tror att det är så lätt. Kanske det är lätt. Kanske för andra. Inte för mig. Det finns ingenstans att ta vägen till att börja med, jag bor i ett av Sveriges tråkigaste områden. Ingen ungdomsgård eller nåt "tillhåll", ingenting. Inget att hitta på. Och även om jag skulle pallra mig till strandren eller stan, vad ska jag göra där? Det är ju inte som när man var liten och såg några jämnåriga och bara "ska vi leka?" (inte för att jag gjorde det som liten, men andra gjorde det antar jag). I den här åldern går man väl inte liksom bara fram till någon. Eller?

    Så min fråga är alltså, hur tar man sig ut? Vad ska man göra? Hur träffar man folk? Och den största frågan: hur skaffar man vänner? Jag har vissa svårigheter som gör att jag har väldiga problem i sociala situationer och jag har aldrig i hela mitt liv vetat hur man skaffar vänner, de enda jag någonsin haft (en enda tills jag började i högstadiet, därefter några till) har varit folk som kommit till MIG, jag själv har aldrig kunnat närma mig någon och bli vän med denne, dessutom har jag varit rätt avvisande mot folk som närmat sig mig eftersom min allmänna uppfattning är att folk är idioter, särskilt i min ålder, och jag vill inte ha med idioter att göra.

  • Svar på tråden Hur tar man sig ut i livet?!
  • Rocktrollet

    Dessa 4-6 vänner du har. De lär ju ha minst 4-6 vänner var de med. Leta där. Bjud in dig själv på diverse event. 

  • Nyfiken gul
    Anonym (Ensam) skrev 2013-07-18 18:00:49 följande:
    Jag tror inte direkt på det där med psykologer, kuratorer osv. Vad skulle hon kunna göra åt saken? Ingenting. Och jag har inte social fobi (har däremot en "vän"/f.d. vän/f.d. bästis som har det) utan Aspergers syndrom. Därav alla sociala handikapp och begränsade intressen. Men du har helt rätt i att man ska försöka fixa det och säka hjälp när man är ung!
    Jag har också Asperger och jag kan förstå lite hur du tänker. 

    En kurator är jättebra, framförallt om hon är kunnig inom just Asperger för att du behöver verktyg för att ta dig utanför din ytterdörr. Du behöver lära dig när , var o hur man tar sig förbi allt negativt. Det negativa byggger man gärna upp som en slags skyddsmur när världen utanför blir lite obegriplig o skrämmande.   Det är svårt att bryta gamla vanor och istället så börjar man se det negativa. Man blir trygg med det man redan vet o känner till.

    du gillar inte solen, du tycker inte om sanden osv på stranden - vet du - det gör faktiskt inget. Gå dit ändå. Sitt i skuggan i dina jeans och mössa nerdragen, det är helt okej.   Men du kommer i alla fall ut och aktiverar dig och får se något annat än en bildskärm.  Nånting är bättre än ingenting...  

    om du vill ta vara på den tid av sommarlovet som är kvar utan att få mer ångest så måste du helt enkelt börja nånstans.  
    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-
  • Ramborg

    40 vänner? Jag har inte 40 vänner på facebook ens och jag är över 35. Och där är lite mistrar och sånt. Har du 4 bra vänner vid 15 års ålder är det bra. Håll kontakten med dem! Sedan hittar du 4 på gymnasiet och 4 till på universitetet och jag lovar dig att det finns mycket få vuxna människor som aktivt håller kontakt med fler vänner än så. Spelar ingen roll hur många ytliga kompisar man hade i tonåren, det är bara de viktigaste kvar ändå.


    42.
  • snurrsnurr

    Fråga Soc om du inte kan få en kontaktperson. Hade en själv när jag var i din ålder och inte hade så många vänner. Det var bättre än inget, och jag kom iväg på saker, t.ex. bio med min kontaktperson.

  • Ramborg
    Ramborg skrev 2013-07-18 20:05:49 följande:
    40 vänner? Jag har inte 40 vänner på facebook ens och jag är över 35. Och där är lite mistrar och sånt. Har du 4 bra vänner vid 15 års ålder är det bra. Håll kontakten med dem! Sedan hittar du 4 på gymnasiet och 4 till på universitetet och jag lovar dig att det finns mycket få vuxna människor som aktivt håller kontakt med fler vänner än så. Spelar ingen roll hur många ytliga kompisar man hade i tonåren, det är bara de viktigaste kvar ändå.



    Mistrar ska vara mostrar...
    42.
  • Anonym (been there)

    Vet du, de flesta vuxna kan nog intyga att du just nu befinner dig i den jobbigaste tiden i livet. Troligen blir det bättre när du kommer till gymnasiet o senare .... jag var som du, satte en ära i att inte hänga mig på utan avvakta tills jag blev inbjuden, vilket sällan hände .... var 20 när jag träffade min första o ende kille (som jag ännu är gift med) .... så livet blev gott så småningom, men tonåren - vilken pärs!

    15-åringar med 40 vänner förekommer knappast .....

  • jenniferjenifer

    Det löser sig ska du se, även fast det känns svårt nu, speciellt för en 15 åring. 

    Det kommer att komma vänner, mer eller mindre när (om) du pluggar vidare, inom ditt jobb och när du flyttar.
    Själv har jag precis rensat bland alla mina vänner.

    Jag har 1 underbar vän som jag  umgås med dagligen. Sen har jag 3 -5 st som jag umgås med när man har tid. (Dom har jobb, bor långtt bort osv.)

    Lyckat till med allt! 

    Www.nattstad se/jenniferslife
    My life, My girls & My baby boy

     

  • Anonym (been there)

    Tänke vidare maa fler inlägg!

    Om du är lite filosof o funderar över religion o så kan du väl kolla med din församling om inte kyrkan har någon ungdomsverksamhet. Det har de i min församlig med särskilda ungdomsledare anställda! De gör ett bra jobb och ungdomarna har jättekul tillsammans. Flera av din sort finns med där och får ett meningsfullt sammanhang. Försök!!

  • zalando93

    Åh vad jag känner igen mig så i dig TS. Hade inga vänner under grundskolan, var i min värld där jag kände mig skyddad men mådde samtidigt inte bra. Jag var den enda vän jag hade. Hade mycket sociala problem med att finna nya kompisar. Kände ofta att dem i klassen var så omogna, barnsliga och jag delade inte samma intressen som dem. Jag kände mig väldigt ensam då. Från 3:an till 9:an hade jag knappt inga vänner och det var tufft. Jag var som du, ägnade mycket tid åt filosofi, ett underbart ämne! :)

    När jag kom till gymnasiet hade jag svårt att veta hur jag skulle bete mig, agera, föra samtal och vara allmänt social. Jag hade ju varit så van vid att bara vara med mig själv. Jag hade i och för sig alltid min tvillingsyster vid mig, gick ej i samma klass under grundskolan. I gymnasiet gick vi på olika skolor så jag var tvungen att anstränga nig ner för att skaffa vänner. Kom in i ett litet tjejgäng under tvåan på gymnasiet.

    Vad jag vill säga med detta är att du inte är ensam om detta! Troligtvis är det så att du är mer mogen än dem andra. När du ska börja gymnasiet nu till hösten så kan detta bli en ny omstart för dig. Ju äldre du blir, desto lättare blir det att knyta nya kontakter.

    Det viktiga är att du börjar prata med människor. Även om du ibland inte tycker att det dem pratar om är något som inte intresserar dig lika mycket så får man ibland bara vara med ändå. Jag tyckte inte att vissa samtalsämnen var intressanta ibland med det tjejgänget men jag bara bet ihop och var med lite ändå i samtalet. Annars så kan dem tröttna och tycka att man är tråkig. Innan sket jag i människor som inte pratade om saker som var intressanta för mig men då stod jag ensam utan vänner.

    TS, förstår att du tycker detta är jätte jobbigt och skäms över det. Men det kommer bli bättre, jag lovar.
    Det tar lite tid att etablera nya kontakter men du kommer fixa det, du är ju inte dum i huvudet.

    Tycker också att du verkligen borde få mer än 200 kr i månadspeng!

    Kramar till dig!

  • Anonym (Ensam)
    Anonym (funderar) skrev 2013-07-18 18:20:20 följande:
    Äsch - det får du faktiskt protestera mot och förhandla igen. Du är 15 år! Klart du behöver ha en månadspeng! Att ha hand om sitt egna barnbidrag är en mycket bra ide i den åldern. Det borde dina föräldrar förstå. Dra tillbaka dem till förhandlingsbordet en runda till!!
    Vad svarar man på argumentet "Men vad ska du med pengar till? Vi betalar det du behöver"? Jag vill ju såklart köpa mer än bara det jag behöver ;)
Svar på tråden Hur tar man sig ut i livet?!