Usch. Känns nästan pinsamt att erkänna - men jag tycker verkligen inte att det är roligt att leka med barnen. Jag skiter i deras klossar och pussel - varför ska jag behöva ligga ner på alla fyra och bygga med klossar? Det kan de väl göra själva? Känns liksom förbjudet att inte gilla att leka med barnen...
Jag förstår dig, ts. Gillar egentligen inte heller barnlekar. Dock har jag nått en kompromiss med dottern. Vi pusslar, målar, bygger lego eller påtar i trädgården ihop istället som vi båda tycker är roligt. Hon är delaktig i bullbak, matlagning, tvättning och städning. Maken tar "buset" hemma hos oss istället, agerar klätterställning, bygger tågbana och spelar fotboll, för det tycker han är roligt. Vi gör helt enkelt saker med vårt barn som vi själva trivs med och det vet dottern. Tror mer på att jag tex bakar pizza med dottern med glad min än ligger på golvet med dinosaurier som jag tycker är skittråkigt. Hon är smart och märker tydligt om mamma är uttråkad och oengagerad. Man får väl helt enkelt försöka hitta det som man tycker är kul och ägna tid åt det tillsammans med barnen. Det viktiga är nog att man ÄR med barnen, inte så mycket vad man gör. Minst 30 min per dag stänger jag av mobil och umgås bara med min dotter. Det är värt mycket för oss båda att ägna denna stund uteslutande åt varandra.
Jag gillar heller inte att leka så mycket.
Vi bygger med lite duplo ibland, ibland kan jag vara med och köra lite bilar om han frågar. Jag dricker lite "kaffe" och äter maten han har "lagat" på sin leksaksspis när han ber mig. Annars tycker jag inte så mycket om att leka.
Däremot älskar jag att kramas och mysa, vi lagar mat och bakar ihop, vi ritar och lägger pärlplattor ibland. Tittar på film och spelar memory då och då. Vi tittar och läser böcker och lyssnar på sagor tillsammans varje dag.
Sitta i sandlådan och bygga med klossar roar mig inte det minsta.
Du är inte ensam, TS. men få vågar tillstå att lek inte särskilt kul.Du har säkert andra kvaliteter som förälder. Lek var inget jag njöt heller av när barnen var små, 1-4 år eller så. Det blev bättre när de kunde följa med och njuta av skogsutflykter, av att spela spel osv.
Men jag läste flitigt för mina barn ända från början, också långt efter det de själva lärt sig att läsa och det var riktig hit för oss alla.
Nä, gillar inte heller att leka med klossar och lego. Det får de göra själva.
Däremot tycker jag det är jätteroligt att pyssla med dem. Rita och klistra etc.
Tycker inte alls det är något konstigt med det. Barnen lär sig vad mamma tycker är kul och förhoppningsvis kanske det finns en pappa som tycker andra saker är roligt att göra, typ bygga koja. Eller någon annan vuxen, behöver inte vara ngn pappa, vi är många som är runt barnen på dagarna.
Barn leker väldigt bra själva också om man bara låter dom göra det. Tror inte man ska vara och störa deras lekar för mycket. Så länge de har roligt är allt frid och fröjd.
TS. du behöver inte känna så. Det är helt ok, tycker jag. Vi är alla olika och du har säkert andra kvaliteter som är bra med barnen.
Jag leker inte med mina barn, de leker själva! Jag kan pyssla, baka, åka på utflykt, spela spel - men leka gör de själva!
Du är inte ensam, TS. Jag gillar inte heller att leka flera av dessa så typiska barnlekar. Det fanns en period då jag hade dåligt samvete för det, alla andra verkade ju vara världens lyckligaste i varje situation med deras barn tills jag frågade dem. Jag tror det är ganska vanligt att känna så. Alla finner inte nöje i det helt enkelt. Det betyder inte att man inte spenderar mycket tid med sina barn och gör saker tillsammans. Jag är usel på att låtsas dessutom och jag tror numer att min snart 5-åring och 6-åring känner mer tillit till mig om jag är ärlig med hur jag känner. Barn ser och märker och alla har inte den där fasaden som döljer allt. Redan när de var mycket små involverade jag dem i allt jag gjorde och de fann det då och även nu lika om än inte mer roligt än att sitta och bygga med klossar eller leka med barbie tillsammans. Vi har hittat gemensamma nämnare genom åren och vi gillar alla att spela badminton (har ett nät i trädgården) och spelar varje dag, att laga mat, att läsa böcker och diskutera böckernas innehåll och alla frågor som kommer kring dem, att leka "skola", att spela spel (gärna mer avancerade kortspel), fotografera osv. Leker på så sätt du beskriver gör de med varandra eller med sina kompisar som de träffar var dag. Deras pappa finner dessutom nöje i att leka mer än jag på så sätt men har också hittat gemensamma nämnare med barnen som han lägger än mer tid på, fotboll t.ex. Han brukar ta med barnen i området och det brukar vara uppskattat. Leken är viktig men det kan innebära så mycket mer än att leka tillsammans med typiska leksaker, att samspela och ge barnet tid är vad jag tror räknas oavsett om man skalar potatis tillsammans, diskuterar eller lägger klossar.
Äh, min mamma har aldrig lekt med mig, och jag lever fortfarande. 
Hon har däremot låtit mig vara med och baka och pyssla.
Jag kommer inte heller att leka med mitt barn, men däremot läsa böcker och låta barnet vara delaktig när jag gör saker.
Äsch! Är det tabu med nu?? Tur att man blev förvarnad. 
Jag tyckte bara en del saker var kul, andra var rena döden. Som vuxen är jag måttligt road av att springa över gräsmattan och låta som en T-rex. Klart jag kan göra det, någon gång, men jag föredrar andra saker.
